Jag flyttade sedan ut efter cirka två veckor och flyttade till Ponsonby tillsammans med Desiree. Ponsonby är väl ett mer hippt område med shopping och cafeer som ligger i nordvästra Auckland. Under tiden jag bodde där så var jag väl inne på jobbvecka 2-3 cirka och det var fortfarande en del administrativt att fixa på det personliga planet. Jag hade till exemplevis inget bankkonto så jag hade pausat utbetalningen av lön tills vidare. Att ansöka om bank-konto var lätt väl när jag bekräftat min identitet och ett bankkort kom hemskickat och jag laddade ner appen, precis som hemma. Men jag behövde även ett IRD-nummer. Ett IRD-nummer är ett personligt nummer som Kiwis får när de föds (typ som personnummer fast ändå inte) och som man bara får en gång i livet. IRD- numret behövs vid olika tillfällen men i mitt fall framför allt när jag har en lön för utan IRD-nummer får jag skatta 45% vilket går in under kategorin "segt och sketamycket". På "att göra"-listan har även varit ett NZ körkort (som också funkar som leg) och för att få ett sådant så behöver man ha en engelsk översättning. Lätt som en plättjävel tänkte jag, men icke. En certifierad översättare måste göra det och jag pratade med några olika i Sverige (Caravan Club, Kungliga AutomobilKlubben (KAK) m.fl.). Detta var en typisk sak man kunde fixat innan man åkte för de skickar med fördel en papperskopia, men det var helt enkelt något jag glömde fixa innan jag åkte. Hade lite annat för mig inför resan (se förra inlägget). De goda nyheterna var att jag fiskade i bakhuvudet efter ett gammalt tips jag fick av Mats Rignell inför att jag skulle åka till Indien, dvs ta alltid kontakt med Sveriges ambassad - något som gav utdelning i Indien då jag var ditbjuden på julbord på svenska ambassaden i New Delhi 2015. Good times. Anyway, jag hade faktiskt redan haft kontakt med Frank Olsson som är Svensk Ambassadör i Nya Zeelands som bor här i Auckland. Jag skrev till honom igen och han sa att han är auktoriserad översättare så jag gled över till honom och fick det översatt. Jävlar vad han växlade mellan svenska och engelska, ibland flera gånger i samma mening - men det blir väl så när man bott i landet i 31 år.. Jag fick i alla fall mitt IRD-nummer till slut efter cirka 4 veckor in i jobbet. Vi får lön utbetald varannan vecka istället för per månad så jag tror jag missade första två utbetalningarna och fick min första lön för de första 6 veckorna sedan.
När man kommer ny in i ett land och ska bosätta sig och det enda man har är typ ett pass i handen så inser man hur mycket och många saker som behöver fixas. Tänk om man var i Sverige utan körkort, personnummer, bank och bank-id - saker man ofta tar rätt så mycket för givet men utan de hade man vart rätt handikappad. Men det blir också en snöbollseffekt för det tar tid att fixa de första sakerna, men ju fler saker man fixar och ju mer etablerad man blir, så rullar det på ganska bra sen. Nu var det mesta för att jobba här fixat, men vart skulle jag bo? Boende var ju lite utav en cliff hanger från föregående inlägg och för dig som undrat om jag hittade ett boende sen så kan jag bara säga: jodå. Jag var runt en del och tittade på lite olika flat mate-boenden, bland annat var jag i ett hus som ligger i Remuera. Minus var att huset var rätt sunkigt, fick inte så bra intryck att personerna som bodde där och jag vet att jag tänkte att jag inte kan flytta till en stadsdel som jag inte ens kan uttala (småländskan sitter där den sitter). Nej det blev till slut att boende i Mount Eden som ligger strax söder om centrumkärnan. Jag flyttade till 90 Valley Road den 26 mars 2022. Huset är inte det finaste men det är mycket yta och allt man behöver finns där och framförallt det som fick mig att ta boendet var att jag fick väldigt bra intryck av de som bor där, och det har jag fortfarande - alla är supertrevliga och jag trivs bra i huset. De som bor i huset är ett par, Devon och Frankie som har en schäfer-korsning hund Rue samt Avyn och Alex. Alla är kiwis. Snitt åldern ligger nog runt 30 vilket är lite högre än vad man brukar se men jag uppskattar att alla är mer mogna, lugna och inte festar varje helg osv (jag vet vad du tänker, "är det Mackan som skriver eller någon annan?", men jag har faktiskt fyllt 30 nu och då får man lugna ner sig med festandet). Mitt rum är väl typ åtta kvadrat så väldigt litet men jag behöver faktiskt inte mer. Har en säng, en byrå, en garderob och en TV och även mitt Playstation såklart. Det är väl typ vad man behöver. Stor del av den tid jag är hemma spenderas ändå i övriga huset med mina flat mates.
 |
| Framsida Valley Road och kök |
 |
| Framsida |
 |
| Mitt rum - en dröm mot mitt rum i Indien |
 |
| Jag åkte med Avyn och Frankie till en stor jordgubb- och hallonodling där man fick plocka fritt. |
Första tiden på Rocket Lab
Att få chansen att jobba på Rocket Lab är väldigt häftigt och utmanande. Rocket Lab är definitivt bland de främsta rymdföretagen i världen just nu. Det som typiskt skiljer Rocket Lab från att jobba inom rymdindustrin normalt sett är att Rocket Lab tar sina egna beslut och jobbar mestadels in-house utan extern påverkan av politik och andra statliga element och länders påverkan. Detta är signifikant för ESA (europa) och NASA till exempelvis, vilket i slutändan betyder att saker tar väldigt lång tid att genomdriva medans företag som SpaceX och Rocket Lab istället har en extrem effektivitet och pushar gränserna hela tiden. Detta var en av de sakerna jag var mest nyfiken på i det nya jobbet, att se hur privata företag jobbar kontra den mer traditionella aerospace-industrin med tung påverkan från länders intressen - att vara i samma industri men med ett helt annat företags-mindset.
De första månaderna på Rocket Lab har varit väldigt häftigt och skulle beskriva det som väldigt utmanande, häftigt, roligt och lärorikt! Jag är anställd som "Structural Analyst" vilket är så motsvarande mitt gamla jobb som det går men ändå så olika. Jag tillhör analys-teamet som idag består av 10 personer och det är vårt uppdrag att stå för teknisk analys (termo, dynamik, vibrationer, hållfasthet, statik m.m.). Min bakgrund inom GKN, och även det klassiska aerospace-sättet att jobba är att man räknar väldigt mycket på komponenter, motorer eller raketer osv innan man kvalificerar och sätter designer. Här är vi bara 10 pers på analys och täcker multipla discipliner och Rocket Lab designar idag två stycken raketer varav en flyger och den andra är under utveckling, satellitsystem, separationssystem osv. Jag är fortfarande så pass ny att jag inte vill uttala mig för mycket om hur det skiljer sig men det är tydligt att man är mer benägen att ta risker, våga chansa, våga testa och beräkningar behöver inte alltid vara exakta utan att man förväntas göra ingenjörsmässiga bedömningar. Sen när man är hyfsat nöjd så kör man på och tar detaljerna allt eftersom. Det är alltså ett helt annorlunda tänk från vad jag är van vid och hoppas på att lära mig mycket som beräkningsingenjör här.
Det är dock väldigt långa dagar då jag har jobbar cirka 10-11h/dag (sällan mer än 12 dock). Jag har blivit tilldelad, i min mening, väldigt mycket ansvar för något som jag inte är helt bekväm med att jobba med (låg erfarenhet), men det är ingen annan som kommer göra jobbet och det ska vara klart på 8 veckor (något jag hade fått ett halvår enkelt om jag var kvar inom Europas rymdprogram). Min chef liknande det hela med att jobbet är lite som att man kastas i vattnet när man ska lära sig att simma. Då lär man sig att simma (eller så drunknar man)! Min chef berättade att arbetskulturen på Rocket Lab är väldigt likt SpaceX där han jobbade tidigare i 8 år och förklarade att denna typ av jobb är inte för alla. Att det kräver ett speciellt mindset som man måste komma in i och lära sig. Jag tror att det är väl även därför som det har varit utmanande - en kombination av övergången från mitt gamla jobb blandat med mycket stress att leverera samt viss utmattning att jobba långa dagar. Jag brukar gå från jobbet runt 19 och mer ovanligt runt 20. Jag har aldrig varit sist ut utan det är alltid folk på kontoret vilket är ganska anmärkningsvärt. Min chef berättade att hans första tre år på SpaceX så jobbade han 55-70h veckor och gick in i väggen några gånger så han är väldigt mån om att det inte ska hända någon på hans avdelning så vi får se helt enkelt hur det går. Min chef, Jesse Oliver, jag tycker verkligen om honom. Han var definitivt en av anledningarna till varför jag fick så bra intryck av tjänsten från första början och jag har inte fått sämre intryck av honom sedan jag började här. Han är väldigt jordnära, skrattar och skämtar med alla och gillar att dricka bärs och festa, men han kan växla snabbt och effektivt till sin väldigt seriösa sida. Riktigt teknisk och en väldigt bra ingenjör och förebild i min mening. Bra balans och härlig kombination!
Kulturmässigt så erbjuder Rocket Lab mycket för att det ska vara hög trivsel, något jag tycker är bra för trivs man på jobbet så har man också mer anledning att stanna där längre. Det är allt i från små dagliga saker som att vi har en fantastisk barista-maskin där vi får göra vår kaffe själva med mjölkskummare, stort utbud av olika sorters mjölk, choklad mm., stort utbud med frukt och bär dagligen samt nötter, torkad frukt och snacks. Vi har även ett team som kallas P&C (People and Culture) som är som en HR-avdelning som utöver klassiska HR-uppgifter även har i uppdrag att skapa event, tävlingar etc. För några veckor sedan anordnade de en smoothie-tävling för att uppmuntra till nya hälsosamma vanor i vardagen. Gissa vem som sitter på ett riktigt bra smoothie-recept som fått maxbetyg av flera kompisar? Jodå. Jag skrev ihop receptet för hur man ska göra min morgonshake som jag till och från gjort på morgnarna innan jobbet i cirka 4 år, som jag mixtrat fram och tillbaka tills den blivit så himla god och nyttig enligt mig!! Efter att P&C gjort alla smoothies och juryn hade smakat på alla så blev min smoothie framröstad till vinnare. Ärligt talat så visste jag att jag skulle vinna om den gjordes rätt. Mer förvånande var att när hon som berättade för mig att jag vunnit, så frågade hon om vad "dl" betydde varpå jag lite förvånat sa deciliter? Tydligen är det ingen enhet som används i Nya Zeeland och de hade tolkat det som matsked, så jag undrar hur fasen min smoothie smakade egentligen! Vann en mixer i alla fall.
Covid har tagits (tas fortfarande) mer seriöst här än vad det gjordes i Sverige, när det kommer till åtgärder och restriktioner - till skillnad från Sverige där det nästan alltid bara var rekommendationer. Varje dag sedan jag började på jobbet har jag haft ansiktsmask på mig på jobbet. Varje dag har alla på sig mask, hela tiden. Detta ända till att Nya Zeeland gick från "rött" till "orange" varningsflagg och nu behöver vi inte ha på oss mask när vi sitter ensamma vid skrivbordet. Men jag har fortfarande på mig mask så fort jag går på toa, går till kaffemaskinen eller tar bussen hem. Alltid. Förra året var det en lockdown i Auckland där i princip allt var nerstängt. Det var inte så mycket fest då (ingen alls) och det var faktiskt så att det första företagsfesten var för några veckor sedan. Eventet (Rocketchella) var i en av RL's byggnader, över gatan från kontoret, där det var bland annat hoppborg, sminkbås, DJ och dansgolv samt pizzabuffe och fri bar. Mitt i eventet var det även en auktion där bokstäverna av Rocket Lab's gamla logga auktionerades ut (eftersom RL nyligen bytte logga) där pengarna gick till välgörenhet. Riktigt fett event! Det var helt oundvikligt att inte tänka tillbaka på när GKN fyllde 90 år och man undrade då hur det skulle firas. Man tänkte att det kanske skulle ställas till med fest, liveband och tal från högsta ledningen så att alla medarbetare kunde känna stolthet att man tillsammans varit verksamma 90 år i framkanten av flyg- och rymdindustrin? Vi fick en glass. Lokalproducerad. Lite off-topic men jag ville ta tillfället och poängtera vikten av att ge tillbaka till medarbetarna!
 |
| Byte av logga. Ut med det gamla, in med det nya! |
En annan grej som är häftig som jag tycker bidrar till team och sammanhållning är kulturen kring "arbetskläder". Man ser sällan skjortor på Rocket Lab utan det som gäller är "mission t-shirts". Varje mission (varje raket som Rocket Lab skjuter upp) har ett eget namn och logga/märke och efter varje uppskjutning trycks det upp t-shirts. Traditionen säger att du bär t-shirts från de uppskjutningar som varit sedan du började på företaget så det säger något om hur länge man jobbat här. Detta har pågått sedan första uppskjutningen i maj 2017, idag är tröja 26 den senaste efter det senaste uppdraget "there and back again" (gissa varifrån det citatet kommer) som var ett recovery mission där man fångade första steget (större delen av raket) på vägen ner igen med fallskärm och helikopter. Alla på hela företaget stod vid mission control och applåderade under uppdragets gång.
 |
Flight 26 - There and Back Again (ett citat från Lord of the Rings, what else?)
|
Efter varje mission får alla anställda en så kallad "mission patch" vilket är ett tygmärke med sitt nuvarande RL-nummer vilket är ens nuvarande anställningsnummer på Rocket Lab. Det betyder att så fort någon slutar som var anställd före mig så kommer mitt nummer minska och den som varit längst på företaget, Peter Beck, har såklart nummer 1. Vid första uppskjutningen efter att jag började F24 var jag anställd nummer 725, F25 nummer 710 och F26 som är den senaste flighten var jag nummer 706. Det är definitivt en kul grej och det säger också definitivt något om hur länge man varit här. Jag har några i mitt team som är under 100 vilket är fett!
 |
| Mina tre mission patches än så länge |
 |
| Goodra #706 |
Just det en sak till gällande det rörliga RL-numret, varje gång man får sitt nya nummer så kollar man vilken Pokemon man är. Tills nästa flight är jag #706 Goodra. Född 1991 så har jag inte koll på alla nya generationer av Pokemon som kommit även om man spelat sin beskärda del Pokemon Go. Snabb googling säger att det är idag över 900 Pokemon.. målet är såklart att ta sig ner till Gen 1 eller Gen 2 (första 251) så att man kan minnas tillbaka till sin barndom som pokemontränare, men det kommer nog bli tufft.
Nördigt? Ja definitivt, vad hade du för förväntningar på denna bloggen?
Rotorua - första och enda resan jag gjort än så länge
Den första och enda riktiga resehelgen blev under påskhelgen och jag åkte till Rotorua. Rotorua är kanske mest känt för sin geotermiska aktivitet och den ikoniska lukten som ligger över staden.
Vad innebär geotermisk aktivitet? Här kommer en snabbkurs:
Under jordens yta finns det stora gas- och vattenfyllda reservoarer som värms upp av jordens inre. Massiv mängd av termisk energi lagras således i jordens inre och letar sig upp till jordens yta på olika sätt,
 |
| Fumaroler & Ring of Fire |
- Vulkaner
- Fumaroler
- 'Hot springs'
- Kokande lerbad
- Geysrar
Fumaroler är hål i jordskorpan som läcker ut vattenånga och olika gaser - typiskt koldioxid, svaveldioxid och vätesulfid. Kokande lerbad är som pooler av bubblande het lera och de ser man också överallt i Rotorua vilka orsakas av gaser med hög temperatur stiger i kombination av låg mängd vatten.
Generellt sett hittar man geotermiska plaster runtom i världen på eller i anknytning till jordens tektonik-plattor. En av världens mest aktiva geotermiska områden är den så kallade "Ring of Fire" som omsluter Stilla Havet och i princip går rakt över Nya Zeeland. Denna inre värmeenergi nyttjar man genom att borra sig ner till källorna och etablerar kraftverk vid olika ställen i Nya Zeeland - hela 17% av Nya Zeelands energi utvinns genom geotermisk aktivitet.
Varför Rotorua har extra mycket termisk aktivitet beror på att Rotorua ligger på en vulkanisk platå med mycket tunn jordskorpa. Överallt i Rotorua pyser det ur marken och den generella uppfattningen är att det luktar väldigt illa (inget för en härdad Indier som en annan) vilket beror på all svavelgas som följer med upp ur jordens inre - en lukt som ligger som över hela staden. Det är därför som Rotorua fått smeknamn som "Rotten Rua" och "Sulphur City".
Första dagen gick jag och Rohan (kollega på RL) runt i staden och mest anmärkningsvärt var kanske att vandra genom Kuirau Park som är en park mitt i centrum med väldigt mycket aktivitet. Allt i från större vattenansamlingar till små kokande gyttjekällor.
 |
| Rohan njuter av den goda doften efter att vi anlänt till Rotorua |
 |
| Magisk atmosfär för att vara en kokande vattenpöl. Spöklik på natten! |
 |
Vattnet kokade verkligen och man kunde känna värmen från flera meters håll.
|
Vi bodde på en camping så inför resan så var jag tvungen att fixa ett tält att sova i. Det skulle tydligen finnas billiga tält på K-mart och jag hade kollat deras hemsida och det fanns allt ifrån tält för 18 dollar (cirka 120 kr) till dyrare och finare och jag bestämde mig för att ta något mitt emellan sådär. När vi väl skulle köpa tältet så hade de endast det absolut det billigaste kvar i den affären där vi var och jag hade inte mycket till val än ta budgettältet.
Men väl uppslaget så var det faktiskt extremt bra för pengarna. Inte ett bra tält men för de pengarna var det bra mycket bättre än förväntat. Det stod att det var ett 2-mannatält men jag vet inte hur de räknade för jag fick knappt plats och jag låg ensam på diagonalen (syns på bilden). Det vart en bra lösning till slut!
Dagen därpå blev det att åka till Hells Gate och lagom till att vi kom dit så joinade Desiree mig och Rohan. Hells Gate erbjuder både en "geothermal walk" över ett stort område med massor med olika sorters termisk aktivitet samt avslutar med "hot mud spa" vilket låter som något man inte vill missa!
 |
| Notera skylten |
 |
| Bubbelpool? |
 |
| Hells gate värmekälla ligger väldigt nära ytan (se snabbkursen), cirka 1 km under marken |
 |
| Tur det fanns staket så att man inte får för sig att ta sig ett varmt bad. |
 |
| Källorna kommer i olika form - kokande och ljummet. |
Efter att vi avslutat rundturen bland de olika termiska källorna så var det dags för lerbad! Det var alltså som en bubbelpool där leran från lerbaden sugs in i "poolen" där tanken var att man skulle smörja in sig med lera och låta det stelna. Tydligen var det något Maorier gjorde förr i tiden (urfolket i Nya Zeeland) och hade diverse olika hälsosamma effekter. Sagt och gjort!
 |
| Man ångrar aldrig ett bad, visst? |
Efter att man suttit och smetat in sig i lera och chillat i ler-bubbelpoolen i cirka 20 min (det är tydligen ohälsosamt att vistas i det i mer än 20 min vilket är intressant; först säljs det in som en hälsosam upplevelse men man får passa sig för efter 20 min blir det farligt. Anyway. Nästa steg i denna skönhetsbehandling var att bada i "mindre lerigt men ändå lerigt vatten", vad man på svenska skulle kalla "grumligt". Detta var faktiskt supernice, man duschade av sig den värsta leran sen satt vi i denna poolen en bra stund. Allt är såklart naturligt uppvärmt via de termiska källorna.
 |
Naturligt uppvärmt och naturligt smutsigt. 10/10.
|
Efter att vi badat i lera och umgåtts med jordens inre så var vi iväg på en vandringstur i den turistlockande Redwood-skogen "Whakarewarewa Forest". Där gick vi en väldigt fin vandringsled uppför berget och ner igen. Detta var inte optimalt för mitt knä men det gick ändå ganska bra och jag tog det lugnt.
På kvällen var vi och paddlade kanot ut på någon sjö där vi paddlade in i grottor för att titta på "glow worms", något som tydligen bara finns här i Nya Zeeland. Insekter som sitter i taket i grottor och väntar på att något ätbart ska komma. När de väl hittar något att äta så är det själv matsmältningsprocesson som avger ljus, förklarade våran guide. Jag var lite rädd för om kanoten skulle välta och jag hade inget vattentätt skydd för telefonen så jag lämnade den i bilen och tog därför inga bilder. Men lånade en bild av Google som visar hur det typiskt såg ut.
Sista dagen i Rotorua så avslutade vi med en obligatorisk aktivet - Luge! Jag hade inte hört talas om det tidigare men det var en av de saker som Rohan definitivt ville göra. Luge är som att köra go-kart nerför ett berg. Eller om man beskriver det som att drivkraften är gravitationen och det enda karten erbjuder är ratt och broms. Väldigt simpelt och så kul, definitivt något som borde kunna finnas på fler plaster men jag förstod det som en väldigt kiwi grej. Finns i Rotorua och i Queenstown. Så man åker ner i luge-karten och sedan tar man en sittlift upp igen - tänk dig en kombination av skidor och go-kart. Luge!
När vi var klara och skulle gå hem så avslutade vi med att kolla om det var några bilder på oss tagna när vi körde, lite som det är på Liseberg. Hade ingen plan på att köpa någon bild men när vi såg en specifik bild så var det omöjligt att inte köpa den och jag fick den skickad till mig digitalt. Det var vid en sekvens där jag jagade Rohan och verkligen försökte komma om honom och fick sådär precis för mycket fart och kraschade i en sväng rätt in i skyddsväggen.. just det ögonblicket hade fångats på bild. Otroligt!
 |
| Bjuder på denna! En halv sekund efter bilden togs låg jag raklång på banan. Kom sist. |
Hemgång
Efter trippen till Rotorua har det inte blivit mer äventyr och det har blivit definitivt mindre resande än vad jag hade tänkt mig. Dels har jag jobbat väldigt mycket så ofta när helgen kommer vill man bara ta det lugnt, men kan inte skylla på det när jag inte ens utforskat Auckland. Den bästa ursäkten är naturligtvis att jag haft problem med mitt knä. Jag har varit hos en sjukgymnast här som förklarade att jag dragit på mig en inflammation i knät och jag har haft svårt att gå till och från. Tyvärr uppkom dessa besvär efter helgen i Rotorua, troligen för att vi gick väldigt mycket de dagarna, något som jag tror blev lite för mycket för mitt opererade knä.
Det har blivit dags för mig att åka hem och jag tar en ändå välbehövlig semester. Man hade kunnat argumentera att jag var ledig mellan jobben men den tiden var allt annat än lugn och avkopplande, se föregående inlägg. Det ska bli gött att komma hem fyra veckor till Sverige. Där bjuds det bland annat på födelsedagsfirande av min extrafarmor som fyller 100 år på midsommar samt Kasper och Lisas bröllop i juli. Det kommer bli en kanonsommar, och sedan åker jag tillbaka till Nya Zeeland i slutet på juli och hoppas på att det blir mer äventyr och mer raketuppskjutningar.
Ta hand om dig och hoppas vi ses i sommar! Om inte så får du gärna komma och besöka mig! Nya Zeeland är faktiskt inte mer än 17000 km bort och här kommer goda nyheter; gränserna har öppnats igen så nu finns det inga ursäkter!
Cheers,
Marcus
