Auckland Highlights (Januari - Juni 2024)

Hejsan! Ännu ett halvår passerar i Nya Zeeland och detta inlägg sammanfattar toppar och bottnar. Inlägget börjar med resan upp till Whangarei med Daly i mellandagarna som jag inte fick med i förra halvårets inlägg.

Whangarei (26 Dec - 29 Dec)

Tanken var att jag skulle fira jul hemma hos Dalys familj men så i sista minuten blev det ändrade planer och det blev att jag skulle komma upp till hans familj i mellandagarna istället. Tur var kanske det då jag den 23 december, samma dag som jag gick på julledighet, fick en helt plötslig och akut jättesmärta i min högra axel. Jag vaknade på julafton med en smärta så hög att jag inte kunde röra axeln. Den var helt paralyserad. Jag fick laga köttbullar med en arm då min högerarm var så svag att jag inte kunde lyfta den, inte heller ens öppna en dörr. Jag fick såklart inget svar på vad det var, om det var att jag var på akupunktur den 23 december eller om det var en akut slemsäcksinflammation som tydligen kan komma utan orsak. Den 26 december skulle jag ta bussen upp och efter två smärtsamma dagar började axeln att bli bättre igen. 

Jag välkomnades upp av Dalys föräldrar och kvällen spenderades vid köksbordet över några whisky. Dalys farsa är från Irland så han är väldigt mån om sin whisky och hans mamma är från England som förövrigt jobbade för brittiska fotbollslandslaget under storhetstiden med Beckham, Owen och gänget. Därefter flyttade de till Nya Zeeland. Det blev några riktigt lugna dagar där uppe med DotA, pingis (axeln var plötsligt bra igen efter 4 dagar - så märkligt) och även några utflykter på min önskan då jag inte varit i Whangarei tidigare. 

Det mest kända landmärket där är Whangrarei Falls som är 26 meter höga vattenfall. Där plockade vi en geocache och tittade på utsikten. Gick en sväng i närområdet och hittade ett gammalt Kauri-träd som verkade vara smittat av "Kauri Dieback" som är en sjukdom som dödar träden långsamt. Tror jag har nämnt detta tidigare då man ofta när man ska besöka naturen i Nya Zeeland måste spola sina skosulor för att förhindra att man för in några bakterier/sjukdomen. 

Whangarei Falls

"Kauri Dieback"

Vi besökte senare ett Kauri naturreservat där min förhoppning var att se fler Kauris. Detta är ett av de mest ikoniska träslagen i Nya Zeeland och är naturligtvis förbjudet att fälla. Det finns lagar kring det där och man behöver tillstånd i sådana fall. Jag var fortfarande inte helt säker på om jag sett Kauri-träd tidigare men nu skulle det bli av var förhoppningen. Vi gick längs en slinga och hittade flera Kauri-träd vilket var kul. 

Kauri

I övrigt spenderade vi mycket tid hemma och bara tog det lugnt. Hans föräldrar var väldigt trevliga och inbjudande och vi åt god mat och lekte med Dalys hund Maggie. 

Nyår i Wellington (30 Dec - 2 Jan)

30 dec, lördag

Efter en dag tillbaka i Auckland och därmed packa om väskan bar det av mot Wellington där vi skulle fira nyår. En polare till Daly från gymnasiet, Sam,  bodde där nere så vi skulle bo hos honom. Efter att ha tagit bussen till centrum från flygplatsen gick vi direkt till den bokaffär som Daly verkligen ville gå till. En bokaffär som skulle vara lite utöver det vanliga med lite mer klassböcker i fin kvalite - Unity books. Jag brukar inte läsa så mycket men jag hade för avsikt att köpa en bok. Efter att ha gått två varv hade jag inte hittat en enda bok och Daly hade fyra stycken i famnen. Daly som är mer sofistikerad och bildad än mig tipsade mig om superklassikern "The Meditations" skriven av en av de största filosoferna genom tiderna, Marcus Aurelius. Inget jag någonsin skulle ha köpt annars men är mycket nöjd med mitt köp och det är på tiden att jag läser något bildande utanför ingenjörsområdet.

Efter att ha kommit hem till Sam så dumpade vi väskorna och drog ganska omgående ner på stan där jag hade bokat en "craft beer tour" på ölbryggeriet Garage Project. Craft beer är mycket stort i Nya Zeeland och Wellington är den inofficiella craft beer huvudstaden. Vi blev visade runt bryggeriet och fick testa flera olika sorters öl. Jag upptäckte att jag tyckte om en ny sorts öl - Saison. Saison-öl är en pale ale men med kraftiga inslag av frukt och den vi fick smaka var sura, lite som en kombination av IPA och suröl kanske?

31 dec, söndag

Detta var den stora dagen för mig. Inte för att det var nyårsafton utan för att idag stod det på schemat att besöka inspelningsplatser från Sagan om Ringen. Vad ska jag säga, jag är ett stort fan av filmerna. Har alltid varit sedan jag såg de första gången. Jag vaknade på morgonen och det spöregnade ute. Olycklig blir man. Spenderade lite tid på morgonen att försöka boka en hyrbil till dagen efter vilket efter lite möda till slut lyckades. Vi begav oss sen till ett frukost-cafe i östra Wellington och där inväntade vi en tour jag bokat på Weta Workshop. För den som inte känner till Weta Workshop så är det de som gjorde all rustning, svärd och dräkter till Sagan om Ringen (och därefter mängder med olika filmer såsom Narnia, Avatar m.fl.). Under tiden vi satt på cafeet började solen spricka fram - så himla tur!!

Efter att ha tagit några bilder med Bilbos troll så började touren. Den rivstartade med att första rummet vi fick komma in i så var det en vägg fylld med rekvisita bland annat en riktig Oscar från filmerna och den absolut första rustningen som gjordes långt innan första filmen spelades in. Det låg några svärd på en hylla och jag frågade om deras bakgrund. Ett av svärden var det faktiskt svärdet som Samwise Gamgee hade när de slogs mot Nazgulsen på Weathertop och guiden frågade om jag ville hålla i det. Det kan man tänka sig att jag ville. Bara för att man är nyfyllda 32 år så är det fortfarande 100% rimligt att vilja hålla i det svärdet!! Tyvärr var det fotoförbud på hela touren (troligen pga rättigheter) så har tyvärr ingen bild på det. 

Efter att ha passerat ett rum hur de tillverkar masker och en tjej som tillverkade typ gosedjur för hand (gäsp!) så kom vi fram till det mest minnesvärda rummet. Det var ett rum där mängder med rekvisita från Sagan om Ringen-filmerna var samlade. För att nämna några av de bästa, en av tre använda helkroppsdräkter/rustning av Sauron (som man fick röra vid), Witch King's hjälm och vapen, Legolas båge och massa mer. Det hängde ett stort Balrog-huvud på väggen som guiden berättade att två man hade stått på en stege och hållt framför Gandalf i den super-ikoniska scenen "you shall not pass!". De var så Peter Jackson hade löst det i brist på riktiga Balrogar.

The sword that was broken, Narsil

Sammantaget var det en riktigt bra tour och vi avslutade touren i souvenirshoppen. Därefter köpte vi varsin dricka och vandrade en sväng innan vi tog en uber mot Mt Victoria. Detta var den viktigaste platsen på dagen då det var på schemat att leta upp flera inspelningsplatser från Sagan om Ringen som befann sig runt i parken/skogen. Det var lite som en grusväg, likt ett elljusspår, som slingrade sig runt bland träd och natur. Jag hade med mig min bok "LOTR locations" som hade exakta koordinater som siktet var inställt på. Här i Mt Victoria Park spelades de enormt ikoniska scenerna in där Hobbitarna gömmer sig från Nazgulsen och flyr sedan genom mörkret mot the Bucklebury ferry som ska ta de mot Bree. Efter att ha gått runt en stund, tvingats gå tillbaka och med en känsla av att "det borde vara typ här" så kunde jag identifiera träd i bakgrunden och jämföra med bilderna jag hade i min bok. Det var ett mäktigt ögonblick när vi insåg att vi står på den rätta platsen. Vi spenderade säkert en timme här med att ta massor med olika bilder, prata med folk som kom förbi, guidade turistturer kom förbi (noobs som behöver en guide för att hitta) och bara njöt av stunden generellt. Det blev snabbt ett klassiskt skämt att skrika "get off the road" och gömma sig.

"Get off the road"

Notera träden i bakgrunden. Tyvärr var inte själva trädet med rötterna äkta

Vi gick vidare ner längs vägen och behövde inte gå speciellt långt innan vi kom fram till nästa "film location", nämligen Frodos "reading tree". Detta syns också i filmen och är verkligen ett träd man går förbi och tänker, här kan vi absolut filma en scen. Det fanns flera liknande träd längs vägen men att döma av en diskret stig ner och inspektion av trädet var vi säkra på att det var rätt till slut. 

Jag är väl en hopplös LOTR-fantast och nörd. När det kommer till att besöka såna här platser blir jag riktigt taggad! Vi letade efter platsen där hobbitarna sprang mot Bucklebury Ferry men hittade den tyvärr inte. Det var inte så lätt då det är ganska igenvuxet och en förhållandevis stor park, men om jag var nöjd!! De platserna vi hittade var mer än jag hoppats på och det var verkligen en häftig upplevelse.

Nästa plats att besöka hade inget med sagan om ringen att göra, däremot var det något jag verkligen besöka eftersom det är en av få platser som jag minns (och har bild på) från familjeresan till Nya Zeeland 2007. Nämligen toppen av Mt Victoria, dvs den plats där de flesta turister har som sin nummer ett plats att besöka (till skillnad från mig) och som är en utkikspunkt över hela Wellington. Jag var inte så intresserade av utkiksplatsen eftersom det båda var molnigt och det blåste verkligen helt galet (som det alltid gör i Wellington tydligen), däremot hade jag ögonen öppna efter en viss kanon. När vi hade vandrat hela vägen till toppen och bara var 20 meter från utkikspunkten så stod den där, samma kanon som jag för i princip exakt 16 år tidigare hade tagit bild på. Att återuppleva bilder tagna i det förflutna var helt enkelt temat för dagen.

16 vs 32 år - dubbelt så gammal, lika mogen

Efter Mt Victoria tog vi en uber tillbaka till stan och tog en drink på en takterrass och funderade på hur vi skulle spendera nyår. Vi hade en inbjudan och plan att gå på en fest hos en kompis till Daly men det var inte helt spikat. Vi köpte med oss lite bärs och åkte hem till Sam. Han bodde precis bredvid en fotbollsplan så vi tog en boll och gick ner och lirade i solnedgången. Jag vet inte senast jag spelade fotboll, i och med korsbandsoperationen, men det var verkligen så gött att lira lite fotboll igen. Jag passade på att ringa hem till familjen här en sväng och önska gott nytt år. Efter fotbollen blev det hem och körde lite ölspel och beställde hem pizza. Det blev aldrig någon utgång eller fest utan istället avslutade vi kvällen och nyår med att, och detta var faktiskt inte min ide, titta på första sagan om ringen filmen. Dagen hade präglats i ringens tecken och när scenerna i första filmen kom till när hobbitarna tvingas gömma sig från Nazgulen så jublade alla haha. Är man 30+ känns det helt okej att inte bli pangfull och vara ute och festa. Ändå en riktigt bra och minnesvärd nyårsafton i mina ögon.

1 Jan, måndag

Upp i tid för att vara 1 januari och iväg för att hämta hyrbilen. Blev frukost på ett franskt cafe och sedan tillbaka hem och packa väskan för dagen. Vi hade lite olika förslag men hade i åtanke att åka iväg en bit och göra en hike så det blev att vi skulle göra Putangirua Pinnacles som ligger öst om Wellington. Det ska vara en unik vandring som inte finns fler liknande ställen i Nya Zeeland och som också råkar vara en annan inspelningsplats av sagan om ringen från den tredje filmen - the Dimholt road - som är där Aragorn, Gimli och Legolas springer, på väg mot Army of the Dead. Det var naturligtvis inget sammanträffande då jag hade kollat upp det, men det är en häftig vandring även för den som inte är intresserad av LOTR. Vi körde ungefär halva vägen var jag och Daly (Sam stannade hemma denna dagen). Pinnacles översätts från engelska till ungefär "spetsig topp" och i detta fallet så var det fullt av enorma toppar längs en uttorkad flodbädd. Topparna har skapats från att grusblandad jord/lera blandad med större stenar, som fungerat som ett skyddande lager när regnvatten med tiden spolat bort jorden. Stenarna kommer fram och vattnet rinner utanpå och skyddar den då bakomliggande jorden och leran, och på sikt kvarstår stora pelare. Förmodligen var det så att jorden och leran som regnade bort fördes med floden som fanns där förut men som nu ebbat ut, vilket skapade en cirka 30 meter bred stenbädd man vandrade längs, med stora gruspelare på vardera sidor. Det var extremt bra väder denna dagen och solen var mycket stark. Det var en ganska så enkel vandring men det blev rätt så påfrestande efter ett tag då solen låg på som tusan. Vi gick upp på den enda toppen som var i slutet på marschen där vi käkade lunch och drack öl. Vidare ner tillbaka till flodbädden kunde man fortsätta en bit till med stenväggs-landskapet på båda sidorna längs marken som bestod av lösa stenar i princip. Vi nådde i princip vägens ände och jag kan inte påstå att man kunde känna igen en specifik plats från inspekningen från Sagan om Ringen men man kunde definitivt förstå att det var här som scenerna från "Path of the Dead" spelades in. Häftigt! Därefter vandrade vi tillbaka och kom så småningom tillbaka till campingplatsen tillika parkeringen där vår hyrbil stod och väntade. På vägen hem åkte vi förbi Rivendell (det ligger i Kaitoke Regional Park norr om Wellington) och även om det var en helt fantastisk solnedgång denna dagen och jag var sugen på att stanna där så förstod jag att det var lite sent. Dessutom hade vi nästan sett alla LOTR-platser som jag velat och jag var 10/10 nöjd. Det var dags att åka tillbaka mot Wellington och Rivendell får bli en annan gång. 

Vägen mot Putangirua Pinnacles

On the Path of the Dead

"The way is shut. It was made by those who are dead, and the dead keep it..."

Magnetröntgen - Hälsoproblem fortsättning (Januari - Juni)

I förra inlägget skrev jag att jag trodde att jag hade fått koll på både magproblemet och tandproblemet. Tandproblemet har definitivt blivit bättre efter att jag börjat gå hos fysioterapeuten samt lagom i början på januari fick jag min bettskena som jag var nere i Hamilton och gjorde. Det har definitivt gått i en bättre riktning. Vad som inte gått bättre är hur jag fått tillbaka mitt problem i magen. Året hann inte mer än börja så fick jag tillbaka känningarna nere i ljumsken och nedre magen. Förra gången jag hade detta var ungefär september förra året och då fick jag en remiss till en neurolog. Efter att ha varit bra i flera månader var jag i tankarna att avboka mötet då jag i princip friskförklarat mig själv, något jag är väldigt glad att jag inte gjorde. Denna tredje gången som jag får tillbaka detta så har det varit smärtor på nya och fler ställen - ofta i form av nervsmärtor som kommer och går på olika ställen. Typiskt i ben och armar men även handleder och fötter samt anklar. Jag förklarade hela historian från början från neurologen som lyssnade noga och vill hjälpa mig. Han bokade in mig på en uppsjö av tester. Magnetröntgen av hjärna, ryggrad och käke. CT scan av överkroppen, urolog, blodkärls-specialist samt utökat blodprov. Jag hade vid tillfället haft detta problem i cirka sju månader och det visade inget tecken på att försvinna och ingen hittills jag varit hos hade någon aning vad problemet var. Nu var hoppet att hitta orsaken till problemen till en början.

I mitten på februari var jag och gjorde samtliga fyra röntgen utspritt på två dagar. Jag tyckte det var jobbigt ur flera aspekter då jag under vid denna tiden hade ont på flera ställen och var stressad över hela situationen. Man vill ju ärligt inte göra en röntgen av hjärnan och ryggraden, sånt ska ju bara fungera. Jag hade samtalat med närmsta chef på jobbet som hade förståelse och stöttade, även om det senaste tiden har varit jättejobbigt att upprätthålla jobbet. Vissa dagar har jag kännt mig helt färdig och utmattad samt helt dränerad på energi och kännt att jag kanske svimmar vilket minut som helst. Fokus-svårigheter och trötthet. I största allmänhet har det varit väldigt utmattande hela situationen. Det hjälper inte att jag befinner mig på andra sidan på jorden, långt ifrån vänner och familj samt svensk sjukvård med enda alternativ att ta hjälp av sjukvården här som jag inte känner till lika väl som hemma och inte har koll på mina rättigheter.

Testerna kom tillbaka cirka tio dagar senare och det var goda nyheter att de hittade hjärnan, skönt att veta att det finns något där inne. Jag hade tillgång till röntgenbilderna tidigare men inte läkarrapporten men ärligt talat så vill jag inte titta på bilderna. Rapporten kom och käk-röntgen visade att jag har en något dislokaliserad käkled på höger sida, men det var ju rätt väntat. Inget utöver det. Hjärn- och ryggradsröntgen kom tillbaka normalt. CT-scanen hittade inte heller något som kunde förklara symptomen. Däremot hittade den en liten knöl i ena lungan ett s.k. "incidental find".  Knölen eller tumören var så pass liten (5mm) och i och med att jag inte röker och är ganska ung så bedömde de det som att det var lugn och att den är godartad. Tydligen är det inte helt ovanligt med såna här knölar i lungorna, men visst, inget man önskade precis. Utöver detta så kunde de inte hitta något som förklarar symtomen och inte heller bedömde neurologen att jag hade någon form av tecken på nervsjukdomar. Sammantaget, väldigt bra nyheter såklart men inget som förklarar mina besvär tyvärr.

Dagar efter att jag fått testresultaten så gick tankarna ännu en gång vad som kan vara problemen. Jag har tidigare funderat på huruvida stress, oro och ångest skulle kunna spela en roll i det hela och förvärra situationen. Nu var den nya tesen att det var den huvudsakliga anledningen till varför jag fått detta och online läser jag hur psykologiska besvär kan till slut orsaka fysiska besvär. Jag hade en längre diskussion med min förre chef som har erfarenhet av väldigt stressiga miljöer och hans gissning var att jag lider av depression. Jag vet inte vad jag ska tro ärligt talat men jag tror absolut att jag det har varit väldigt övermäktigt sista tiden och det har varit en ond cirkel med smärtor som föder stress och oro som potentiellt skapar mer smärtor och runt går loopen i perioder. Nu är planen att uppsöka en psykolog och se vad det kan generera och prata med någon. Jag försöker även ta det lugnt mer. Jag tror att jag kan vara väldigt nära att bli utbränd och det har varit en del tecken på att så är fallet så jag ska försöka ta det mer lugnt framöver. Vidare har jag reflekterat över huruvida lite ledigt jag varit sista tiden. Jag hade en enormt påfrestande tid mellan jobben i början på 2022 med förberedelse och covid och sedan var jag hemma 4 veckor i Sverige i Juli 2022. Men samtidigt som det var en helt fantastiskt semester så stressade jag runt från stad till stad för att hälsa på alla och var väldigt energislukande samtidigt. Jag inser att jag inte varit riktigt ledig sedan sommaren 2021 och jag tror jag behöver en paus i allmänhet. För att citera Bilbo, "I feel I need a holiday, a very long holiday".

Trip to Mahia/LC1 - Part I (27-29 Januari)

Som anställd på Rocket Lab så ingår det tyvärr inte att man får åka och se raketuppskjutningarna. Electron, som vår raket heter, skjuts upp från LC1 (Launch Complex 1) ute på en halvö, Mahia, på östkusten norra ön, Nya Zeeland. Det är en cirka åtta timmar bilfärd från Auckland så det är inget man spontanar. Denna uppskjutningen, Flight 43 - "Four of a kind", skulle skickas upp på kvällen på söndagen (och det var en långhelg, måndag ledigt) så jag, Pietro, Likhitha bestämde att vi skulle åka på en roadtrip och se launchen från Mahia. Likhithas lillasyster följde också med. 

Vi åkte ner till Rotorua på lördagen och där blev det checka in på ett hostel på kvällen och vi spelade exploding kittens och var ute och åt middag på "Rotorua District" som är ett område i centrum med massor av restauranger. Morgonen därpå så blev det en återkomst för mig till det ikoniska "Luge" som finns i Rotorua som jag besökte påsken 2022. Luge är som en kombination av skidor och gokart. Man åker nerför ett berg på asfalt där gravitationen fungerar som gas och man bromsar och svänger. Jag blev som vanligt tävlingsinriktad och jag och Pietro fightades tight om ledningen och vid ett tillfälle så försökte jag köra om men utmanade för mycket och plötsligt kraschade jag in i kanten, flög ur karten och låg plötsligt raklång på mage. Typiskt mig. Dessutom kraschade jag två år tidigare. Inte helt ofarligt men det är inget jag prioriterar när jag kör. Men det gick bra sammantaget, fick lite skrapsår och smuts på byxorna. Tyvärr slutade jag tvåa. Efter att vi raceat klart så satte vi GPSen på Mahia och bilfärden började. Vi valde den "snabbaste" vägen vilket innebar den kortaste, men också knaggligaste. Det var en jättelång grusväg som slingrade sig igenom ett väldigt sceniskt landskap. Vattenfall och tätväxt skog passerade förbi där vi åkte. För att få se launchen måste man ta sig till Marker 28 som är inne på Rocket Labs område och dessförinnan måste man passera en gate där våra namn stod på listan. Gaten stänger vid en viss tid innan launchen och vi hade väl mindre än en timme till godo så vi körde på. Det regnade relativt frekvent och var oerhört luftfuktigt. Pietros bil hade problem med AC'n så det immade ordentligt på vindrutan. Däremot fungerade värmefläktarna som riktas emot passagerarna så vi byggde en värme-reflektor av ett godispaket, papper och kapsyler - det vill säga sånt vi hittade i bilen. Det fungerade utmärkt. Vi är ingenjörer och problemlösare trots allt. Tyvärr körde vi genom ett landskap helt utan täckning. Faktum är att i NZ så finns det sällan täckning så fort man åker utanför städerna. Efter att kört på denna grusvägen under timtal så kom vi ut "på andra sidan" och åter fick vi täckning. Nu var det väl cirka 1.5 h till uppskjutning och vi fick uppdaterat i telefonerna att det blev en scrub på grund av instabilt väder och höga vindar. En scrub inom raketindustrin innebär att man ställer in launchen efter att ha förberett raketen, gått från horisontellt till vertikalt läge och påbörjat fylla tankarna med LOX/Kero. Jättebesvikna insåg vi att vi har all tid i världen och behöver inte längre åka hela vägen till Mahia. Vi stannade till vid en Holiday Park som låg längs en sjö på vägen som låg helt idylliskt. Trotsade regnet gick vi en sväng och konstaterade att "här hade vart nice att bo någon gång i framtiden". Vi hade inte bokat boende för kvällen och istället svängde vi sedan av och började åka tillbaka mot Auckland, upp till Taupo där vi också bokade ett boende för kvällen.

Dagen därpå blev det frukost på den ikonsika McDonaldsen som finns i Taupo som är byggt kring ett flygplan från andra världskriget som, om jag minns rätt, donerades till NZ från England eller dylikt, och på någon vänster blev en McDonalds. Därefter besökte vi "Craters of the Moon" som är ett stort geotermiskt område som ligger i Taupo. Där vandrade vi runt och andades in svaveldoftande luft. Det blev även ett stopp vid Huka Falls som är små vattenfall i en väldigt ström flod. Vi avslutade besöket i Taupo med, på mitt initiativ som jag var väldigt exalterad över, att besöka ett av tre glasbruk i Nya Zeeland. Är man från Småland som jag så blir man nog lite extra taggad av glasbruk. Folk var inte supertaggade men jag övertygade gruppen att det kan bli fett. Det var massa fina skulpturer i utställningshallen och sedan köpte vi ett pass för att gå in och titta på glasblåsning live. Jag tycker inte det ser så svårt och tänker alltid att "det där hade jag kunnat också göra" men har aldrig testat tyvärr. Det var i slutändan väldigt uppskattat av gruppen och därefter åt vi lunch på deras vackra och glasprydda uteservering. Detta blev sista stoppet för denna roadtrippen och därefter åkte vi sista biten upp till Auckland. På vägen berättade Pietro, som är från Italien, om när han besökte inspelningsplatser från filmen "Gladiator" som ligger i Toscana, Italien. Dit måste jag åka i framtiden!

Gräsklippning och Gibb (24 Februari)

Ett av mina udda intressen är gräsklippning, något jag nästan aldrig får utlopp för här då jag bor i ett hus utan gräsmatta. Men min gode vän Hamish här i Auckland har en gräsmatta som han och hans flatmates aldrig tar hand om. Så vi sa att jag kommer över och klipper och trimmar gräsmattan, han bjuder på middag och sedan gibbar vi dota resten av kvällen. Låter som en bra deal för mig -  riktigt nice dag!

Shopping och bärs (29 Februari)

Inte sällan får jag kommentarer här att jag är välklädd. Det är inte svårt att sticka ut ur mängden då de flesta är relativt slappt klädda (enligt mig såklart) och det är i regel mer casual här. Daly hade bokat in sin resa till Europa och innan han åkte önskade lite stilråd från mig så vi åkte till Sylvia Park (köpcentrum) efter jobbet en dag och jag hjälpte han att köpa kläder samt dricka bärs efteråt. Sweet as!

Halfling Marathon, (23 Mars)

Likt förra året så var jag och Pietro återigen i Hobbiton för att springa 3:e upplagan av Halfling Marathon. Då jag haft diverse olika problem med hälsan och i regel inte känt mig på topp så hade jag inte tränat alls inför detta 11 km lopp. Men det gjorde ingenting för istället så tänkte jag att jag joggar eller traskar i min takt och ska i år tillåta mig själv att ta bilder och stanna upp försöka se mer av Hobbiton - något jag inte gjorde så mycket året dessförinnan då jag fokuserade mer på att få en bra tid vilket var lite dumt i efterhand. Alan hade också anmält sig, min före detta team lead, men tvingades åkte till USA för att supporta Escapade-tester (satellit-projekt på Rocket Lab), så han tvingades sälja sin biljett, tyvärr. 

När jag och Pietro var på väg till Hobbiton i bilen så regnade det. Mer och mer började det ösa ner. Väl framme så gömde sig i princip alla tävlande inomhus eller varstans man hittade tak över huvudet. Det var väldigt blött och regnet öste ner. Vi hade fått våra nummerlappar och vi klädde om till våra hobbit-kostymer som vi köpt inför i år. Jag hade även beställt tre stycken hobbit-peruker som var tanken av vi tillsammans med Alan skulle ha på oss. "The Analyship" eller "Fellowship of Analysis" var några av namnen vi diskuterat. Tyvärr blev det inte så men jag bar upp min peruk samt väst och avkortade byxor likt en hobbit. Jag hade även på mig en exakt replika av "the one ring" som jag köpte på Weta Workshop - guldpläterad tungsten. Nördigt men coolt? Absolut. När vi skulle dumpa väskorna utanför i ett tält så var vi redan dyngsura. Jag visste inte hur detta skulle sluta men blött var det. Hobbiton är egentligen en farm som ägs av en bonde så landskapet är gräs och lera genom öppna landskap och kullar. Det var flera tillfällen som det bildades led av människor för att passera genom en sträcka där leran var så enorm att folk halkade och föll, höll i varandra och hjälpte varandra framåt. Jag stannade flera gånger längs vägen och tog bilder medans regnet öste ner. Förvånansvärt nog så dämpade sig regnet emellanåt under loppet och vid flera stunder var det uppehåll till och med. Det var inte helt samma slinga som föregående år utan i år sprang vi genom en smal gång genom ett majsfält vilket bör vara ganska unikt bland löptävlingar. Också unikt är såklart det obligatoriska stoppet på "the Green Dragon" på slutet, några kilometer innan mål, där det bjöds på öl, ost och kex, där man kunde sitta framför en öppen spis och värma sig vid elden - något jag passade på att göra. 

Väl i mål tog vi emot medalj och tittade även på prisutdelningen bland alla vinnare i olika kategorier. Det blev en runda i souvenir-shoppen i vanlig ordning och kort därpå var det dags att ge sig av tillbaka till Auckland. Ganska skönt då att det var över och hem och ta en varm dusch!

Gibbons Track, (30 Mar - 31 Mar)

Påskhelgen är en obligatorisk resehelg då vi har både fredagen och måndagen ledigt, en riktig långhelg. Jag och Daly bestämde oss för att gå på hike och sova en natt i tält. Det blev att vi åkte västerut och parkerade vid samma parkering där Omanawanui Track startar, som jag vandrade 2022. Istället gick vi i motsatt riktning från parkeringen och iväg på en drygt två timmar lång hike - bokstavligen talat över berg och dal. Vi diskuterade bland annat det faktum att vi blivit så bra polare - detta på grund av den kaffe-date som Rocket Lab arrangerade 2022. Det var ändå ett fint moment när Daly sa att han uppskattar mig verkligen som kompis. Man borde säga såna fina saker till varandra oftare. Väl över berget bar det av brant nedåt där vi till slut hamnade i en dal där campsiten låg och det var riktigt idylliskt. Det rann ett litet vattendrag genom den gräsytan som var avsedd för camping. Det var en handfull tält där men väldigt lugnt sammantaget. Vi hade en familj bredvid oss med barn/ungdomar. Efter en stunds prat med dem och tältet upp så gick vi en sväng längs vattendraget. Väl tillbaka så fick vi iden att vi skulle bygga en sittplats efter att vi hittat en stock i vattnet. Det är väl något med killars intresse för häftiga pinnar och att bygga ett läger. I varje fall så har inte det intresset sinat för mig även om jag passerat 30 år. Vi gick på jakt i området efter stora stenar att bygga med och hade till slut monterat ihop en sittplats som var förvånansvärt stabil. Vi satt på vår hemmagjorda sittplats och lagade middag och satt och pratade fram tills mörkrets inryck. 

När vi kom ut ur tältet morgonen därpå så fann vi till vår förvåning en massa små påskägg som låg invid tältet. Det var ändå väldigt kul och charmigt av pappan till familjen som bodde bredvid som sa "det måste varit påskharen som varit på besök". Det var ingen stress hem och vädret var magiskt bra så vi satt och tjötade samt satt och läste bok. Jag läste i boken som heter "Ved" som jag fick av pappas sambo Eva i paket nerskickat till Nya Zeeland. Boken handlar om just ved, ännu ett särintresse jag har. Allt som har med ved att göra, hur man staplar, värmevärde, hur man hugger ved och olika trädslag, olika sätt att elda på etc. En bra bok helt enkelt. Vi avslutade med att göra nudlar och ägg i stormköket och sedan vandrade vi tillbaka. Riktigt harmonisk och avslappnande hike.

Movie Marathon - Dude where's my car? (13 april)

Ett litet påskägg bland alla highlights är kvällen då jag och Ham planerade en filmkväll för att se, som Ham uttryckte det så snyggt "blockbuster hit 90's stoner comedy masterpiece Dude, Where's My Car?". Vi hade länge pratat om att se den ihop och det blev till slut dags. Vi drog ihop ett gäng på åtta pers och sågs hemma hos Ham. Innan filmen började vi så körde vi leken "fish bowl" vilket var en genialisk lek jag inte kört tidigare. Leken kräver ingen rekvisita mer en lappar man skriver på och sedan följer en annorlunda form av charader. Därefter blev det dags att se filmen och jag insåg snabbt, även om det var många år sedan jag såg den, att det är en riktig legend-rulle! Sedan dess har det blivit ett stående skämt mig och Ham emellan att hälsa med ett "Z" format med händerna och säga "Zoltan"!

Tawharanui Regional Park, Meteor Shower, (4-5 Maj)

En helg i maj åkte jag med mitt team, Likhitha och Pietro, plus två till - Dionne och Pavan som var bekanta till Likhitha och Pietro som träffats tidigare på en hike i Coromandel. Det skulle vara en "meteor shower" vilket på svenska blir väl stjärnfall. Vi åkte norrut från Auckland till Tawharanui Regional Park som också skulle vara ett fågelreservat (om man har tur kunde man tydligen se Kiwis). När vi hade smält upp tälten till solnedgången gick vi en sväng ner till stranden och vandrade längs med den. Väl tillbaka vid tälten senare så hade solen gått ned och det hade blivit mörkt. Dags för middag och det blev en numera klassiker - nudlar och ägg kokat på stormköket. Jag hade tagit med mig whisky och cola och delade glatt ut drinkar och tror även att Pietro hade tagit med en eller två flaskor vin. Han är ju trots allt italienare. På utrullade filtar satt vi i mörkret och drack och pratade och det var väldigt trevligt. Efter några drinkar kom det, på gemensam begäran från gruppen, att jag skulle åter berätta historien om Galliska spelen från Chalmers som jag berättade en gång tidigare, 2022 i Queenstown efter Milford Track, här mer känt som "the fish story". Det var bara Likhitha som hört historien tidigare och som en anekdotens man och storyteller man är så drog jag hela den historian en gång till. Runt midnatt var det verkligen dags att sova då vi skulle upp cirka 03:30 då stjärnfallet skulle nå sin kulm. 

Tidigt på morgonen vaknade vi alla, relativt trötta men ändå förvånansvärt enkelt. Ute ur tältet och påklädda gjorde vi oss redo för att gå ner på stranden. Innan vi ens lämnat campsiten hade jag sett två eller tre stjärnfall. Vi rullade ut filtar på stranden och la oss ner och blickade ut över den klara stjärnhimlen. Vad jag fick lära mig som oerfaren stjärnfall-skådare så mäter man stjärnfall i antal per timme. I vanliga fall ser man sällan stjärnfall, det finns väl en anledning att man får önska sig något om man ser ett. Denna natt var det uppskattat att ungefär 60 stycken per timme skulle inträffa. Jag tror att under de kommande 90 minuterna att jag såg en tjugo stycken cirka. Ett stjärnfall händer ju så plötsligt och under ett kort ögonblick så det var enkelt att missa ett, som andra såg och vice versa. När solen väl började stiga syntes stjärnorna allt mindre och stjärnfallen börjat avta. Detta var runt 05:30-tiden och då föreslog jag att vi skulle hämta frukosten i bilen och äta frukosten på stranden. Fantastiskt magisk morgon där vi satt på stranden och åt minipizzor vi köpt på PaknSave och drack snabbkaffe. Det blev naturligtvis en obligatorisk foto-session på stranden i samband med att solen gick upp.

När förmiddagen väl tog sin början så hade vi packat ihop tält och packning och åkte, inte långt därifrån, till en plats där flera olika vandringsleder började längs med vattnet. Vi gick en kortare vandring, Ecology Trail, och det var gött att röra på sig. Väl tillbaka i bilarna lämnade vi halvön och åkte inåt landet in till det lilla samhället Matakana och åt fish n' chips till lunch. Till efterrätt åkte vi vidare en liten bit söderut till ett väl omtalat ställe som gör sin egen gelato. Vid parkeringen låg det en liten shop där en dam sålde broderier och sy-tillbehör. Vi stannade till en sväng i hennes butik och pratade med henne men köpte inget. Det blev gelato och en vandring i trädgården intill och det fick avsluta detta äventyret. 

Trip to Mahia/LC1 - Part II (31 Maj - 3 Jun)

Ännu en långhelg var på ingång och Rocket Lab hade en planerad launch under helgen, Flight 49. I och med att vi inte såg en launch förra gången vi försökte i Januari så bestämde vi oss för att åter göra ett nytt försök och planerade in en roadtrip till Mahia igen. Denna gången var det jag, Likhitha, Pietro samt Dionne som var med på campingen då vi tittade på stjärnfall. Inför varje raketuppskjutning är det massor med repetativt arbete som behöver göras innan raketen äntligen kan lyfta. En av våra uppgifter i analys-teamet är att prediktera raketens böjmoder (tror jag skrivit om detta tidigare) och för denna raketen var jag den som gjort jobbet. I vanliga fall brukar detta jobbet avklaras några dagar innan launch, under så kallade "sway test" som innebär att man flyttar steg två motorn fram och tillbaka under WDR (Wet Dress Rehearsal - man fyller upp raketen med LOX/Kero för att se så att alla inblandade system fungerar som de ska). Under WDR så blåste det så mycket att man inte vågade att dra tillbaka strongbacken (armen som håller om raketen när den är upprätt) och därför kunde vi inte färdigställa vårt jobb. Det bestämdes på torsdagen att vi får helt enkelt göra det samma dag som uppskjutningen skulle vara. Detta har hänt tidigare och är inte ovanligt, senast F46. 

Får ta och skriva en kort anekdot om F46. Även för denna flight var jag också ansvarig för samma analys. Bara 45 minuter innan uppskjutning, t-45, fick jag sista datapunkten för det så kallade sway-testet och vi var utanför marginalerna. Det innebär att om man inte filtrerar böjmodernas frekvens korrekt under flight så riskerar man att tappa kontroll av raketen. Flight 46 som var den 21 mars 2024, bara minuter innan så kom flera i Rocket Labs högsta ledning förbi mitt skrivbord, launch director samt chefen för GNC och vi hade en väldigt intensiv diskussion vid mitt skrivbord om huruvida vi skulle acceptera att vi var något utanför marginalen. Det behöver inte betyda att jag inte gjort mitt jobb (sway 1-3 var on spot), utan det är bara i regel en väldigt svår analys att prediktera en rakets böjmoder. Rocket Lab har tidigare fått beröm från NASA över hur väl vi i regel predikterar detta. Hjärnan bakom analysen är Matt i mitt team som kom förbi för att assistera. Klockan var nu cirka 21 på kvällen. Efter intensiva 15-20 minuter bestämde vi oss för att acceptera det och gå vidare med att skjuta upp raketen och övriga inblandade sprang tillbaka ner till mission control. Det var både intensivt och nervöst. Vi hade även problem med en av våra ground stations den kvällen (man har kontakt med raketen från marken hela tiden när den flyger) vilket tydligen var någon mupp på NASA som växlar kanaler vad jag förstod. I och med att vi skickade upp den från LC2 (Virginia, USA) så lånar vi ground stations från NASA. Till slut gick raketen upp och vi var något off i frekvenserna men inte farligt ändå och allt gick bra.

Nu åter till F49. I samband med att alla vi i teamet som normalt sett gör denna analys nu skulle befinna sig i Mahia utan dator eller täckning så fanns det ingen som kunde göra "sway test" på uppskjutningsdagen. Det blev väldigt snabba puckar och definitivt mer spontant än vad jag tycker är gött, men det beslutades till slut att jag skulle flygas över till Mahia på fredag morgonen och vara på plats, så kallat "on console" på RCC (Range Control Center). Det blev hem och packa väskan på torsdag kvällen och parallellt skriva i teams för att se till så att jag hade flyg, boende samt all access jag behövde redo. 

Dag 1, 31 Maj

Upp tidigt på morgonen och tog en taxi till flygplatsen. Där möttes jag upp av några kollegor från RL och vi åt frukost i loungen. Jag har fortfarande en ganska låg ribba för att känna mig uppskattad då jag blev väldigt taggad av utbudet i loungen och jag drack väl en tre glas äppeljuice och åt massa goda desserter. Väl i Gisborne stannade vi på Countdown och köpte mat (och bärs som skulle vara till festen hos Chad som är efter varje launch). I Mahia, ute vid raketområdet finns det inga butiker eller någon civilisation över huvudtaget. Väldigt idylliskt väg vi åkte på väg ner från Gisborne till Mahia-halvön. Vi anlände till huset där jag skulle bo där jag dumpade väskorna och därefter åkte vi ner till LC1 (Launch Complex 1) på min begäran. LC1 är själva platsen där vi skjuter upp raketen ifrån. Det är en slingrig väg som går mellan åkermark där får och kor betar. Det känns verkligen inte som en plats där man är på väg mot en raketbas. Vi använde radio i bilen för att kommunicera med security på plats för att berätta att vi var på väg. 

Framme vid LC1, en plats jag bara sett på bild och film, så var jag äntligen där som definitivt var på min bucket list på Rocket Lab. Svårt att beskriva i ord, och kan tyvärr inte ladda upp några bilder då det är ej förbud och ej offentligt. Men highlightsen var många - jag träffade Julia (launch director, LC1), Electron låg horisontell på pad LC1-B, LC1-A (detta är launch paden, vi har två på LC1), flyg-hangaren med mera. Jag tog lite bilder med mig där jag satt mitt i det hålet där raketen sitter vid uppskjutningen, riktigt fett. Ska försöka få de godkända så att jag kan ladda upp de senare. För att toppa det hela så träffade jag även kunden för F50, KINEIS, efter att jag såg en dörr öppen och stack in huvudet och kollade läget. Det är en fransk kund som var väldigt trevliga och berättade om deras satellit-konstellation. De höll just nu på med att integrera satellierna på MLB (deployment system). 

Tillbaka upp till RCC som är själva kontrollcentret varifrån man kontrollerar raketuppskjutningen och är det närmaste man kan komma själva raketen när den lyfter - 2.4 km. Vi tog lite mat som blivit över i kylen (hade knappt ätit på hela dagen) och lämnade RCC på kvällen till en magisk solnedgång. Jag fick skjuts tillbaka till huset och där satt jag och pratade med min enda roommate, Andrew, som jobbade med cybersecurity. Vilken dag, 10/10! Imorgon var det dags.

På väg mot LC1

Cirka 1km från uppskjutningsplatesen

RCC

Day 2

Klockan 9:15 blev jag upphämtad och runt 10:00 var jag på plats i RCC. Jag fick en station att sitta vid och loggade in. Det var cirka fem timmar till uppskjutning, t-5 hours, och det var något ironiskt att jag var där på ett sätt då mitt jobba skulle vara ungefär 30 minuter, cirka en timme innan launch, men jag klagade inte. Jag lyssnade i comms och vad man kunde höra på hur diskussionen gick så gick allting ovanligt bra och vi var till och med före i tidsplaneringen. Det var en fotograf där inne och jag har lite bilder därifrån men återigen, kan inte ladda upp de här, tyvärr. I normala fall så brukar kunden vara i RCC men i detta fall så hade kunden, NASA/JPL, åkt hem tidigare av någon anledning. Väldigt synd tyckte jag som hade sett fram emot att träffa lite gamla kollegor haha. 

När det var cirka en timme kvar till launch fick min input som jag behövde och jag jobbade väldigt fokuserat under cirka 30 minuter och lyckligtvis att allt inom marginal denna gång och jag kunde uppdatera med "go for launch" vilket var lite kul. Cirka t-30 minuter så började vindar öka i hastighet vilket är dåligt ur många aspekter. Höga vindar är dåligt för att det kan knäcka raketen på mitten. Men så höga var inte vindarna denna dag. Höga vindar är också dåligt för det gör att det värmer LOX tankarna. LOX är flytande syre (cirka -183 C) vilket förklarar den is som bildas på raketer. Allt hade gått så bra fram tills att jag hör i comms hur man har några grader för "varmt" i LOX tankarna. Det är inte bra eftersom att om det blir något varmare så förgasa det flytande syret vilket både innebär att man inte får in tillräckligt med syre i tanken (gas expanderar) men framförallt så ökar risken för kavitation i pumparna. Kavitation är enkelt sagt vätska som formas gasbubblor som riskerar att spricka och skadar hårdvara. När det var dags för go-nogo-sekvensen vid t-12 min så var alla gröna och "ready for launch". När det var 5 minuter kvar så lämnade jag min dator och sprang ut på framsidan där jag såg raketen och var redo att filma och få se en raketuppskjutning för första gången i min karriär. Det blev en hold på 04:45 min och mycket besviket gick jag tillbaka till datorn. Lyssnade i comms. Efter cirka 30 min bedömdes det att de hade återigen kontroll och en ny tid på 12 minuters nedräkning påbörjades. Nervöst väntade jag. Inte nu. Ingen scrub just nu när jag är här. När det var tre minuter kvar sprang jag återigen ut för att bevittna raketen gå upp mot rymden. Det blev en ny "hold" på t-2:07 min och strax därpå utropades det att det blir en scrub. Det är inte sant tänkte jag. Det sjönk i hela kroppen och jag kände mig helt tom och mållös. Medans LOX detanking påbörjades så satt jag och flera inne i RCC och bara väntade. Några pratade. Jag öppnade en cola zero och bara väntade. Till slut fick jag skjuts av killen som suttit bredvid mig i RCC och skjutsade mig tillbaka till Mahia. Stannade till vid huset och hämtade upp min packning och släppte av mig vid Chads hus.  Där mötte jag upp Pietro, Likhitha, Dionne samt flera kollegor bl.a. Finn som alla hade stått vid Marker 28 (där jag först planerat att stå som är cirka 5 km från LC1). Hos Chad var det BBQ och bärs och det var ändå relativt bra stämning. Det var inte så jag hade föreställt mig kvällen då jag fortfarande kände stor besvikelse men det var en grym kväll hos Chads. Chad är en tekniker som jobbar på LC1 som alltid har post-launch fest. Han hade en dunk raketbränsle D60 (kerosene) vilken brukade användas för att spruta eld med efter grillningen. I och med att det var en "successful scrub" blev det ingen eldsprutning men vi hällde det i omgångar på elden och jävlar vad det brann haha. Jag var inte sen på att haka på det som den halv-pyroman man är. Rätt sjuk grej ändå! Efter många öl senare och sent in på natten vandrade vi från festen till en campsite vi bokat ett rum på, på gångavstånd från festen. Imorgon fortsatte roadtrippen som jag nu hoppade på efter två dagar på LC1/Mahia.

Dag 3

Innan vi lämnade Mahia hade jag fått tips om en liten hike man kunde göra i närområdet som skulle ta oss ut på en utkiksplats över Mahia. Det var en relativt snabb hike på tjugo minuter och vi var uppe på toppen. Helt okej utsikt och vi stannade där en stund innan vi gick ner och skulle åka från Mahia. Men vad såg vi då om inte en söndagsmarknad i Mahia. Jag prompt insisterade att nu stannar vi här eftersom den chansen kommer inte igen och jag hade för avsikt att få med mig en souvenir. Det blev en handgjord stekspade i teak och sedan prutade jag till mig en smörkniv som paketpris för varför inte. GPSen ställdes därpå in på ett litet samhälle Wairoa. Där handlade vi mat och dryck inför kvällens camping på New World och åt lunch. Vi hade bokat boende på den holiday parken som vi alla ville bo på i framtiden, som jag skrev om i resan till Mahia i Januari - Waikaremoana Holiday Park. Precis innan ankomst stannade vi vid Lous Lookout som var en hike uppför ett berg. Riktigt nice hike i jämförelse med den i Mahia och väl uppe på toppen låg regnet i luften och det var tjock dimma och molnigt. Men coola bilder togs trots det.

Väl framme vid Waikaremoana Holiday Park checkade vi in och vi fick ett supermysigt litet rum med fyra sängar. Jag paxade naturligtvis en underslaf och därefter gick vi bort till köket och allrummet där vi lagade vegetarisk pasta med grönsaker och drack vin och spelade sällskapsspel. Vi insåg snabbt att två flaskor vin var inte tillräckligt på fyra personer men det var som det var. 

Dag 4

Sista dagen och vi åt frukost efter morgonduschen och satt och pratade. Vi gick en sväng på området som låg så idylliskt samt lekte en sväng vid en gunga som vi hittade och jag klättrade i träd. Barnasinnet fortfarande kvar. I närheten skulle det ligga två stycken vattenfall som vi hade sagt att vi skulle besöka. Sagt och gjort och många bilder senare så satt vi i bilen och hade en lång bilresa hem, cirka 6 timmar. Trots att det inte blev en uppskjutning så var det en maxad långhelg minst sagt och det var skönt att komma hem till slut.

Team EVD (Electron Vehicle Development) - Go-Kart (12 Juni)

EVD är det teamet jag tillhör sedan drygt ett år tillbaka. Vi är en grupp ingenjörer som slogs ihop för drygt ett år sedan bestående av analys, design och mechanical test. Vi hade efter lång utdragen väntan till slut vår första team activity och lite besviket blev det gokart. Inte för att jag inte gillar det men det är så generisk aktivitet. Å andra sidan hade vi inte en enda team-aktivitet på fem år på GKN så jag klagar inte. Jag körde helt utan att tänka på risker med plattan i mattan och kom på oväntat bra placering, 4/13. Har nog aldrig kommit så bra, men kanske beror på att jag mest kört med SnakeTown i Göteborg tidigare som alla är riktigt grymma på att köra. Efteråt blev det hamburgare och till efterrätt något som jag aldrig tidigare testat men som är populärt här - friterad Mars. Det vill säga godisen. Mars är ju redan onyttigt som det är men friterad var det helt sjukt kaloririkt men jävlar vad gött det var!

LOTR Weathertop (15 Jun - 16 Jun)

En "LOTR filming location" som varit på min lista väldigt länge är Weathertop (eller Amon Sul) som ligger bara en timme bort från Auckland. Jag och Pietro har pratat länge om att åka dit och även Alan har varit sugen på att haka på. Vad vi hade förstått så var det en bit gångavstånd från närmsta väg så det skulle bli en hike av det så Likhitha hängde även på även om hon inte gillar sagan om ringen. I samband med att Alan sa upp sig från RL så blev det hela mer relevant att planera. Vi bokade ett rum med fyra sängplatser på en holiday park i närheten av Weathertop - Port Waikato Holiday Park. Vi möttes upp på lördag-förmiddagen och drog söderut. Stannade på vägen för att handla nödvändig proviant och stannade även på ett cafe och åt lunch. Vi anlände vid vårt hyrda rum och dumpade väskor och klädde om för vandringen.

Vi hade läst på online att Weathertop ligger på privat mark och att man behöver tillstånd från bonden. När vi väl körde på grusvägen som slingrade sig ner bland det kulliga landskapet så insåg vi snabbt att det kommer inte bli lätt att få ett tillstånd. Det fanns ingenstans att parkera bilen och det var uppenbart att detta inte är ett klassiskt besöksmål trots att det är utmarkerat på google maps. Vi passerade "närmsta punkten" till Weathertop och fortsatte hela vägen ner tills vi kom till en vändplats och vi steg ur bilen och jag och Pietro gick till några hus i närheten för att leta efter någon människa som kunde ge oss tips och vägledning. Vi fick en beskrivning var bonden bodde men oddsen att vi får tag på honom och han ger oss tillstånd kändes låga. Vi rullade på tillbakavägen och på mitt förslag att strunta i tillståndet och hoppa över staketet och vandra på egen hand mot Weathertop, blev jag förvånad över huruvida jag fick gehör och sagt och gjort. Vi stannade bilen och hoppade över staketet längs vägen. Landskapet från vägen gick rakt nedåt en bit och sedan vände det och en väldigt bergig terräng låg framför oss. Planen var enkel, vandra till toppen vi såg på långt avstånd och väl över den bör vi se Weathertop. 

Väl nere i svackan var det väldigt blött och mjuk mark, vatten rinner ju nedåt på grund av gravitationen. Vi kom fram till ett mindre vattendrag, cirka 1.5 meter bred och det tog oss som grupp en längre tid än väntat att korsa. Jag hittade ett träd som sträckte sig något över vattendraget som jag hoppade rakt ut i och klängde mig fast i och lyckades på så vis ta mig över. Alan hoppade över vattendraget. Likhitha som är mycket kortare än mig hade inte samma lätthet. Med hjälp av utlagda stockar lyckades hon spara ett steg och på så vis fick vi över henne. Pietro tog sig över även han. Därefter började stigningen på vad som var både hal och full av gyttja. Det gällde att hålla sig stigarna som formats av får och getter som levde där, det var trots allt ett stort betesfält. Jag tog mig framåt med både hopp och att hålla fast i träd och kvistar. Riktigt kul och semi-utmanande. Vi hade oerhörd tur med solen som stod hög på himlen och det var bara helt idylliskt sammantaget. Vid flera platser stannade vi till och tog bilder med olika poser.

Efter att ha tagit oss upp på den stora kulle som jag hade förutsatt dolde Weathertop, så insåg jag att det var bra mycket längre bort än vad jag trott. Vi fortsatte som grupp bland stenar, kullar och får som skyggt sprang sin väg när vi gjorde entre. Efter flera kullar senare valde Likhitha att pausa då hon har knäproblem medans vi andra fortsatte en bit till. Jag sprang före och medan svetten rann så hoppades jag att snart skulle Weathertop blotta sig. Jag hade min perfekta kopia av "the one ring" i en identiskt kedja som Frodo bär, runt halsen men inte ens den gav mig mer tur i saken. Till slut kom jag upp på en höjd som var den högsta jag kunde se och inte ens därifrån kunde jag skymta Weathertop. Jag insåg att det var bra mycket längre bort än jag trott och att man behöver dedikera mer än en till två timmar för att nå den. Solen hade börjat gå ner och vi sa att vi kommer inte längre och vi har en jobbig terräng tillbaka så vi valde att vända. Det blev både en del svärdsfight (pinnar) och häftiga bilder på vägen tillbaka och det var nästan värre att ta sig tillbaka då det är svårare att gå nedför än uppför, enligt mig. Vi kom oskadda tillbaka till bilen efter att ha korsat vattendraget ännu en gång. Det började bli mörkt och vi packade ihop i bilen och åkte tillbaka mot boendet. På vägen lyckades vi se Weathertop på långt avstånd så även om det inte blev att bestiga sten-konstellationen så fick jag i alla fall se den på håll. Men hiken var verkligen grym och en av mina favorit-vandringar i Nya Zeeland hittills. Kanske berodde det på området, kanske berodde det på sällskapet?

Tillbaka på boendet tog vi en välbehövlig dusch och började göra i ordning middagen. I det gemensamma köket var det massor med ungar, en man som lagade mat och två kvinnor jag förstod var deras morsor. De båda kvinnorna var väldigt högljudda och närgående och till synes riktigt påverkade. Ställde frågor om vart vi var ifrån och vad vi jobbade med. De saknade en del tänder och gav intrycket att hästarna rymt stallet om du förstår vad jag menar. Väldigt jobbiga i regel och medans vi försökte hålla oss för oss själva helt utan lycka som stod de över axeln och ställde massor med frågor. När väl maten var klar var vi relativt ensamma men det varade inte länge innan de var tillbaka och insisterade på att de skulle vara med och spela Exploding Kittens som jag tagit med mig. Ingen av oss ville vara otrevlig så vi spelade några omgångar med de. Men till slut blev de bara för mycket så vi valde att gå tillbaka till rummet och spela en runda Catan. Klockan var nog runt midnatt när jag till slut segrade och vi borstade tänderna och gick och la oss. Ställde klockan i hyfsad tid då både Alan och Pietro behövde vara tillbaka i Auckland innan lunch dagen därpå. Vi gjorde inget speciellt dagen därpå förutom en lugn frukost innan vi packade ihop och åkte tillbaka.  

Alan slutar på Rocket Lab (20 Juni)

Bara en månad sedan berättade Alan att han sagt upp sig. Alan är definitivt en av de viktigaste nyckelspelarna på Rocket Lab, definitivt inom Analys. Han har varit här sedan Flight 2 och kan det mesta om det mesta. Har nästan alltid svar på mina frågor och har varit en viktig mentor för mig och sammantaget helt oersättlig. Samtidigt har jag sett på honom att han behöver förändring och är ganska utarbetad efter att ha varit på Rocket Lab i snart 7 år. Jag har till och med sagt till honom tidigare att för hans eget bästa bör fundera på att göra något annat, även om det inte är det jag vill men jag tror det är vad han behöver. I samband med att han sa upp sig ville jag att han skulle ha en riktigt minnesvärd sista månad. 

Jag, Likhitha och Pietro, som har varit hans team han tog under sina vingar i samband med att vi blev ensamma att ansvara för Electron efter omorganisationen förra året, började planera en powerpoint-presentation där alla tidigare team-medlemmar och vänner till honom inom företaget fick skicka in bilder, minnesvärde teams-meddelanden, anekdoter och memes för att beskriva vad Alan betytt för alla. Fredagen veckan innan han skulle sluta presenterade vi denna för honom och han var så nära på att börja gråta och sa att det är det finaste någon gjort för honom. Jag tror att han inte haft så många som berättat för honom hur grym han är medans han själv är väldigt mån om att andra ska ha det bra och mån att hjälpa andra. Även om en powerpoint inte på långa vägar gör det rättvist för hur mycket han gjort för oss så var det ändå ett budskap han fick som jag tror han uppskattade väldigt mycket. 

Vi funderade även på vad vi skulle ge honom som avskedspresent. Jag pratade runt i produktionen och fick hjälp från teknikerna i kolfiber-avdelningen att skära ut bitar av en payload plate (plattan satelliter sitter på). Jag och Pietro var nere i en av våra machine shops och hittade aluminium-skivor som en kille hjälpte oss att skära till. På den skulle vi ingravera något fint med laser var tanken. Sedan skulle vi även ha något bra foto på teamet som vi ville sätta på PLPn. Nu var det bara att skrida till verket. Det blev några sena kvällar (22:30) där vi stannade efter jobbet och sandade kantar, slipade aluminiumet med fint sandpapper och aceton för att ta bort limrester. Laser-ingraveringen tog lång tid för ingen av oss hade erfarenhet av det tidigare. Men jag och Pietro köttade på och efter många timmar fick vi till det. Till slut på sista kvällen innan Alan skulle sluta så hade vi assembly och limmade på aluminium-skylten. Det blev två foton, en på varje sida i en transparent ram.

På torsdagen var vi på beerspot som vi alltid är med RL och Alan hade sina "goodbye drinks" där vi överlämnade presenten från oss tre. Tillsammans med trippen till Weathertop så kan jag inte föreställa mig ett bättre avsked. Det blev perfekt. Jag hoppas att åka och besöka Alan i Australien i September innan han åker vidare för att resa i Europa. 

Alan skrev i en gemensam chat efteråt: "Thanks for an amazing last week fam, I cried a lot more than expected. I'm really happy with how my RL journey has ended". Jag kommer sakna honom, definitivt!

Rocket Lab - Flight 50 (21 Juni)

För att toppa de sista veckorna ännu mer så närmade sig Rocket Lab flight 50 vilket är en massiv bedrift ur flera aspekter. Många raketer som utvecklas flyger inte ens 50 gånger och om det inte vore nog så har Rocket Lab/Electron gjort det snabbare än någon annan raket i världshistorien. Det är ett jävligt häftigt företag Rocket Lab och kul att få vara med om detta ögonblick i företagets historia. Launchen skulle ske klockan 06:13 på morgonen på fredagen och det var helt fullpackat i mission control när jag kom in. Det var olika tidningar närvarande och nyheter som tog bilder. Vi hade får egen livestream från mission control, det var speciellt upptryckta tshirtar och mission patches inför denna milstolpen och sammantaget riktigt mycket uppståndelse kring det hela. Raketen gick upp som den skulle och det kunde inte blivit bättre. RL är så häftigt företag och ska bli spännande att följa utvecklingen av företaget in i framtiden, och jag kommer vara fortsatt en del på den resan ett tag till i alla fall.

Hemresa till Sverige (26 Juni)

Först när jag bokade min resa hem så hade jag bokat 11 juni. Men efter senare övervägande så bokade jag om hemresan till två veckor senare. Efter mycket händelserika sista veckor så är jag väldigt glad att jag bokade om min resa. Det har nu blivit dags att åka hem till Sverige igen. Har inte varit på svensk mark nu på nästan två år. Helt galet. 

Min plan är just nu att åka hem i sommar till Sverige och försöka vila och återhämta andan så mycket som möjligt. Sedan tillbaka för att fullfölja vad som kommer bli ett förhoppningsvis episkt och väldigt händelserikt år på Rocket Lab och sedan i början på nästa år börja avveckla mitt liv här. Mitt mål just nu är att komma hem för gott runt våren 2025 och vara ledig hela vägen fram till efter semestern och börja jobba i Sverige igen från Augusti 2025. Vi får se om det blir verklighet, mycket kan hinna ändras, men det är planen just nu.

Imorgon åker jag hem till Sverige och anländer den 27 Juni, svensk tid. Om du som läser skulle vilja ses så skriv till mig. Det kommer bli fem veckor fullspäckade där jag ska försöka träffa så många som möjligt men också bara ta det lugnt och försöka njuta av min första sammanhängande semester på två år. 

Ha det gott så länge så ses och hörs vi,

/Marcus