Tjena fan jäla skit!
2025 har anlänt och jag är fortfarande kvar i Nya Zeeland. Vem hade kunnat tro det? När jag flyttade hit så sa jag att jag skulle vara här i ett till tre år. Jag flyttade hit i februari 2022 så tre år har nu passerat när detta inlägget publiceras. När jag kommer hem är den utan tvekan vanligaste frågan jag får. Det är kul att folk bryr sig om att jag kommer hem och kanske till och med saknar mig, tyvärr har jag otroligt svårt att svara på den frågan. Jag stannar så länge jag trivs brukar vara mitt svar. Det är också en kombo att jag verkligen inte vet vart jag vill jobba i Sverige. Efter att ha varit tre år nu på vad som förmodligen kommer vara det häftigaste företaget i hela min karriär så har jag blivit lite kräsen och skulle vilja gå till något liknande. Tyvärr finns inget liknande i hela Europa i princip. Jag tror att jag kommer i framtiden behöva skifta mitt fokus från karriär och mig själv till vänner och familj.
Nåväl, nog om det. I detta inlägg har jag samlat som vanligt aktiviteter, händelser och minnen som stuckit ut för det gångna halvåret ur mitt liv här borta i Auckland. Trevlig läsning!
Nyår 2025 (31 December)
Märkligt nog infaller de röda dagarna i Nya Zeeland den 1 och 2 januari, så dagen började med kneg. Det var förhållandevis lugnt på jobbet och vi som var kvar i teamet fikade någon gång runt 16-tiden och sedan blev det tidig hemgång. Jag och Daly gled över till mig. Där blev det dusch (tyvärr inte tillsammans) och byta om för nyår, packa supat och sedan över till Daly. Där introducerade jag Daly till den finska stoltheten Mintuu som jag hade köpt med mig från Sverige och några bärs på det. Vi blev upphämtade av några plugg-polare till Daly och åkte över på förkrök på North Shore (norr om CBD över bron i Auckland). Vid 22:30 tog vi en uber in till casinot som ligger precis bredvid Sky Tower. Vi vann en del och förlorade en del och gick därifrån cirka plus minus noll och tog sedan löpet mot Victoria Park där vi skulle se tolvslaget. Måttligt feta fyrverkerier sköt i höjden från Sky Towers topp och därmed var 2025 inlett. Vi drog ut på klubb vid the Viaduct men jag var inte supersugen på att vara bakis dagen därpå. Är ju 33 numera. Tog några vatten på det och vid 2-tiden gled jag förbi donken och med min favorit-meny som tilltalar mig extra med både namn och innehåll, Big Mac Attack (dubbla big mac med plusmeny), i näven var jag snart på väg hem i 2025's första natt.
Opononi (24-27 Januari)
Långhelg eftersom måndagen var Auckland Anniversary. Första resan med Thati som jag var tillsammans med då. Vi åkte tillsammans med Thatis kompis Andre och hans date norrut i landet. Civilisationen slutar i vanlig ordning så fort man lämnar Auckland och i detta fallet åkte vi förbi Dargaville och sedan sista biten på en mycket krokig väg genom kauri-skog. Det var en helg som var väldigt lugn vilket var det primära fokuset. På lördagen så var vi neråt en bit från Opononi till Kai Iwi Lakes och låg på stranden halva dagen. Det blev inget bad för min del men en glass på det istället. Regnet låg i luften på eftermiddagen så då åkte vi hemåt till airbnb'n som vi hade bokat. Jag passade på att ta en kortare löptur på 5km för att komma hem till att Andre står och grillar, riktigt fint eftersom jag sällan grillar här i Nya Zeeland så uppskattar jag det extra mycket. Efter middagen blev det brädspel. Jag passade även på att lära Thati sudoku, något jag tycker är relativt lågt underhållningsvärde eftersom det sällan är utmanande men det var desto mer kul att lära ut det.
På söndagen blev det två mindre utflykter. Den första, efter att vi legat på soffan och tagit en lugn morgon, blev till Kouto Boulders, som är stora, runda klippblock i Hokianga Harbour. Dessa bumlingar ligger längs med stranden och de största var över1.5m i diameter. Dessa enorma block bildades genom cementering av sediment (mineraler binder partiklar och bildar bergarter) under miljontals år och sedan genom erosion och tidvattnets påverkan, bildat dessa runda klot. Det blev en del bilder både bredvid och uppe på.
Nästa utflykt blev återigen en bit neråt från där vi bodde, ner in i kauri-skogarnas djup - Waipoua Forest. Kauriträd är enorma och urgamla träd som bara växer i norra delen av Nya Zeeland. De är extremt raka och hållbara och användes förr i tiden till byggmaterial, skeppsbyggnad och möbler men är idag ett hotat träslag. Världens (eller i alla fall Nya Zeelands) äldsta Kauriträd står just uppe i dessa trakter där vi befann oss tillika turistattraktioner och vi besökte de två mest kända, största och äldsta utav dem:
Te Matua Ngahere: vårt första besök var Te Matua Ngahere som betyder "Father of the Forest" på Maori, och har en omkrets på hela 16.41 meter och är bedömt det näst största men det äldsta kauri-trädet i Nya Zeeland och är uppskattat till ungefär 2000-3000 år gammalt. Med sin förhållandevis korta längd på "bara" 29.9 meter högt uppnår det en uppskattad volym för själva stocken på 208 kubikmeter (exklusive grenar och rötter osv).
Tāne Mahuta: Näst på tur var givetvis det största kauriträdet, one tree to rule them all, Tāne Mahuta som betyder "God of the Forest" på Maori. Tāne Mahuta är det mest kända trädet i Nya Zeeland och är något yngre än Te Matua Ngahere med en uppskattad ålder på 1500-2000 år gammalt. Trots att dess snitt-omkrets är något mindre än på sina 15.44 meter så är det betydligt längre på hela 45.2 meter och en stock med en uppskattad volym på hela 255 kubikmeter! Mycket ved på ett och samma träd!
Kan även tillägga, för misstänker att du som läser är likt jag väldigt intresserad av skog överlag, att enligt wikipedia så är det störst uppmätta kauriträdet någonsin "The Great Ghost" som växte i Coromandel och sägs varit 8.54 meter i diameter och 26.83 meter i omkrets. Helt galet! Tyvärr brann trädet ner 1890. Jag som sannolikt är mer intresserad än snittet av ved, träd, skog och timmer och naturen överlag var mäkta imponerad att stå inför dessa träd som sannolikt stod här redan innan Jesus gick runt i sandaler. Dessutom är det häftigt att se ett trädslag som har en aspect ratio så vansinningt låg. Jag menar, ett träd som är mer tjockt än hälften av sin längd, det har jag inte sett förut. Riktigt häftigt! På söndagskvällen blev det grill och chill igen och mera sällskapsspel samt en hel del whisky. Jag sippade på min whisky hela kvällen så pass att jag var rätt bakis dagen därpå. Det var rätt skönt att bara åka bil dagen därpå och det fick avsluta denna utflykten norrut.
Utdragning visdomstand part II (30 Januari)
I Augusti 2023 drog jag ut två stycken visdomständer på rekommendation från tandläkaren. Den ena växte snett så för att minimera risken att skada nerver så gick jag till en specialist-läkare för detta. Jag var mycket nöjd med upplevelsen då och då jag nu något senare fått problem med en tredje visdomstand så ångrade jag att jag inte bara tog ut alla tre då. Lätt att vara efterklok antar jag. På egen begäran möttes vi upp 29 Januari för konsultation och konkluderade att endast en av de två kvarvarande är värd att ta ut då den sista sitter djupt inne i tandköttet och vad jag förstod riskerar man att skada bihåla med mera om den tas ut, vilket skulle vara mycket komplicerat enligt läkaren. Mer risk än reward. Morgonen därpå var jag tillbaka, läkarna skämtade att jag var en återkommande kund medans bedövningen sattes igång. Nästa stund när jag vaknade så var tanden ute och jag kommer inte ihåg någonting, så himla gött. Dagarna som följde hade man rutin på numera och det blev pulvermos, soppa och glass. Förvånansvärt var att det var i princip ingen svullnad eller smärta. Lite smärta första dagen men det tog smärtstillandet hand om. Men redan dagen därpå kunde jag dra ner på smärtstillande och 48 timmar efter var det fortfarande ingen svullnad. Jag tror det hade att göra med att tanden kom ut hel och utan skador i sin närhet av tandkött med mera. Dvs en mycket "clean" utdragning och därför minimalt med konsekvenser. Är mycket nöjd med att äntligen ha det gjort. Till skillnad från förra gången jag drog ut tänderna och jag gick på Womens World Cup semifinalen redan samma dag på kvällen så blev det lugnt och vila hemma några dagar denna gången.
Coromandel (8-9 Februari)
Jag och Thati hade bokat ett riktigt mysigt airbnb i Coromandels nordöstra del. Extra kul för mig som haft Coromandel som resmål sedan jag kom hit men tog först till nu att åka dit, även om det ligger förhållandevis nära Auckland. Thati hämtade upp mig på lördagsmorgonen i vackra Glen Innes och sedan fortsatte vi öster ut. Coromandel är, för den som inte orkar googla, en halvö som sträcker sig norrut på norrkusten (säger man så?), öster om Auckland. Känt för mycket fina vandringar, stora skogar med Kauriträd i, vackra stränder och sceniska vyer med bergmassiv. Vi åkte direkt till första aktiviteten som var Combat & Fun Zone Adventure & Family Park där vi bokade in oss på bågskytte och fotbollsgolf. De hade även lerduveskytte (fast med laser, boo!), paintball med mera. Jag som aldrig skjutit bågskytte förut fick mycket beröm efter att ha satt alla pilar inom 8-10 poäng under test-genomgången med instruktören. Hur svårt kan det vara liksom? Sen har jag ju sett sagan om ringen tusen gånger så har ju lite utav en bra magkänsla när det kommer till pil och båge. Thati träffade tavlan och det är ju också bra! Därefter följde 6 rundor med 6 pilar per runda där maxpoäng är 60 poäng - alla pilar i mittenringen på 10 poäng. Tror jag snittade cirka 52 poäng med maxrundor på 54 och 55 poäng, så jag var väldigt nöjd. Thati låg något under och snittade kanske runt 45 poäng. Pilbågskytte, kan man ju tänka sig, blir exponentiellt svårare ju högre poäng man vill ha då tavlan består av ringar och en cirkels area är ju proportionerlig mot radien i kvadrat. Hur som helst, var det fruktansvärt varmt och solen stod mitt på himlen och det blev glass och vila i skuggan efteråt. Därefter blev det en runda på 18 riktigt korta hål i fotbollsgolf. Där hade man ju stor nytta av sina 13 år som ung fotbollstalang. Måste säga att jag ser tillbaka på fotbollstiden som fortfarande en av den bästa tiden i mitt liv och jag saknar väldigt mycket att ta på sig matchtröjan, trycka till motståndaren med en stenhård axel och stänka in ett mål. Kanske till och med nicka in det avgörande 3-2-målet och erhålla en kexchoklad? Den som var med på den gamla goda tiden vet vad jag menar.
Efter att ha klarat av de bägge aktiviteterna blev det att åka vidare till Countdown (eller Woolworths som det heter numera men jag föredrar Countdown eftersom jag kan uttala det) och handla mat, dryck och snacks. Nu var det dags att checka in Airbnb't och klockan var strax efter 15-tiden. Vi kom till en liten stuga mitt ute på landet som låg mycket idylliskt och solen lös och det var sådär riktigt perfekt. Det blev att vi chillade en stund i varsin puff på verandan, läsa lite bok och dricka något gött på det och ta det lugnt några timmar innan vi på kvällen åkte in till Whitianga för att gå på restaurang där jag gick utanför min burgar-comfort zone och slog på stort och beställde in en beef wellington vilket var svingött medan Thati tog en fiskrätt! Väl tillbaka började mörkret lägga sig och nu var det dags för det jag väntat mest på - att tända elden! Som uppvuxen i Attsjö så eldade man mängder och något jag har stort intresse för men det är nästan aldrig så att man får elda här i Nya Zeeland så nu när jag hade chansen blev det att sitta uppe sent och titta på elden. Vi hade handlat för att göra s'mores över elden vilket förgyllde det hela ännu mer!
Dagen därpå blev det utcheckning och sedan hade vi fullspäckat schema såklart. Först skulle vi besöka den närapå obligatoriska stranden Cathedral Cove som innebar en lång vandring i den stekande solen. Vi köpte med oss en glass och vatten på vägen. Vi nådde till slut stranden som i min mening var en schysst strand men inte värst mycket mer men det var många där så antar jag var i minoritet. Jag är inget superstort fan av stränder faktiskt, men vi satt där ett tag på stranden, tog lite bilder vid den ikoniska bågen i berget som är det kända landmärket där och sedan tillbaka till bilen. Nu bar det av mot nästa resmål - en till strand. Denna var jag dock mer taggad på för den kallas Hot Water Beach och är känt för att om man gräver i stranden tills vattnet flyter upp så ska det vara riktigt varmt och man således göra sig sitt egna lilla spa på stranden. Efter att ha chillat ett tag på stranden med sudoku i hand samt speccat en lill-kille på typ tolv år som grävt ett så djupt hål att han försvann ner i det så var det min tur. Hade ingen spade för så seriös är jag inte utan började gräva lite på skoj med ena handen. Det övergick till väldigt seriöst och jag grävde så djupt jag kunde. Olyckligtvis hade vi valt ett ställe för långt upp på stranden så nådde aldrig vattnet. Blev ordentligt sandig dock så fick stå i duschen sketa-länge efteråt för att få bort all sand. Klockan hade passerat 18-tiden och det var dags att packa ihop och ta sig hemåt, cirka 2.5h bilvägen och det blev ett stopp indisk restaurang längs vägen. Hoppas på att komma tillbaka till airbnb't faktiskt för det var ett riktigt påskägg!
Cathedral Cove
Mogen kille som gräver i sanden - Hot Water Beach
Waiheke Island Daytrip (22 Februari)
Det blev en dagsutflykt till Waiheke. Detta var första gången för min del vilket är lite imponerande eftersom det är en ö precis utanför Auckland med färja från centrum. Nåja, de flesta som åker till Waiheke gör det för att det är så tätt med vingårdar och jag är inget stort fan av vin så har inte blivit prioriterat. Jag och Thati gled över med båten och tog bussen från ankomst på ön raka vägen till ena centrumet på ön. Siktet var inställd på en vingård som serverade riktigt bra tapas. Färjan hade blivit sen och jag underskattade hur lång tid det skulle ta till restaurangen så var svinhungriga när vi kom fram. Tapas är ju sämst sen eftersom det ofta är proportionellt mot höga kostnader och lite mat. Maten var absolut helt okej förutom deras honungsstänkta getost-bollar som var bland det godaste jag ätit tror jag. Är inte super-matintresserad, inte heller brukar jag tappa hakan av smaker, men dessa var det något speciellt med. Så det vart jag imponerad över! Eftersom inte heller Thati är något stort fan av vin blev det faktiskt vatten till maten, något som behövdes med tanke på värmen den dagen. Vi traskade vidare och kom tillbaka ner längs strandvägen och plockade en glass på en restaurang där och sedan blev det att chilla en sväng på stranden. Om man googlar på Waiheke så är det främst vin och strand som är det stora där och jag är inget stort fan av något - dessutom har jag en strand 10 minuter från där jag bor och vin från Waiheke i varje affär här, så egentligen vet jag inte om det var sådär mega att glida över dit haha. Men jag är väl gubbig som tycker så, det var ju en härlig dag i slutändan! En rolig sak värd att nämna var hur vi på bussen tillbaka mot färjeläget senare började pratade med en kille på bussen. Han berättade att han varit i både Brasilien (Thatis hemland) och Sverige. Han nämnde att bland den bästa pizzan han ätit var i Brasilien innan han skulle beskriva Sverige och som han beskrev det sen. I princip citat sa han: "Sweden is like the pinnacles of civilisation. As if there has been peace for 300 years where technology have never stopped advancing and are so far ahead in the future". Ja alltså, i jämförelse med Nya Zeeland är vi långt framme och det är nog så att Sverige är otroligt långt framme i mycket och agerar som en inspiration och vägvisare internationellt i många sammanhang. Han poängterade även att på vintern är det mörkt och kallt och inte så kul men på sommaren, när det är riktigt bra väder, är det helt oslagbart. Jag svarade att det är som vi säger i Sverige: "inget slår den svenska sommaren!"
Rocket Lab - 3 år anniversary (28 Februari)
Jag passerade tre-årsgränsen på Rocket Lab i slutet på Februari - helt galet vad tiden har gått fort. Klart att det har varit tre oerhört innehållsrika år och jag har rest mer än jag någonsin gjort samt utvecklats så himla mycket som ingenjör under dessa år. Är otroligt stolt och nöjd över vad jag åstadkommit hittills. När jag flyttade hit så satte jag upp som mål att vara här mellan ett och tre år och trodde aldrig att det skulle bli tre år. Men jag har trivts mer och mer samt lär mig fortfarande jättemycket på jobbet och utvecklas, så har inte känt alls att det är någon stress tillbaka. Som ett tecken på uppskattning för att man arbetat och presterat under tre år på Rocket Lab så får man ett service coin vilket var väldigt kul att få. Rocket Lab har även service coins för fem och tio år.
Round The Bays (2 Mars)
Vad jag förstår går den största löptävlingen i Nya Zeeland, Round the Bays, av stapeln varje år i Auckland, som är ett lopp i välgörenhetens tecken och företag över hela landet ansluter sig att springa och många företag följer traditionen att trycka upp tröjor att löpa i. Rocket Lab är såklart med och vi var ett stort gäng som sprang. Jag som har tränat en del löpning och knät är numera ganska så bra, hade anmält mig och sprang samma sträcka som alla andra på 8.4 km. Racet sträckte sig längs vattenlinjen från CBD till St Heliers i stekande sol och jag kom in på otroliga 44 min 27 sekunder, där jag hade som mål under 50 min och drömgränsen på 45 min. Lyckades komma in på totalplacering 1978/21745. Förvånas nästan mest av hur många som sprang sämre än mig då jag egentligen inte är i någon toppform. Men det är väl så med mig, är det tävling taggar jag till som tusan och presterar så gott jag kan. Riktigt nöjd!
Queenstown (Lord of the Rings Full Day Tour) (7-9 Mars)
Separat inlägg.
PS3 Köp (15 Mars)
Tänkte nämna denna något roliga händelse, då jag under en tid, över ett år, hållt utkik efter ett specifikt spel på PS4 som jag velat spela väldigt länge, LEGO Lord of the Rings, men som bara släpptes på PS3. Efter att ha läst i forum och hållt utkik så verkar det som att det aldrig kommer att släppas i online-shoppen på PS4, på grund av rättigheter vad jag förstår. Istället riktade jag om mitt fokus och började kika på TradeMe (motsvarande Tradera i NZ) efter billiga begagnade PS3. Även om jag har ett PS3 hemma i Sverige så hjälper det väldigt lite just nu när jag vill spela spelet. Så hittade jag till slut en annons som sålde ett PS3 inklusive spelen LEGO Lord of the Rings och remastern av Need for Speed Most Wanted som jag spelade så mycket som liten, för bara 40 NZD (cirka 250 kronor). Slog till direkt och åkte morgonen därpå ut till västra Auckland, Morningside, och plockade upp det. Väl i dörren möttes jag av en tio-årig grabb - ägaren till PS3an. Han gick artigt och hämtade konsollen samt handkontroller och medföljande spel. Hans mamma var även med så att det gick bra till. Exalterad över köpet var jag på väg hem i bussen och satt, precis som när man var liten, och kikade i manualerna och var taggad på att komma hem och spela. Ironin här är väl att det borde vara ombytta roller, där jag som äldre, mognat och ska sälja mitt gamla tv-spel, som typiskt köpts av en mamma till sin 10-åring som ska få sitt första tv-spel. Men nej, så var det inte utan tvärtom. Man är ju riktigt mogen som vanligt!
Halfling Marathon (22 Mars)
Tredje året i rad var det dags att ta sig ner till Hobbiton för Halfling Marathon. Jag hade under det gångna året i vanlig ordning slipat på min hobbit-outfit. Nytt för i år var en mantel, ny väst, nya byxor, mantelspänne (elf leaf) samt den autentiska halskedjan att ha ringen i. Förra året sprang jag med ringen på fingret då kedjan var slutsåld. Med outfiten på så hämtade Thati upp mig på morgonen och vi åkte gemensamt söderut med riktning Hamilton där vi skulle äta lunch. Vi anlände till Hobbiton exakt samtidigt som Pietro, Dionne, Pietros kompis från Italien som var på besök Giulio samt Livia, en kollega från Rumänien som nyligen börjat på Rocket Lab. Efter att vi mötts up på parkeringen gick vi till check-inen och hämtade nummerlapp följt av att vandra runt i Shire's Rest, området utanför Hobbiton. Det blev besök i souvenir-shoppen såklart och sedan vandra runt och ta del av cosplay, ta foto med Gandalf samt teamfoto och mentalt förbereda för löpet. En timme tidigare än min start stack Pietro och Giulio iväg på sina 21km (halfling marathon) och sedan vid 15:10 var det min tur, vi som bara springer 11 km (elevensies).
Vid startlinjen såg jag flera med riktigt seriösa hobbitkostymer. Bäst var några med stekpannor, morötter och palsternackor hängandes från ryggsäcken de hade på sig över manteln haha. Vid detta laget har man koll på både sträckan och var fotograferna står men varje år är det alltid något nytt. Till exempelvis upplevde jag att det var något mer cosplay bland staff i år, bland annat orcher som stod och hetsade längs loppet. En av de sa när jag passerade "is that you Frodo?" haha. Det klassiska hopptornet och badplatsen var där i vanlig ordning och tro mig, jag hade behövt det så kokhet som jag var under peruk och mantel. I år var första gången av de tre gångerna jag vart med som det var bra väder och vilket väder det var sen! Men jag stannade inte för ett dopp utan det blev fylla på vid "the watering hole" med powerade, godis och en halv banan. Måste säga att vattendepåerna i detta lopp är 10/10. Jag tuffade vidare i värmen över kullarna i Hobbiton. Även i år passerade vi förbi ett majsfält där en liten nätt slinga följde. Det var partier som jag var så överhettad och slut att bara gå steg för steg framåt var jag nära maxpuls. Värmen, kostymen och de totalt 300 höjdmeterna genom loppet gjorde det extremt tufft sammantaget. Till slut kom jag tillbaka in i Hobbiton och snart känner man igen sig lite extra. Man springer på en väg uppifrån en kulle och kommer snett ner bakom Bag End där det står en fotograf och tar bilder i vanlig ordning. Jag stannade nog en minut extra där och tittade lite extra på fake-eken uppe på kullen innan jag fortsatte.
Bag End
Strax därefter passerar man det klassiska "Millhouse" och springer över stenbron där man kan se Gandalf rida över i filmerna och anländer vid sista stoppet "Green Dragon" där man som vanligt tar en bärs och får lite göttiga snacks - ost, frukt, chips och i år hade de även cola haha. Jag stod en stund utanför, trött som tusan, varpå jag hör någon ropa mitt namn. Det var min nyvunna vän Giulio som jag bondat riktigt mycket med under de timmarna innan loppet då vi båda är stora fans av LOTR. Vi tog en gemensam bild med Gandalf utanför puben och sedan gav jag mig av mot mål.
När jag till slut såg målet, kanske 800 meter kvar, kommer Giulio ikapp mig och jag fann en sista motivation att löpa den sista biten. Vi utbytte kommentarer som "do you remember Shire Mr. Frodo?" varpå svars gav film-enligt "no Sam, I can't recall the taste of food, nor the sound of water or the touch of grass". Jag fick även in frågan "will you carry me" i hopp om att jag som hade ringen kunde få lite schysst lift sista biten men här följde inte Giulio filmen längre vilket såklart var en besvikelse. Så här i efterhand känner jag att det hade vart sjukt kul om jag lyft honom de sista 10 meterna innan mållinjen, det hade vart så episkt! Men det blev en episk målgång oavsett då vi kom in tillsammans och sprang in i mål tillsammans varpå speakern ropade utan inför all publik "is this Sam and Frodo, could it be? What an adventure!"
Med ett nytt stop i hand som man får vid målgång och en öl så hejade vi sedan fram Pietro och Dionne som kom strax därpå och under tiden var det topp-underhållning då de två orcherna sprang runt med svärd och hetsade folk att spurta det sista innan målgång.
Jag kom in på en totaltid på 1:40:17 inklusive alla stopp (1:25:02 utan stopp enligt Strava) vilket låter som en kass tid men lyckades ändå komma in på placering 42/193 löpare på 11.1 km. Efteråt chillade vi i gräset och väntade på prisutdelning samt pris för bästa utklädnad. Killen som tidigare år vunnit verkade inte vara där i år så jag tänkte att jag hade en god chans med min nya hobbit-outfit 3.0. Men tyvärr vann en snubbe i fillingar med rakad skalle och påklistrat hår utklädd till Gollum för bästa utklädnad. Märkligt hur man kan vinna bästa utklädnad när man saknar just en utklädnad, fillingar räknas knappt. Antar att jag har en för generisk utklädnad. Nåja! Det var riktigt kul att träffa Giulio. Som Pietro hade sagt, enligt honom är vi två de största LOTR-fans han känner och som vanligt så är LOTR så mycket mer än bara en film. I detta fallet ett lopp där tusentals människor kommer till varpå hälften var från Nya Zeeland, resten var från övriga världen. Ett lopp där man får träffa nya vänner som delar samma intresse.
Tauranga (22-23 Mars)
Snart efter prisutdelningen av Halfling Marathon och i takt med solens nedgång drog jag och Thati vidare mot Tauranga där vi skulle spendera resten av helgen. Vi plockade en solnedgång längs ett stopp på vägen och sedan varsin paj och lite juice på countdown innan vi i mörkret checkade in på airbnbt. I brist på min macbook så kunde vi inte fortsätta se nästa film i ordningen på Johan Falk som vi börjat titta igenom (älskar vekligen Johan Falk-filmerna) så det fick bli YouTube och vi tittade på Mark Robers hinderbana för ekorrar istället. Mysigt. Efter en mycket välbehövlig sovmorgon så vaknade vi runt 9 och fick lov att stanna så länge vi ville då de inte hade en bokning denna dagen. Runt lunchtid lämnade vi boendet och åkte in till Taurangas centrum och parkerade nedanför Mt Maunganui som är ett 232 m högt vulkaniskt berg som ligger längst ut på en mycket idyllisk halvö i Tauranga. Jag lånade en bild med drönar-perspektiv från google.
Vi vandrade på den gröna yta sedd på bilden ovan till vänster som var betesmark för får. Det var en otroligt varm dag, cirka 25-26 grader, och fåren låg ulltäckta i skuggan under träden. Vi tog den korta och således branta vägen uppför berget och lyckades nå toppen på cirka 40 minuter inklusive stopp. Väl uppe var det vacker utsikt och som upplagt för att ta några bilder.
Nedvägen var betydligt enklare och vi stannade på Dixie Browns restaurang som vi på måfå valde helt utan kunskap. Ibland har man tur för det var så himla god mat och stora vällagade portioner med, något jag tämligen uppskattar! Rejält energiladdade blev det nu avkoppling på utomhusbadet Mount Hot Pools vars unika grej är att de värmer upp havsvatten i sin poolanläggning. Vattnet var ruskigt varmt och solen stod högt på himlen och där badade vi i drygt två timmar. Tog tyvärr inga bilder härifrån. Efteråt blev det lite efterrätt och sedan bar det av hemåt och jag var hemma någon gång strax innan 21. Händelserik helg i vanlig ordning!
Brisbane - plockar blomman av Australien (28-30 Mars)
Separat inlägg.
Odling på baksidan i Glen Innes (3 Maj)
Tidigare i veckan tittade jag ut genom mitt fönster ner på baksidan och såg till min förvåning clementiner hängades i ett litet träd eller buske. Visst har jag sett trädet innan men aldrig har det gett frukt. Chris är väl en stark 1/10 när det kommer till att ta hand om hus och tomt, och trots mina försök vid inflytt för över två år sedan att skapa en gräsmatta, kanske plantera fruktträd osv så har det blivit noll av det hela och då det är hans hus har jag inte varit speciellt intresserad av att investera egna pengar i hans trädgård. Trodde ej heller att jag skulle stanna så här länge. Hur som helst blev jag väldigt glad av det lilla fruktträdet som stod och lös i solen. Det var först nu på helgen som jag tog på mig skorna och gick ut för att plocka en första frukt och se vad det faktiskt är för frukt. Visst man har ätit tusen clementiner i livet men aldrig har jag någonsin plockat en egenodlad. Insåg även att jag inte har en aning om tekniken att plocka clementiner för misslyckades rejält att låta skalet sitta kvar. Troligen gjorde jag inget fel utan att de bör plockas en bit innan de är mogna att ätas. Nåja, de såg ut och luktade som clementiner gör så jag testade att äta en. Kanske att jag romantiserade stunden sittandes i eftermiddagssolen på baksidan men den var riktigt god! Söt men ändå något sur och riktigt smakrik. Åt två och sedan dagarna som följde tog jag en då och då. Årets skörd slutade på 9 st clementiner. Synd ändå att vi inte kan odla clementiner i Sverige. Jag hade garanterat haft ett träd!
Tillbaka på Auckland Zoo (4 Maj)
Med mersmak efter Australia Zoo var jag sugen på att återbesöka Auckland Zoo som jag senast besökte veckan efter jag blev utsläppt från MIQ för över tre år sedan. Då Daly föreslog att dra dit på söndagseftermiddagen tvekade jag ej. Tillsammans med Daly och hans brud Jess, Max och Kirsty samt hennes snubbe så gick vi runt och tittade på djuren. Efter att jag vart där lite i förväg möttes vi upp vid Kea-fåglarna då en utav personalen gav en liten tour om Keas i samband med matning. Det är en mycket intelligent fågel som lever uppe bland bergen och finns bara på södra ön i Nya Zeeland i hela världen - jag såg de vilda när jag gjorde Milford track 2022. Det var kul att se en utav Kea-fåglarna som hittade en bit äpple höll också biten ungefär som en människa samtidigt som den käkade upp det haha. En annan highlight var att vi var inne i mörkerrummen och lyckades se en Brown Kiwi. När jag var där senast var kiwi-rummen avstängda på grund av att de inte tog någon risk om kiwifåglar kan få covid. Såg även en weta vilket jag tror är världens största insekt som är native här i NZ. Sen såg jag även mitt favoritdjur - noshörningen. Efter att ha diskuterat detta verkade jag vara ensam med att tycka bäst om noshörningar till min förvåning, men klart finns många djur och alla har sin favorit. Jag gillar verkligen noshörningar för att de är stora och starka men ändå fredliga och majestätiska. Sedan gör det mig ledsen att man under lång tid dödat noshärningar för deras horn och gjort de få i antal. Men världen blir en bättre plats i regel och mer utbildning gällande konservering av djur och flera noshörningsarter är på återväxt. Det jag saknade på zoot här i Auckland var giftiga ormar något det fanns gott om i australien. Jag undrar om man valt att inte ha det för att risken ska vara så nära noll som möjligt att råka införa giftiga ormar i NZ då det inte finns idag. Saknade även mitt nya favoritdjur (bland de mer söta arterna) wombats!
Coromandel reunion (9-11 Maj)
Min tidigare kollega Alan som nu i nästan ett års tid rest runt i världen var på besök i Nya Zeeland i några veckor innan han skulle vidare till Australien. På tisdagen var vi och klättrade och middag efter det för att sedan till helgen som kom skulle vi åka till Coromandel. Vi hade bokat ett hus i Whangamata (uttalas fan-ga-mata). Lite oturligt så hade vi samma fredag som vi skulle åka till Coromandel en teamaktivitet med teamet på jobbet och bowling var den valda aktiviteten. Utöver det så hade folk väldigt svårt att komma i tid, något jag har lite svårt för, så istället för att börja bowla vid 16 så tror jag vi kom igång runt 16:40. Det gick inget vidare för mig heller, visst det var extremt sopiga banor och klot, men det var väl lika för alla. Fick till några goa skruvar men inte ens en strike. Hur som helst blev vi klara runt 18-tiden och jag och Pietro började åka till Coromandel som är drygt 2 timmar bort till tonerna av limited edition ROTK soundtrack på CD som jag i tidig födelsedagspresent till Pietro som har en äldre bil med enbart CD-spelare för val av musik. Väl framme efter timmar i regn (jag konstruerade en värmereflektor för att kunna se ut i vanlig ordning i Pietros bil som också inte har en fungerande AC så rutan immade igen) mötte vi upp Alan och Dionne som åkt tidigare under dagen på en tapas-restaurant. Väl hemma sedan i huset vi hyrt via Airbnb så blev det bärs, choklad men desto viktigare en brasa i vedkaminen. Jag gav även Alan lite memoribilia vi fick från Rocket Lab från Escapade (mission till Mars) som han jobbade väldigt mycket med som jag hade tagit med mig, eftersom han slutat. Jag sov ute i en extern kabin på baksidan vilket var väldigt mysigt och vaknade upp där tidigt morgonen därpå.
Det var dags för min första Park Run. Ett koncept som jag hört talas om en massa här genom alla löpnings-intresserade, men som jag aldrig själv vart på. Ett koncept som kombinerar socialt event för att träffa människor som också gillar att löpa helt enkelt. Finns över hela världen, varje lördag klockan 8:00, löpning på 5 km. Så vi åkte inte jättelångt från där vi bodde och möttes av en grupp på runt 60 pers i väldigt varierande åldrar - från barn till pensionärer. Alla sprang 5 km och samma sträcka längs vattenlinjen i Whangamata på lördagsmorgonen. Jag kom in på 7 plats på en tid på 25:30 som jag fick vara nöjd med. Därefter gick vi och käkade frukost på ett cafe. När vi kom hem så var det dags att duscha och göra sig ordning för nästa aktivitet - kajak ut till donut island som ska vara en riktigt bra äventyrlig aktivitet som jag hört talas om flera gånger. Trots klarblå himmel och relativt vindstilla möttes vi av ett mail där de ställde in på grund av starka vågor och för hög risk att ge sig ut. Märkligt tyckte jag och tittade ut mot himlen. Så vi styrde om planerna och tog bilen ut till Pokohino Beach som skulle vara en riktigt bra strand. Som vi nu vet är jag inget stort fan av stränder, speciellt inte när vi åkt så långt eftersom jag i princip bor bredvid en av Aucklands bästa stränder, där jag aldrig hänger heller. Är inte så förtjust i sanden generellt och här tar solen extra hårt så man måste smeta på solkräm och det är ju jobbigt. Men jag blev otroligt positivt överraskad av stranden då det var en mycket liten strand där vi var i princip helt ensamma och den låg helt idylliskt där i solen under den klarblå himlen. Det är nog lite folk där på grund av dess svåråtkomlighet då man var tvungen att köra på riktigt dålig stenig väg i typ 20 min och därefter vandra i kullig terräng och bokstavligen klättra över klippor och under träd för att komma dit. Väl där så solade vi, utforskade en tunnel genom ett berg, badade i vattnet som inte alls var så kallt för att vara i början på vintern samt käkade paj och croissant som vi tagit med oss. I regel väldigt lugnt och avslappnande och bra för att prata med Alan och snacka om hans äventyrliga resor i Europa. För övrigt, den som säger här att sommaren är över och att det är kallt, till er vill jag fråga om det inte fortfarande är sommar då vi låg på stranden under solen med solkräm och bad i havet, även om det är början på vintern? Nja, jag tycker i alla fall fortfarande att det är sommar här, lite som sensommar i Augusti skulle jag beskriva det. Väl tillbaka i huset packade vi upp maten vi hade köpt på hemvägen och började att förbereda för kvällens stora BBQ. Det var allt ifrån korv, majskolvar, dumplings, grönsaker på grillspett, potatis i ugn med mera. Efter maten var vi alla trötta efter en ändå väldigt aktiv dag även om vi chillat en del på stranden så det blev att vi spelade lite sällskapsspel, Exploding Kittens, som jag hade med mig. Efteråt satt vi sent och pratade om livet, i mörket med det enda ljuset från elden som sprakade i kaminen.
Söndagen kom och vi hade utcheckning vid 10:00 så det blev städning och frukost. Sedan drog med bilen norrut längs halvön och åkte upp till Coromandel Town som ligger nästan längst upp norrut. Vi plockade upp en kaffe i centrum och sedan ut till den lilla området där Driving Creek Railway ligger som är lite lantligt och gammaldags där, vad jag förstod, en man för längesedan hade två primära intressen i livet - krukmakeri och tåg. Märklig kombo. Mannen som ägde en stor del mark i området hade sitt egna pottery där och byggde på fritiden en egen tågbana upp och nerför berget som låg intill. Idag är det en turistattraktion där man får åka tåget på tågbanan han byggde för längesen och man kan ta del av kursen i lera och keramik-makeri. Vi åkte enbart tåget och ska jag vara helt ärlig, inte en fullständig galen adrenalin-kick utan mer scenisk rutt uppför berget. Men bor man i Nya Zeeland får man regelbundet en dos av sceniska vyer och det var i min mening en helt okej aktivitet men inget jag ivrigt känner att jag vill göra igen. Men det var mysigt!
Det var eftermiddag redan då vi la några timmar tidigare på bilfärden norrut och det var dags att säga farväl för denna gången då vi hade resan tillbaka till Auckland framför oss. Det blev kramar på parkeringsplatsen och i och med att Alan ska flytta till Europa inom snar framtid så sa vi att vi hoppas på att besöka honom i antingen England eller Frankrike, vilket utav länderna han nu bestämmer sig att flytta till.
IKEA Auckland (16 Juni)
Tror jag någon gång i tidigare inlägg nämnt att det första IKEA någonsin i Nya Zeeland är på ingång och efter långa förseningar på grund av covid bland annat så påbörjades byggnationen av varuhuset för ungefär ett år sedan. Platsen är Sylvia Park vilket är mycket lämpligt då det ligger på gångavstånd från Rocket Lab. Jag och Daly tog en längre bensträckare en dag och gick för att se den blå-gula muren växa upp i Auckland.
Park runs (28 Juni)
Jag har i år börjat löpträna mer än jag gjort någonsin sedan lumpen antagligen vilket är kul. Har anslutit mig till Strava och börjat satsa mer seriöst på att pressa tider. Ett kul koncept som finns över hela världen som är stort här i Auckland är Park Runs (se förklaring ovan i detta inlägg under "Coromandel Reunion". Jag slog häromveckan nytt personbästa (kanske inte någonsin men åtminstone de senaste 10 åren) på 5 km då jag sprang på 23:51. Idag sprang jag en ny med flera höjdmeter än senast men på 23:55. Det tar sig och jag hoppas på sikt att komma ner på sub 23 minuter. En tid jag minns att de snabbaste i klassen på högstadiet sprang på under skoljoggen. Men på den tiden var jag inte lika snabb och sprang på cirka 29 minuter om jag inte minns helt fel. Känns gött att så här 17 år senare äntligen ligga på samma nivå som högstadiepojkar gjorde. Nåja, bättre sent än aldrig.
Park run #3, Hobsonville. Post run
Rocket Lab uppdatering (29 Juni)
Insåg att jag inte pratat någon om jobbet det senaste vilket fortfarande är den huvudsakliga faktorn varför jag är här.
2025 har varit ett år hittills med mer fokus på fler raketer än design och utveckling. Tidigt under året genomfördes en satsning att sänka antalet timmar per färdigbyggd raket med hela 20% vilket nära lyckades, en oerhört ambitiös satsning. Förra året var målet att skicka upp 22 raketer (från 10 året innan) vilket inte riktigt nåddes utan landade på 16 stycken. I år är målet fortsatt 22 och nu när halva året har gått har vi skickat upp 10 stycken. Det är således mycket fokus på återkommande engineering per raket. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter i år har varit
Bending modes
I vanlig ordning beräknar vi böjmoderna för varje uppskjutning. Antingen gör jag analysen eller som i år har jag varit mestadels reviewer vilket har gjort att jag arbetat på i princip varje raket som gått upp i år.
Qual test campaigns
Jag har tidigare räknat på och designat våra nya fairings, utan att ge några detaljer i större utsträckning, så var jag sedan med i kvalificerings-kampanjerna för FA/3m och FA/4.3m.
FA/3m la jag drygt en vecka på då vi hade väldigt kort om tid men gjorde mindre förändringar kring layup, unibands och sep locks. Flög för första gången igårkväll 28 juni, F68/Symphony in the Stars, och launchen gick bra så det var skönt. Under testkampanjen var jag inte särskilt nervös just på grund av de reinforcements jag gjort var jag förhållandevis säker på att inget oväntat skulle hända.
FA/4.3m var betydligt mer jobb och mer nervositet kring under testkampanjen. Den längsta fairing vi någonsin gjort och jag har satt hela designen för de primära strukturerna i den. Under testkampanjen var jag med och monterade den i testriggen och det var framförallt vid ett tillfälle som jag stod vid nosen på den och höll uppe hela fairingen med egen armkraft vid montering av sep locks till riggen. Vilket i efterhand är kul eftersom samma fairing komma flyga i framtiden, något man själv testat och hållt i, bokstavligen talat. Testet gick bra till slut.
Har tyvärr ingen möjlighet att dela några bilder kring detta.
Arrowhead fairing - support
Likhihthas stora projekt i år har varit en ny design av en fairing som är en unik design-ide som föddes från att vi snabbt behövde en vidare fairing då en hammerhead fairing helt enkelt är svårdesignad på mycket kort tid. Ett projekt jag hjälpt Likhitha med längs hela vägen då jag är den som designat alla våra tidigare fairings. Testkampanjen för denna är just nu i förberedelsefas och kommer senare i år att flyga. Rocket Lab deadlines är inget för byråkratiska organisationer. Väldigt kul är även att i samband med att vi rullar ut denna kommer jag har varit med och designat samtliga fairings som Rocket Lab kommer ha i sin designportfölj.
Arrowhead - FTS components qual
Då den strukturella designen sattes av Likhihta, ansvarade jag parallellt med att antingen argumentera varför requal inte var nödvändigt eller att sätta nya qual levels för diverse olika FTS komponenter. Detta på grund av ökade dynamic environments på grund av buffeting som följd av ickestationära shocks och expansion fans som följer på grund av geometrin på denna fairing. Jobbar inte lika mycket med strukturdynamik så det är gött att lära sig mer och damma av de kunskaperna.
Break up analysis
Ett jobb där vi behöver göra analys för att förnya vår launch license. Jag har spenderat en del tid att försöka konstruera en compression/tension limit för hela raketen och sedan ska det kartläggas alla möjliga scenarion där raketen kan gå sönder vilket sedan ska leda till en debris analysis som ska prediktera var delar av raketen landar om den går sönder. Detta är en säkerhetsanalys man gör för att minimera risk och maximera säkerhet. Sannolikt det största projektet jag kommer göra i år.
Global loads model/Range loads
Ständigt återkommande är flight loads eller range loads för Electron och det är något jag jobbar med parallellt. Med tanke på alla fairings och numera två olika raketer, Standard Electron och HASTE, skulle detta kunna vara en heltidstjänst. Ser framför mig att jag kommer behöva uppdatera och göra mer analys av range loads för Launch Operations.
Analysis sub team lead
Jag har även under året blivit anförtrodd med en inofficiell ledarroll över analysis inom vårt subteam i EVD. Då vårt team, EVD, har växt en del har det blivit svårt för Jan, vår lead, att leda teamet och han valde mig, Booth och Cassidy som tre inofficiella sub team leads.
Avslutningsvis
Så här sammanfattningsvis känns det som att jag gör mer och mer aktiviteter och har ett, speciellt i förhållande till mitt liv innan Nya Zeeland, väldigt händelserikt liv för tillfället!
Så var det med det,
Tjena tjena
No comments:
Post a Comment