Abel Tasman Coastal Track

Ny resa, nytt inlägg. Denna gång blev det en spontanbokad resa ner till Nelson och vidare till Abel Tasman National Park för att göra en utav Nya Zeelands "great walks" - Abel Tasman Coastal Track. Jag bokade resan betydligt senare en resten av gruppen men på inbjudan av Pietro och att det fanns en plats kvar att boka (huts är väldigt uppbokade på great walks i regel) så tog jag chansen att boka den. Inrikesflygen var otroligt dyra sista minuten, men jag hittade ett till halva priset om jag åkte först via Wellington med ett byte på fyra timmar, innan vidare till Nelson. Plockade en sådan biljett och tänkte att hänga lite i Wellington en fredag eftermiddag blir nog gött.

Dag 0 -  (Fredag, 25 Oktober)

Lämnade jobbet vid 12-tiden och tog en uber ner till flygplatsen. Direkt när jag lämnade jobbet fick jag information i appen att vädret var otroligt dåligt och osäkerheten kring om planet ens skulle lyfta. Bra start. Väl på flygplatsen i Auckland väntade jag vid gaten. Slog ihjäl tiden genom att beställa hem en 30th anniversary limited edition handkontroll till PS5, hem till syrran. Jag har ju inte ens ett PS5. Men kommer skaffa ett i framtiden och när det gäller limited editions, då blir jag extra varm i kroppen. 

Planet gick som det skulle lyckligtvis och väl framme i Wellington så gick jag med raka steg rätt ut i regnet och tog en uber till Weta Workshop. Har för mig att jag inte köpte något men att vara i butiken i sig är alltid en upplevelse. Jag vandrade tillbaka mot den restaurang jag skulle möta Dionne (som då bodde i Wellington och som också skulle flyga därifrån). Plötsligt dyker det upp en staty av Gandalf som jag var helt ovetandes om. Wellington ändå. På väg mot restaurangen konstaterade jag att det blåser verkligen fett mycket i Wellington. Alltid. Efter att vi hade käkat drog vi till flygplatsen för att mötas av nyheten att planet var försenat. Tiden för avgång sköts fram konstant för att sent på kvällen inse att flyget blev inställt efter flera timmars väntan. Även Pietros plan i Auckland var inställt. Väl vid helpdesken fick vi förklarat att alla plan de kommande två dagarna till Nelson var fullbokade. Med flera alternativ övervägda bokade jag om min biljett tillbaka till Auckland två dagar senare och tänkte att jag får spendera helgen med Dionne i Wellington istället. Precis när vi skulle lämna flygplatsen ringde Pietro och sa att de fick de tre sista platserna till Nelson morgonen därpå. Tillbaka till helpdesken var statusen oförändrad men vi fick tipset att komma in tidigt nästa morgon då två flyg skulle avgå, fullbokade, men att det fanns en chans att folk inte dyker upp pga vädret. Sent på kvällen tog vi en uber till hotellet som vi fått över natten genom försäkringen.

Dag 1 - Bark Bay Hut (Lördag, 26 Oktober)

Vi vaknade väldigt tidigt, gjorde oss i ordning och drog rakt tillbaka till flygplatsen. Planen sket sig då alla resenärer på bägge morgonflygen hade checkat in och det fanns återigen inget hopp att nå Nelson i tid. Suck. Killen i helpdesken förklarade att en möjlighet är att vi kan få de två sista biljetterna ner till Blenheim (2 timmar bil ifrån Nelson på södra ön) om vi tror att vi kan ta oss därifrån. Vi kollade hyrbilar men då det var långhelg - alla bilar var uppbokade. Vi hamnade i valet som vi behövde ta omgående, stanna i Wellington eller chansa att åka ner till Blenheim. Dionne var mycket tveksam och jag ska inte ljuga, jag såg inte mycket hopp heller. Jag minns att jag tänkte något i stil med "om vi chansar och det skiter sig så får vi spendera helgen i Blenheim av alla ställen eller så lyckas vi - oavsett blir det säkert en bra historia av det hela". Så jag tog beslutet att vi chansar och åker till Blenheim. Satt och väntade vid gaten och pratade med Pietro på telefon. Det var inte alls säkert att deras plan skulle lyfta då vädret fortfarande var uruselt och vi insåg att chansen att nu alla fem (inklusive två av Pietros kompisar) ska vara i Nelson vid 11:00 kändes minimala, nära icke-existerande. Parallellt jobbade vi för att hitta en bil som kunde ta oss från Blenheim till Nelson. Planen var i följande ordning,

Plan A: Dionne hade en kompis i Blenheim som kanske kunde köra oss. 

Plan B: Ringa alla car rentals och desperat försöka få tag på en bil.

Plan C: Improvisera.

Väl framme så svarade fortfarande inte Dionnes kompis på telefon. Så fort vi fått tag på väskorna kubbade vi mot biluthyrningen på flygplatsen. Det var en lång länga med olika firmor som hyrde ut bilar. Vissa stängda, andra öppna. Jag var inne i varenda en men det fanns inga bilar tillgängliga längre. I det absolut sista båset som fortfarande var öppet gick jag in men det var en man framför som verkade hålla på att skriva på papper. Jag ställde mig bredvid för att lyssna och vad jag förstod så var det sista bilen de hade. Plan A och B sket sig om vartannat och det var dags för plan C. I samband med att han fick nyckeln så kände jag att jag måste chansa, för man vet aldrig, så jag frågade honom om det möjligen inte var så att han skulle åka till Nelson. Det skulle han. Men han förklarade att han vill bestämt åka ensam då han idag var på mycket dåligt humör. Troligen för att han också genomgått förseningarna från Wellington och var försenad till jobbangelägenheter. Jag förklarade kortfattat vår situation och att vi desperat önskade hänga med honom. Vi erbjöd honom att dela på kostnaderna men han var inte intresserad av pengar. Regnet öste ner utanför. Efter ett tag vände han sig till personalen i biluthyrningen och frågade om det fanns fler bilar, vilket det inte gjorde. Här fick han nog dåligt samvete och funderade några sekunder och sa sedan att vi kan få skjuts av honom. Upprymda av dessa grymma nyheter förklarade jag på vägen till bilen något som förmodligen lät mycket desperat att vi är skötsamma och trevliga människor och ska vara mycket trevliga hela vägen. Hur man nu förklarar det. 

Mannen hette Garth och var i grunden en kanadensisk skogshuggare och jobbade numera inom skogsindustrin i Nya Zeeland. Han hade definitivt den där high-end manager vibben med ett stänk översittar-attityd. Vi kollade upp honom efteråt - mycket riktigt var han General Manager of Operations. Personligen ogillar jag hur titlar sätter folk i fack och delar sällan ut mer respekt till folk bara för de är högt upp utan försöker alltid behandla alla lika. Även om jag i detta nu var ovetandes om hans position. Här gällde det dock att hålla honom nöjd hela vägen till Nelson. Hur som helst så tänkte jag kvickt i stunden att jag gillar ju ved så spelade initialt på det och berättade om netflix-serien "Big Timber" som jag tittat på tidigare. Jag förklarade att den var något överdriven men han menade på att det är precis så det är för många och att han är gammal polare med huvudkaraktären i serien. Varför blev man inte förvånad? Garth var lite vad man tänker sig en stereotypisk manlig exekutiv ledare med mycket högt självförtroende och man fick lite känslan att han enbart respekterar dem som han anser förtjänar hans respekt. Här är en sammanfattning hur jag minns broder Garth. Han påstod att han har lite utav ett fotografiskt minne då han menade på att han kände igen oss från kvällen innan på flygplatsen. Med sitt icke-sinande självförtroendet menade han på att han var rätt lovande som ung inom hockey med mycket god fysik och hade det inte varit för sin knäskada hade han varit proffs idag. Så himla snubbig kommentar och jag erkänner att den konversationen har man själv haft med polare många gånger genom åren hahaha. Han skröt hela tiden fast ofta mer subtilt och mellan raderna. Vi pratade även om andrahandsuthyrning och bostadsförening som koncept efter att jag berättade om hur problematiska människorna som hyr min lägenhet var, där han menade på att människor är väldigt olika. Utöver detta la han frekvent in lite smyg-rassiga kommentarer. Sammantaget var han en väldigt rakt fram och trevlig person som jag tror definitivt dömer personer för snabbt men som också bemöter människor så som han själv vill bli behandlad. Han älskade att prata om sig själv och var definitivt den "som vet bäst" typen av person. Jag tyckte han var "lite för mycket" och jag tror Dionne håller med om det, men vi hade inte mycket till val än att vara supertrevliga och sociala. Han berättade under slutet av resan att han redan vid uthyrningen hade ögnat mig och bestämt sig för att jag verkade vara en rakt fram, respektfull och ordentlig person. Troligen tysk, var han nu fick det ifrån. Därefter bestämt sig för att ge oss en chans. Cirka två timmar efter att vi landat i Blenheim, rullade vi in på flygplatsen i Nelson. Sammantaget, det är alltid värt att fråga. Man kan bara få ett nej. Eller skjuts till Nelson. The power of asking!

Pietro och de två andra gubbsen hade precis landat och cirka 11:20 var vi alla fem samlade i Nelson på flygplatsen. Vem hade kunde tro detta och vad var oddsen? I samband med allt strul med inställda flyg så hade vi avbokat både hostel för kvällen innan, shuttle från flygplatsen till startpunkten för hiken (cirka en timme bort) samt båt-taxin. Trots detta lyckades vi boka en ny taxi (som rymmer fem pers) samt vatten-taxi. Det kom en minibuss och hämtade upp oss på flygplatsen. Griff var chaufför som var en riktig legend. Han passerade vårt hostel vi skulle sova på sista natten för att dumpa lite väskor som vi skulle slippa släpa på och sedan ut mot vatten-taxin som vi bokat. 

Originalplanen var att påbörja hiken vid 07:50 på morgonen. När vi väl anlänt till vattentaxin, betalat och suttit upp i båten var klockan cirka 13:30. Med tanke på omständigheterna att vi bara var drygt 5 timmar senare, samlad trupp, var nog mer flax än skills. Båten kördes på ett släp dragen av en traktor rakt ut från land i vattnet tills båten kunde starta säkert och vi lämnade Marahau.

Anlände till startpunkten (eller första stugan i vårt fall) i regnet

Därefter åkte vi på båt raka vägen till första stugan vilket normalt skulle varit vandringen för första dagen. Över kraftiga vågor och skyfall anlände till slut till Bark Bay hut där vi dumpade väskorna och claimade våra sovplatser för natten. Vi åt lunch (vilket var mer som en sen frukost) och sedan packade varsitt daypack för att vandra tillbaka längs leden. Dessförinnan hittade jag en yxa och högg lite ved, något jag hade svårt att motstå. Vandringen för dagen gick motleds så långt vi kunde för att helt enkelt få ut så mycket som möjligt av vandringen. Regnet var inte fullt så kraftigt längre men väldigt konstant och vi blev successivt blötare och blötare och när vi 7 km senare anlände till Torrent Bay Viewpoint så var vi helt dyngsura. 

På vägen tillbaka passerade vi en liten bro som löpte över ett vattendrag som jag hade sneglat på på ditvägen och bestämde mig för att det kan bli ett minnesvärt bad. Vad spelade det ens för roll, jag var ju redan superblöt och så här i efterhand var det lätt värt och uppfriskande. 

Väl tillbaka i stugan efter 14 km i plaskväder hade det slutat att regna och vi blickade upp mot en klarnande blå himmel som började spricka upp, vilket det fanns en viss ironi i. Vi hängde upp alla blöta kläder på tork. Jag hade ett lifehack som jag tyckte kom väl till pass - istället för att att använda tunga vandringskor vandrade jag i mina springskor som torkar avsevärt mycket snabbare. Vad hade jag på benen? Mina löparshorts som inte håller mycket vatten alls och det finns inget klädesplagg som torkar så snabbt som de nakna benen. Tips från proffsen! I samband med vår tillbakavandring så missade vi uppskattningsvis cirka 12 km av den totala vandringen, men efter omständigheterna var det en liten uppoffring. Efter middagen föll mörkret och alla i stugan hade gått och lagt sig utom vi, vilket tillhandahöll oss braskaminen att hänga fram våra blöta kläder och skor för maximal torkning och där satt vi i mörkret de sista timmarna och pratade om bland annat den helt osannolika dagen som varit, att vi alla till slut satt där tillsammans i stugan, innan natten slutligen kom även för oss. 

Dag 2 - Bark Bay Hut - Awaroa Hut (Söndag, 27 Oktober)

Solen sken på morgonen men regnet låg i luften. Solskenet varade inte länge utan det började regna igen och regnade störra delen av första etappen. Första delen på dagens vandring gick genom skog tills vi kom fram till en rastplats belägen intill stranden där vi tog av oss och ryggsäckarna. Vi gick en liten bit längs stranden och vi trodde vi såg pingviner men det visade sig vara en cormorant om min research är korrekt. När vi var tillbaka till ryggsäckarna så stal en weka (fågel) en chipspåse från Marc och sprang iväg, precis framför ögonen på mig. Wekas är luriga och snor typiskt grejer i letan på mat antar jag. Det var ändå lite kul och fick tjuven nästan på bild. Solen började skymma.

Fake-pingviner till vänster. Tjuv till höger.

Weka

Efter ett tag var solen helt borta och det hade börjat regna igen. Ordentligt. Nu var siktet inställt på Awaroa lodge som skulle vara som ett mindre hotell för de som kanske mer vill ut i naturen minus själva vandringen. Jag pushade hårt för att trycka på för att komma fram till värme och lunch men vi befann oss till synes mitt ute i ingenstans och helt frånkopplat civilisationen. Till slut fick vi ett gott tecken, en skylt som påvisade en avstickare man kunde göra till lodgen. 

Det var inget svårt val. Efter ytterligare en push kom vi genomfrusna och blöta fram till Awaroa Lodge och gick rakt in i värmen. Det fanns en öppen eld där vi kunde torka våra kläder och nu gällde det att öka stridsvärdet ordentligt. Vi fick av oss alla blöta kläder och hängde de framför eldplatsen, på med torra kläder och sedan beställde vi burgare och öl.

Det var nästan surrealistiskt hur vi vandrat helt avskiljt från verkligheten i 1.5 dag och sedan dyker det upp mitt i ingenstans denna lyx! Som eld-uppskattare var jag framme och lastade på med ved i brasan så att kaminen skulle torka allas kläder. Burgartallrik, bärs, kaffe och godis senare så var vi faktiskt varma och med torra kläder på så var stridsvärdet åter till 100%. Nu var solen framme och varade resten av dagen. För första gången var det uppehåll och sol och det var så jävla uppskattat och stärkte gruppen mycket. Vi vandrade längs kusten mellan hav och berg. Slutligen kom vi fram till Awaroa Hut och strax efter att vi dumpat väskorna gick vi direkt ner till vattnet och körde en klassisk fempunktstvätt i havet. Kallt? Absolut. Men väldigt värt. På med lite deo så kände man sig som en ny människa. 

Stugan låg helt sjukt fint belägen och med en solnedgång på det får man säga att det var idylliskt. Var bra trött i fötterna här och det satt gött med lite matlagning på stormköket nu. Det blev en klassisk tonfisk med nudlar och sedan choklad till efterrätt. En weta hade hackat hål på en av mina cashewnöts-påsar. Nu gällde det att vila och få lite sömn för imorgon behövde vi ta en båttaxi över till Totoranui. Dessvärre gick båten från lodgen där vi tidigare ätit lunch vilket innebar extra vandring tillbaka längs vägen vi gått under dagen. I säng tidigt vid 22:20 och upp vid 05:45. Båten avgår vid 09:45.

Dag 3 - Awaroa Hut - Totoranui - Whariwharangi - Wainui (Söndag, 27 Oktober)

Ofta kommer det något bra med varje motgång. Motgången att gå tillbaka till lodgen kom med de positiva nyheterna att återkomma till Awaroa Lodge!! Men det skulle inte komma utan utmaning. Tidigt i ottan vandrade vi tillbaka mot lodgen i regn och kyla. Vi hittade någon form av genomväg, Sky Track, som var en brant nedförsbacke genom snår och ris men som gjorde att vi snabbare kom fram. Solen varade inte längre än till gårdagen för idag regnade det återigen. Dyngblöta och kalla hade vi cirka 30 min där vi värmde oss och drack morgonkaffe på Awaroa Lodge. Det blev en kortare visit men inte mindre uppskattad. Båttaxi upp till Totoranui.

Genvägen

I väntan på båttaxin

Solen tittade fram som snabbast men sedan regn igen. Det var pissigt och blött, lera, löv och regn. Kändes mer som att man gick i en djungel än längs Nya Zeelands kustlinje. Men titt som tätt varvades djungel av strandstråk. När äntligen den andra etappen för dagen nådde sitt slut så var vi framme vid Whariwharangi Hut där vi tog skydd. I vanlig ordning piss-blöta. Det var ett fåtal personer i stugan som checkat in för dagen och vi smälte väl in genom att inte säga att vi inte skulle sova där utan agerade som vilken normal incheckande människa skulle gjort - vi hängde upp alla kläder över den öppna spisen i hopp att det ska torka samt äta lunch. Jag smällde på några vedträn i spisen kontinuerligt och försökte framförallt få skor och sockar så torra som möjligt. Lättare sagt än gjort. Under lunchen i stugan så bröt plötsligt solen igenom igen. Så sjukt skön känsla. Skulle vi få avsluta hiken i sol? Min bedömning är att det regnat cirka 85%+ av hiken vilken inte känns som en överdrift.

Sista etappen efter stugan var cirka 1h 30 min vandring över ett berg och sedan skulle vi till slut nå parkeringen där vi skulle bli upphämtade av legend-Griff. Efter berget var det nedförsbacke och man kände segerdoften. 

Mål! Solsken! Vilken känsla! Det blev den obligaoriska gruppbilden vid målgång och sedan uppsittning i bilen för att ta oss hemåt. När vi skulle gå in i bilen var det en weka i bilen som i ren rädsla när vi skulle hoppa in flög runt och sket på sig på golvet haha. Det var ändå kul i stunden men han lämnade en rejäl pöl efter sig, något vi fick sitta en bit ifrån under vägen tillbaka. 

Tillbaka till Nelson. Varm dusch och mat lockar men framförallt torra kläder! Fysiskt kände jag mig riktigt stark genom hela hiken. Inga problem med knät alls och bra tryck i benen. Hyfsat flås. Hade kunnat trycka 10 km till men känner mig rätt nöjd nu efter cirka 55 km vandrade trots allt. Detta var min andra great walk utav de numera elva olika efter att precis Hump Ridge Track lagts till i listan. Imorgon tisdag 07:20 går flyget till Auckland och sedan åker vi direkt till kneget.

Tack för att du läst mitt inlägg.

Vi hörs,

Marcus