För 1.5 år sedan jag besökte Niue och jag kände nu att det var dags att återbesöka en polynesisk ö. Då det är vinter här är det således den bästa tiden på året att åka norrut. Lite som att vi i Europa åker till medelhavet runt juletider. Jag var revanschsugen på att få dyka med valar och även om tanken på att åka tillbaka till Niue var kittlande, så finns det fler öar där sådan möjlighet finns, så det var givet att jag skulle åka till Rarotonga, Cooköarna.
Cook-öarna i förhållande till Nya Zeeland. Kartan visar även mina tidigare resmål Tonga och Niue.
Till en början hade jag i åtanke att åka ensam men jag kollade runt lite med kompisar på jobbet och Daly var lite sugen men ändå inte övertygad. Jag kollade med Onur, min turkiska polare och tidigare kollega som slutade på RL för typ ett år sedan, som var riktigt på! Efter att Onur var på så var Daly på och det låg bra i linje med den "boys trip" som vi snackat länge om att göra. Inte långt därpå var även Max på samt Martin, båda tyskar som jobbar på RL. Vi var nu fem gubbs som skulle åka till Rarotonga och inte långt därefter bokade jag biljetterna. Jag och Daly satt på kneget och letade boende och hittade ett hus på södra sidan som var utrustat med varsin king size säng, fullt utrustat kök med air fryer, diskmaskin, ugn med mera. Huset hade även en BBQ och swimming pool med solstolar. Huset var i regel uppbokat men just dem datum vi skulle vara där var det ledigt (vilket var ganska sjukt ändå) så vi klippte det direkt! Vi betalade cirka 400kr/person per natt vilket är sjukt bra pris, något man kan få när man bokar via airbnb och är flera som åker!
Lite kort fakta om Rarotonga och Cooköarna. Cooköarna ligger nordöst om Nya Zeeland och är cirka fyra timmar flyg bort. Landet består av totalt 15 öar där Rarotonga är den utan tvekan mest utvecklade ön med Avarua som huvudstad och cirka 11.000 invånare av totalt 15.000 i landet. Till skillnad från tidigare öar jag besökt så är Rarotonga extremt influerat av turism och det märks då det är betydligt mer liv och rörelse, hus överallt, cafeer, restauranger och hotell i princip överallt kring ön m.m. Cooköarna är nog för säkert en del svenskar mer välkänt då det är mer av en paradisö där mycket av den lyx jag saknade på både Tonga och Niue finns och ett typiskt smekmånads-resmål. Men eftersom ingen av oss hade friat till varann så är fortfarande Rarotonga en fantastisk plats för den som vill aktivera sig med dykning, kanot, snorkling eller gå ut på klubb - något vi hade i sikte! Rarotonga är en väldigt rund ö med en 32km lång väg som sträcker sig runt ön där större delen av öns mitt är mer djungel och berg. Valutan i landet är Nya Zeeländsk dollar vilket var fördelaktigt då jag kunde använda mitt kort som vanligt. Jag kunde även använda mitt SIM-kort i telefonen som vanligt. I vanlig ordning när man åker till öarna så åker vi även här över datum-linjen så vi åkte från Auckland den 23 juli på kvällen och anlände den 22 juli. Vi lämnade ön den 28 juli klockan 23:20 på kvällen och landade den 30 juli mitt i natten. Således upplevde jag den 22 juli två gånger men aldrig den 29 juli 2025.
Dag 1/Tisdag (22 Juli)
Inresedag. Vi lämnade Auckland runt 20-tiden och då tidsdifferensen är 22 timmar bakåt så landade vi på Raro vid 2:00 på natten. Blev några timmars sömn på planet men trötta gick vi igenom passkontrollen och tog en taxi till Rarotonga Backpackers där vi skulle sova första natten. Max hade fått förhinder och var tvungen att jobba under en tid i USA och hade tvingats skippa resan tyvärr. Martin som bokat egna flygbiljetter hade landat några timmar tidigare (och skulle senare lämna två dagar tidigare) väntade på oss vid hostlet och hade checkat in i en rum för fyra som jag bokat. Allt gick enligt planen so far. Jag och Onur drack lite varmt vatten mitt i natten och tjötade och jag somnade runt 4-4:30-tiden.
Dag 2/Onsdag (23 Juli)
Jag sov drygt två timmar innan jag var uppe igen för att vandra 2km längs med vägen för att anlända till dykskolan. De andra grabbarna tog en välbehövlig sovmorgon. Jag ringde hem till pappa, Eva och syrran och berättade att jag kommit fram. Det var dags för mitt refresher dive, ett dyk där man innan går igenom grunderna och refreshar kunskaperna, detta då det var 1.5 år sedan jag dök så är det aldrig fel. Inget går upp mot ett teoriprov på morgonen med få timmars sömn i kroppen. Därefter gick vi igenom utrustningen samt genomförde dyket i en djup pool på baksidan.
När dyket väl var klart så satt jag utanför på gatan, slog på telefonen och fick kontakt med boysen. De hade vaknat och var på väg mot mig. Jag såg en e-bike shop över gatan och bestämde mig för att kolla läget. Vi hade ännu inte bokat något transportmedel. Snubben i butiken var extremt pratglad och hade inte mycket gott att säga om den nya ägaren till dykskolan, där han tidigare jobbat. Tydligen har killen riktigt dåligt rykte på ön för sitt arroganta bemötande och låga intresse för kundernas bästa. Han menade på att killen bara tänker på pengar. Mitt första intryck var ju i linje med detta då han lovat mig per mail de gamla priserna då jag tog kontakt med dykskolan precis innan de höjde priserna, något han absolut inte gick med på när jag väl var på plats. Men killen i cykelbutiken sa att dykinstruktörerna där är supergrymma så egentligen kunde jag inte bry mig mindre att jag betalat lite extra. Det är ju dyken man är ute efter och luffaren hänger tydligen aldrig med ut och dyker så jag kände mig ändå rätt lugn. Gubbsen ankom till cykelbutiken och vi vandrade upp längs gatan till ett litet nyöppnat cafe i form av en större vagn i gult, Sammys, där vi tog en kaffe och en paj. Hittills hade jag bara ätit lite dadlar som jag hittat i "free to take" hyllan på backpackers på morgonen. Nu gick man från törstig och hungrig till någorlunda normal igen. Incheckningen var vi klockan 14:00 och vi befann oss nu på västra delen av ön så vi tänkte att vi försöker få tag på en buss. Det faktum att det fanns lokaltrafik på ön var imponerande då jag inte sett det på tidigare öar. Busstrafiken var lite rolig då det bara fanns två busslinjer och en väg runt ön så busslinjerna hette "clockwise" samt "anticlockwise" och gick i varsin riktning runt ön. Under tiden vi väntade så kom från andra sidan vägen ett till synes par och anslöt sig till busshållsplatsen. De hette Clara och Oscar men var dock inget kärlekspar utan ett syskonpar från Tyskland visade det sig. Dem skulle åt samma håll som vi så väntade tillsammans. Båda var supersociala och berättade att de skulle resa tillsammans några veckor mellan de polynesiska öarna. Rarotonga var deras första resmål och sedan skulle de vidare till Aitutaki och sedan Bora Bora. På bussen pratade vi hela vägen och det visade sig att Clara hade bokat samma dyk som jag på fredagen, vad är oddsen på det? Precis innan vi skulle hoppa av la vi till varandra på instagram för att mötas upp under veckan.
Vi gick upp längs vägen en liten bit inland innan vi kom fram till huset vi bokat och kom fram lagom till att städpersonalen lämnade prick klockan 14:00 och huset var helt fantastiskt. Vi chillade ett tag efter att ha dumpat väskorna och sedan bytte vi om till träningskläder och tog ett löp till vad vi trodde var närmsta större matbutik där vi skulle handla mat för kvällen. 4.2km löpning senare hade vi handlat och vi promenerade tillbaka hem. Riktigt trött vid detta laget. När vi kom tillbaka till vår väg upp inland träffade vi en granne där som berättade att det ligger en ännu större matbutik bara runt hörnet. Jag vet inte varför vi inte gjorde bättre research, tror det var Onur som varit på Raro tidigare som hade en butik i åtanke och utan research hade vi stuckit dit. Vi fick ett gott löppass om inte annat och riktig bonus att en matbutik låg så nära. Kan låta konstigt, men matbutiker större än en korvkiosk är inte så vanligt på öarna. Väl hemma hoppade jag i poolen och sedan dusch på det. Jag gjorde en ost och skink-toast, drack bärs och sedan lagade vi hemmagjorda hamburgarna på gasolgrillen. Det blev sedan tjöt i soffan på kvällen innan jag fick gå och lägga mig något tidigare då jag skulle upp och dyka morgonen därpå.
Dag 3/Torsdag (24 Juli)
Jag visste att bussarna inte var super-pålitliga alltid på ön och ryktet hade sagt att första bussen clockwise skulle gå 7:00 från Avarua (centrum på norra sidan) så den borde passera oss runt 07:25. Kände lite sådär att inte ha ett transportmedel ännu och behöva lita på att bussen skulle komma på morgonen för att ta sig till dyket. Men bussen kom och jag anlände exakt 07:45 vilket var då man skulle infinna sig innan dyket. Lättnad. Jag hade redan min gear utprovad och klar så vi lastade in allt i minivanen och begav oss mot Avarua. Instruktören för dagen, Selina, samma instruktör som hållit i mitt refresher dive var verkligen toppen och hon svarade på alla mina frågor.
Dyk 1: 35 min under vattnet. Djup: 18 meter. Vi såg en "giant moray eel" fördmoligen runt 4-5 meter lång, som gömde sig bland korallen. Det skulle i området finnas en jättesköldpadda som var känd som Arnold, men honom såg vi aldrig. Innan dyket var vi informerade att det kan finnas hammarhaj i området, något jag hade tyckt vart riktigt fett men vi såg inga hajar. Inga valar heller. Däremot dök vi kring ett gammal båtvrak vilket gav det hela en lite extra touch.
Dyk 2: 40 min under vattnet. Djup: 15 meter. Såg mest fisk under detta dyk. Såg några vad jag tror var stora sjögurkor. Detta dyk kändes bättre än det första, lite mer koll på all utrustning och man känner sig mer naturlig i rörelser och anding under vattnet.
Jag stannade i centrum, Avarua, efter dyket och gick runt lite i affärer och kikade efter souvenirer innan jag tog bussen clockwise och mötte upp boysen på Muri beach. Vi chillade en stund på stranden och gick sedan till en restaurang för lunch där det blev fish n' chips och en smoothie på det.
Muri Beach
Eftersom vi fortfarande inte bokat transportmedel (det var delade meningar om vi skulle hyra cyklar eller bil) och det var 60-årsfirande av Cooköarnas konstitution nu så var allt helt uppbokat och vi bestämde att det får bli cyklar men även dem var helt uppbokade. Martin hade precis hittat ett ställe som verkade sådär men i brist på alternativ skulle vi precis boka det. Då, helt plötsligt med världens timing, hörde kvinnan av sig som jag spontant mailat dagen dessförinnan. Det var nämligen så att precis runt hörnet där vi bodde stod det en massa mountainbikes på en släpvagn som verkade vara någon form av egen liten verksamhet som anordnade cykel-tours. Dock var det ingen hemma så jag hade skickat ett mail efter att ha hittat en mailadress på nätet efter en ninja-googling på hennes logga på släpvagnen. En riktig longshot ändå. Det visade sig att nu under veckan hade hon en paus i verksamheten och kunde tänka sig att hyra ut fyra stycken mountainbikes. Power of asking! Glada över nyheten reste vi oss och traskade upp längs stranden. Vi stötte på ett par gatuhundar som sprang runt i vattnet vad som verkade vara lek men plötsligt kom en hund upp ur vattnet med en fisk i munnen som han åt upp huvudet på men lämnade resten. Något överraskade över det hela fortsatte vi upp en bit till innan vi tog bussen tillbaka till vår fästning på södra sidan. Klockan närmade sig 17:00 och vi gick ner längs vägen och mötte upp kvinnan och kvitterade ut våra cyklar med tillhörande hjälm. Vi tackade ödmjukt och berättade att hon var hjälten i nöden! Efter en timmes sömn hemma på sängen (jag var trött vi detta laget) cyklade vi tillbaka på vägen till Muri Night Market som hade öppet idag som var en massa food-trucks på rad där det blev grillad fisk till middag. I mörkret cyklade vi sedan hemåt, stannade på en pub och tog en Raro Lager som är den lokala bärsen på ön och satt nere på stranden under stjärnhimlen.
Muri Night Market
Dag 4/Fredag (25 Juli)
Fredagen hade kommit och det var den mest fullspäckade dagen att vänta och vilken dag det blev sedan. Häng med!
Jag var uppe tidigt i vanlig ordning och gjorde mig i ordning för den sista dykningen för denna vistelsen. Jag valde det säkra före det osäkra alternativet då jag inte fullt litade på morgonbussen så jag cyklade istället 11 km till dykskolan. Efter väl disponerad tid så cyklade jag in exakt klockan 07:45. Clara som vi träffade på bussen var redan där och höll på att testa våtdräkt. Tycker fortfarande det var så osannolikt att vi bokat samma dubbeldyk men det var kul att känna någon där eftersom jag alltid annars när jag dyker är ensam. Vi packade vår utrustning och in i mini-vanen och for in till Avarua. Innan dyket förbereder man sin utrustning och jag som hade dykt dagen innan var snabbt klar och tänkte att här går det att imponera! Clara och jag var ihop-parade som "diving buddies" och vi hjälpte varann att se till att utrustningen var korrekt ihopsatt.
Dyk 1: 18m/35 min. Vi såg två stycken jättesköldpaddor under dyket vilket var definitivt höjdpunkten. Vi var djupt nere detta dyk och desto djupare man dyker, desto mer ökar vattentrycket och då komprimeras luften mer. Som följd förbränner man sin tank snabbare och kan inte vara lika länge under vattnet. Sen är ju förutsättningarna lika för alla och Clara var i så mycket längre än mig och visade sig vara riktigt bra på dykning så det slutade med att jag var imponerad av henne och inte tvärtom. Men först upp under dyket var en morsa från England med sina döttrar och sedan jag efter det. Väl tillbaka på land berättade vår instruktör Ryan att han skulle sluta snart och flytta till Fiji till en speciell dykskola som specialiserade sig på hajdyk. Tydligen är Fiji ett riktigt paradis för den som vill dyka med hajar där de har massor med olika sorters haj. Dykskolan på Fiji hade ett speciellt dyk där man dyker ner och gömmer sig bakom en avsats där ledarna dyker ner med speciella stålutrustade dräkter för att mata hajarna. Låter som något man blev sugen på, Fiji nästa ö kanske? Mellan dyken väl tillbaka på land beställde jag och Clara varsin kaffe och pommes vilket blev dagens frukost.
Dyk 2: 12m/44 min. Detta dyket var kanske det minst spektakulära. Det var bra visibilitet, bättre än gårdagen. Massor med fisk men ja det var nog det. Jag vet att jag tänkte under dyket att jag var väldigt nöjd med dyken men såg fram emot att vara klar med det också. Tyvärr inga valar även under detta dyket vilket var synd då jag inte fick se några valar under vattnet denna resan heller.
Efter dyken så packade vi ihop och Ryan bad oss att skynda oss då man började spärra av gator då klockan 12:30 skulle öppningsceremonin av 60-årsfirandet i form av en parad påbörjas. Vi kom precis igenom trafiken och var nu på väg tillbaka till dykskolan. Det skulle bli tight att hinna tillbaka till paraden. Utöver det inväntade vi båten som blev försenad på grund av trafiken och vi väntade i vanen utanför dykskolan ett bra tag. När vi väl var klara så var vi redan sena men vinkade hejdå och började gå mot stan. Men det var 5km under den strålande solen och jag kände redan att jag blivit solbränd under dagens dyk. Vi passerade Clara och Oscars boende på vägen och Clara skulle in och dumpa sin väska vilket jag var tacksam över då jag inte visste hur min solbränna skulle sluta under promenaden. Vi passade på att chilla där en stund, dricka lite vatten och satt och pratade. Jag var inte speciellt sugen på att gå ut i solen igen och vi hade redan missat början på ceremonin, bussarna hade slutat gå och vi började inse att vi kommer missa paraden. Istället gick jag och Clara och tog en kaffe på Sammys som låg runt hörnet och chillade därefter.
Det var lite roligt sammanträffande hur vi under dagen bytt ut en gubbe ur vardera team så att säga då jag och Clara hade dykt och under morgonen hade hennes bror Oscar joinat mina gubbs för att paddla kanot vid Muri Beach och sedan hängt på in till stan och tittat på paraden. Efter paraden var slut had boysen dragit tillbaka till vårt hus där vi skulle grilla middag. Martin hade under första natten på backpackers glömt sin bettskena som jag lovat att hämta då jag befann mig i närheten på västra delen av ön. Tiden hade flugit iväg under dagen så medans jag cyklade mitt snabbaste 4 km tur och retur för att hämta hans bettskena så bokade Clara en taxi. När vi anlände tillbaka till huset stod Daly vid grillen och vände kött på grillen. Det var lite olyckligt att klockan redan var så mycket just för att idag hade jag bokat in oss på vad som är en riktig klassiker på Rarotonga - partybuss/pubcrawl.
Bussen skulle komma nere på vägen runt 19:30 så vi hade inte mycket mer än en timme drygt att äta och förfesta tyvärr. Men vi hjälptes åt att göra maten, drack samtidigt och sedan när det var dags att möta upp bussen sprang jag i mörkret med en fördrink i handen ner till huvudvägen och väntade där. De andra var kvar i huset och städade i ordning och skulle möta upp mig. Jag väntade säkert 15 min och var rädd att jag missat bussen men till slut såg jag bussen som lös upp i mörkret långt upp längs vägen. Jag ringde direkt dem andra som sa att dem var på väg. Jag hade ångest att partybussen var just ikväll eftersom vi hade spenderat hela dagen med Clara och Oscar och det kändes skit att behöva säga hejdå då vi haft en supertrevlig middag och förkrök bara för att vi hade andra planer. När bussen stannade så förklarade jag för chefen att vi är sex personer istället för fyra men han var inte medgörlig alls till en början. Jag insisterade att vi skulle knö ihop oss och lovade att vi skulle uppföra oss samt erbjöd att betala för ytterligare två personer. Jag hade precis tagit ut mer kontanter och hade precis så mycket cash att betala för två till och till slut gick han med på det - vilken king! Han undrade var alla befann sig då han hade ett schema att följa varpå jag tittade upp längs vägen och kunde se fem stycken skepnader springa i mörkret, precis som om det vore en film. Vi lyckades alla komma med bussen. Eftersom jag bokat detta liksom mycket annat på resan så är det viktigt för mig att alla har det bra och jag känner en viss press att leverera. Så när vi alla satt upp och volymen till musiken höjdes så kände jag en definitiv lättnad. Vi hade fått gula halsband som skulle agera som passerkort under kvällens pubcrawl, jag och Onur fick dela då bussen numera hade för många gäster.
På bussen var det cirka 20 personer. Konceptet partybuss innebar att vi skulle åka till fyra olika klubbar längs öns norra kust på ett pubcrawl där det ingick drinkar och inträde.
Hula bar: Första stoppet var en indoor klubb med sand som underlag så det kändes absolut exotiskt. Det var även en dansuppvisning av locals som var riktigt häftigt. Speciellt kvinnorna som dansade som hade de sjukaste höftrörelserna jag någonsin sett.
Vaiana's: andra stoppet var en klubb på stranden. Vi gick till baren och beställde öl och sedan satt vi på ett bord nere vid vattnet på stranden och snackade.
On the Rocks: tredje stoppet var kanske det minst spektakulära då det var i mina ögon relativt litet och en helt vanlig klubb inomhus.
Rehab: fjärde och slutliga stoppet var också den största klubben på ön, Rehab. Det var också en klubb inomhus men allt var större och bättre här och kändes som ett bra sista stopp.
Jag måste säga att jag var väldigt imponerad av klubb-utbudet då det inte finns ett spår av liknande uteliv på de tidigare öar jag besökt, men nog är det så att Rarotonga är väldigt influerad av turism och har utvecklats därefter. Vi kom slutligen hem till huset runt två på natten efter att ha tagit en taxi. Jag värmde på lite mat av resterna från grillningen då jag druckit mer än ätit under dagen haha och sedan gick vi och la oss efter vad som var en riktigt lång men fantastisk dag!
Dag 5/Lördag (26 Juli)
Dagen därpå var jag mindre bakis än förväntat vilket var härligt med tanke på dagen att vänta. Gjorde kaffe och toast och en dusch på det. Första dagen utan att behöva gå upp jättetidigt för dykning vilket var skönt. Efter frukost tog vi bussen clockwise in till Avarua city där vi beställde mat och satt längs gatan och käkade medans vi inväntade Clara och Oscar som hade samma planer som vi - the cross island walk och bestiga berget The Needle. Vandringen vi skulle göra startade ungefär mitt uppe på norra delen av ön och vi skulle korsa ön över berget och igenom djungel för att komma ut på södra delen. Rarotonga, like många andra öar är konsekvenser av gamla vulkanutbrott och är naturligt högsta punkten mitt på ön. Vanligt är att mitt på ön är mindre utforskad och att all civilisation följer kustlinjen runt ön. Vi började gå längs en tvärgata som under några kilometer gick sakta uppåt och man kände hur både civilisation samt täckning på telefonen sakta började försvinna. Vägen blev allt brantare och trängre. Asfalten blev till grusväg. Grusvägen blev till jord och snart fann vi oss kliva över rötter och sick-sacka mellan träd. Vissa etapper klättrade vi bokstavligen på trädens rötter och klättrade med hjälp av trädens grenar. Det var en definitivt utpräglad stig men väldigt tuff terräng och inget som helst underhåll av stigen i sikte.
Efter ha klättrat mer uppför än framåt under en bra stund kom vi fram till ett vägskäl, ena vägen ledde vandringen vidare mot södra delen på ön medans andra vägen var en avstickare om man ville nå högsta punkten på vandringen vilket var givet. Högsta punkten på ön var bokstavligen en bergstopp och för att nå till högsta punkten klättrade på berget med hjälp av rep och kedjor som var fästa i berget. Under ett bra tag hade en tupp följt oss som var en riktigt bergsklättrare som varken behövde rep eller kedja för att nå toppen. Men han var ju en local så hade koll på terrängen som man förstår. Det ska sägas att vi kom aldrig till den absolut högsta toppen då det var på tok för brant men toppen på vandringen var cirka 20 meter under den absoluta peaken och oh boy vilken utsikt det var där uppe. Man kunde se Avarua långt bort och långt ner. Det var en vy som kändes som tagen direkt ur en Jurassic Park-film.
Nu började nedfärden. Definitivt enklare, i varje fall i min mening. Även om jag har ganska kass balans så är jag riktigt kvick på foten när det kommer att vandra i tuff terräng, något jag tänkt på flera gånger då jag alltid har en duktigt högre takt nerför när det gäller att hoppa mellan sten och rot etc. Kanske är det för att jag är uppväxt med att vistas mycket i skogen? Det var dock ett tillfälle där jag gick på en lös sten som fick mig i obalans och jag hoppade från sten till sten till sten i en kvadradisk bana och sedan var det slut på stenar och jag stod med båda fötterna under vattnet i vattendraget vi korsade. Ja det var väl lite ironiskt. Det var inte hela världen att bli våt om fötterna då vi närmade oss slutet på vandringen. Sluttningen ner höll på väldigt länge men det gick undan nedför och till slut kom vi fram till det vattenfallet vi visste skulle vara längs vägen, Wigmore's vattenfall. Här bytte vi om till simkläder och badade även om det var enligt de flesta kallt i vattnet. Men med vandringen bakom oss var vi svettiga och jag visste att jag skulle minsann i vattnet och jag tyckte faktiskt inte det var så kallt. Men de flesta var riktiga badkrukor. Martin var snabbt i snabbt upp medans jag och Clara var i vattnet säkert 10-15 minuter. Det gick att "duscha" i det lilla vattenfallet som mynnade ut i den lilla pölen vi badade i. Riktigt go upplevelse!
Hela vandringen tog cirka 2 h 40 min effektiv gångtid och runt 4 timmar totalt innan vi kom ut på vägen på sydsidan och lagom till att vi klarade av vandringen så gick solen ner och väldigt snart var det kolmörkt. Det var skönt att vi inte var mitt i de branta delarna nu i mörkret utan vi timade det hela väldigt bra. Bussarna hade slutat gå av någon anledning så vi hade inte mycket annat än att be om utan att vandra ytterligare en dryg timme längs vägen hem till oss. Där blev det en betydligt mer lugn och härlig grillkväll jämfört med gårdagen. Vi gjorde kyckling och sötpotatis wraps vilket var kanon! Clara och Oscar hade hängt med oss hem även denna gång men tyvärr var det deras sista dag idag innan de skulle vidare till Aitutaki morgonen därpå. Eftersom min cykel hade blivit kvar i deras airbnb under gårdagen och att de skulle checka ut morgonen därpå så fick lösningen bli att jag fick slagga hos de inatt. Martin hade även han sin sista dag och skulle ta flyget hem klockan 3 på natten hem till Auckland för att jobba dagen därpå så det slutade med att efter grillkvällen var till ända så åkte jag, Martin, Oscar och Clara i en taxi hem till deras airbnb medans Martin fortsatte mot flygplatsen. Det var lite sorgligt att det var sista dagen men jag tänkte för mig själv att jag var tacksam att jag hade två dagar kvar för jag kände mig inte redo att lämna denna ön än.
Dag 6/Söndag (27 Juli)
På söndagen vaknade jag hos Clara och Oscar i deras airbnb. De hade redan packat det mesta och efter lite flyttstäd så tog jag min cykel i handen och vi gick vi till det numera stammis-stället Sammys och tog en morgonkaffe. Clara och Oscar skulle fortsätta till Aitutaki vilket var ett inrikesflyg och 50 min bort. Vädret var riktigt bra nu på morgonen och efter att jag vinkat av dem så cyklade jag hemåt. Under gårdagen hade vi lämnat av Martins cykel och jag var på väg hem på min. Under mina 11 km på väg hem så ringde jag pappa och Fia som var i vår stuga i Sälen. Jag stannade med cykeln längs en strand där jag satt och vi hade ett videosamtal där. Lite häftigt ändå med tanke på var jag befann mig. Mitt simkort jag använder i NZ fungerade utmärkt.
Stranden där jag satt och ringde hem
Jag kom hem till vårt hus strax efter 10 på morgonen och de andra gubbsen, Daly och Onur, hade precis vaknat. En påminnelse av att jag varje dag gått miste on sovmorgonen, men det är så när man ska maxa semestern haha. Men vi hade inga planer för dagen så jag insisterade på en lugn morgonen med kaffe i soffan. Det var lugnt i typ 10 minuter innan husägaren ringde på telefonen i huset och undrade varför vi inte checkat ut. Det undrade jag också eftersom vår bokning sträckte sig till morgondagen. Jag stod på mig och menade på att jag förstår situationen men att vi har bokat för 5 dagar och vi inte tänker lämna huset. Vi la på och han skulle återkomma. Jag dubbelkollade bokningen som stämde. Han ringde upp något senare och erkände att han läst fel i bokningarna och att vi kunde stanna. Lättnad. Men tråkigt för en annan familj som skulle anlända nu utan boende. Han skulle lösa det sa han.
Vi bestämde oss för att söka upp ett gött brunsch-ställe och tog cyklarna upp längs östra delen på ön. På vägen fanns det en geocache som jag spanat på och vi stannade längs en sandstrand i ren paradisö-anda.
Vi gick längs stenarna och letade och naturligtvis kom en ström våg och spolade mig så att fötter upp till pung var plaskvått! Bra start, mina torra skor och sockae var bara ett minne nu. Dessutom hittade vi aldrig cachen så det var ju värt! Vi ankom till ett ställe som Onur hittat någon dag tidigare som skulle ha riktigt grymma mackor. Vi beställde varsin grilled fish sandwich och på den var det rikligt med fisk i ett ritkigt gött bröd. 18NZD (cirka en hunka) förvånade oss över de låga priserna med tanke på var vi befann oss.
Dessutom värt att nämna var att portionerna på ön var alltid stora. Stora portioner för stora killar är alltid uppskattat! Vi stannade och tog en banan-milkshake på vägen tillbaka och anlände sedan till Muri beach där vi vart några gånger tidigare. Senast vi var här hade Onur och Dlay beställt en lokal rätt Ika Mata, medan jag fegat och tagit en fish n chips. Något jag ångrat! Ika Mata var en rätt med lokalt fiskad rå fisk i en kokossås med tillbehör och ris. Trots att jag redan var mätt beställde jag en sådan och tryckte i mig den och sedan var jag minst sagt mätt! Den var riktigt god och påminde väldigt mycket om en variant av sill på julbordet!
Vi var sugna på att snorkla efteråt men vädret hade slagit om och det var kraftig vind och molnigt! På gränsen till kallt. Vi cyklade hemåt och stannade längs vägen i en park och spatserade genom den och sippade på Onurs gin och tonic han hade i sin termos. När vi väl cyklade upp längs tvärvägen så lämnade av av cyklarna hos kvinnan vi hyrt av som behövde cyklarna från måndagen. Vi var åter hemma och lagade mat på rester som vi hade samt den maten vi fått av Clara och Oscar som de inte hade ätit upp (förmodligen för att de hängt hos oss i princip två dagar i sträck). Inte en fullspäckad dag vilket var skönt att bara cykla runt och ta det lugnt. Vi chillade hemma på soffan resten av kvällen.
Dag 7/Måndag (28 Juli)
Jag vaknade runt 8:30 morgonen därpå vilket var enda dagen jag fick en någorlunda sovmorgon. Men det blev inte en speciellt lugn morgon då det blev en snabbare frukost för att sedan packa i ordning väskan och lite städning på det innan vi lämnade huset strax efter 10. Med varsin väska över axeln gick vi ner till vägen runt ön där vi väntade på bussen. Planen var att ta sig in till Avarua så vi kunde ta bussen i bägge riktningar men ironiskt nog passerade inte en utan två bussar, men som bara körde förbi då de var fulla. Tur att inte det hände morgonen när jag skulle till dyket. Under tiden vi satt längs vägen och väntade hade en golden retriever smugit sig upp (med halsband) och gjorde oss sällskap. Vi hade tid att vänta men det var definitivt frustrerande. När den andra bussen hade passerat föreslog jag att fiska efter ess i rockärmen och föreslog att vi skulle lifta och tro det eller ej - den första bilen vi försökte med stannade och plockade upp oss. Det var ett mycket trevligt äldre par som var från Whakatane, Nya Zeeland, som tog oss hela vägen in till centrum till Punanga Nui Market som var nästa stopp (power of asking btw). En av öns största marknader som skulle vara öppen men större delen av den var tyvärr stängd. Men några ställen var öppna och vi besökte en dam som sålde svarta pärlor, något som var mycket populärt här på ön. De svarta pärlorna odlades i ostron och var förhållandevis exklusiva. Daly plockade upp en present där till sin flickvän. Det blev även lite souvenir-jakt i andra butiker där jag hittade en kökshandduk med receptet av Ika Mata på vilket var lite kul och Onur köpte en lite handgjord trumma.
Besökare och souvenirer på Punanga Nui Market
När vi alla hade varsin souvenir i handen kände vi oss nöjda och satte oss på ett kafe och köpte en kaffe för de mynt vi samlat på oss då det inte var mycket att ta med hem. Därefter satte vi oss på en buss för att åka ut till västra delen till ön på väg till fängelset där vi hade fått höra att fångarna tillverkar ukuleler för hand, något Daly var riktigt taggad på. När vi hoppade av för att traska till fängelset så hamnade vi rakt utanför öns lokala bryggeri - Rarotonga Brewery. Återigen förvånades jag över hur välutvecklat Rarotonga är i förhållande till öarna jag varit på tidigare med sitt eget bryggeri. Vi köpte varsin öl-provning på fyra sorters öl men bara en utav de tillverkade de här i bryggeriet - Raro lager. Ett riktigt nice stopp och med lite kall bärk i kaggen traskade vi ut i solen, som idag var det bästa vädret på hela veckan, och gick mot fängelset.
Det var inte värst långt och vi kom fram till vakten som saknade just det - en vakt. Det var tomt och vi hade kunnat gå rakt in men gjorde inte det eftersom vi hade planer på att inte stanna. Det kom en gubbe i uniform körandes på en scooter med en monster i ena näven som sa att fångarna inte längre tillverkar ukuleler. Det var svårt att avgöra om killen jobbade där eller snott en uniform och rymt över dagen då han verkade hög men vi tog hans ord för vad det var och gick ukulele-lösa tillbaka till bryggeriet istället.
Fängelsemuren var 180cm hög och 5cm tjock. Som strukturingenjör kände jag mig skeptisk!
Alkoholtillståndet på bryggeriet var lite märkligt, eller om de saknade ett, för de kunde bara sälja halvfulla glas för 5NZD, refills för 10NZD/liter samt smakprov med fyra shot öl per bricka som var gratis(!?). Vi fyllde våra vattenflaskor med bärs och vandrade sedan mot Black Rock, en stor svart klippa där sägen säger att själen till de döda tros lämna till Avaiki (Polynesiska folkets förfäders andliga hemland). Men vi var där för att bada. I sann Ledin-anda då det inte var ett moln så långt ögat kan nå så klättrade upp på Black Rock där vi möttes av ett flygplan som kom in för landning och som bokstavligen dök ner alldeles precis framför oss bara några några meter ovanför oss.
Vi chillade i vattnet ett tag och sedan upp på den stora svarta stenen för att soltorka. Vi vandrade sedan tillbaka längs med vägen och medans jag och Daly väntade på takeaway-mat så var Onur tillbaka på bryggeriet för en ny omgång Raro Lager refill i vattenflaskorna. Med maten i handen gick vi ner till stranden och satte oss under några palmer och tittade ut över havet och solen som var på väg ner.
När solen hade börjat gå ner över horisonten och kvällen börjat skymma begav vi oss tillbaka och gick längs stranden för att hoppa på bussen in till centrum. Det var inte många timmar kvar nu av resan men istället för att sitta på flygplatsen satte vi oss på en pizzeria och delade på två pizzor. Det var cirka 3 km till flygplatsen från centrum och vi började sakta traska mot flygplatsen. Väl på vägen möttes vi av en bekant syn då vi passerade Hula bar från partybussen. Ett enkelt val senare satt vi inne på Hula bar och tog varsin bärs. Vi jobbade oss sakta mot flygplatsen haha. Det visade sig att den andra baren, Vaianas, var även den på vägen mot flygplatsen så vi satte den i sikte men de stängde precis när vi kom fram. Klockan var trots allt kring 22 på kvällen, en måndag. Vi checkade sedan in på flygplatsen och satte ganska utmattade och väntade på flyget. Jag köpte en nystartad och lokalproducerad "Cook Island Gin", batch 003, lite kul och unikt samt kul att supporta deras business. Planet lyfte i tid klockan 23:20 och jag lyckades sova i princip hela flyget hem. Vi splittade en uber i Auckland och jag kom hem och dumpade väskan och fick ytterligare några timmars sömn och var sedan på jobbet klockan 9 på morgonen därpå, helt enligt planeringen.
Avslutningsvis
Det får avsluta detta inlägget och i vanligt ordning uppskattar jag att du läst mitt inlägg. Av alla de öar jag besökt har jag svårt att välja mellan Rarotonga och Niue - de båda öarna är förhållandevis olika. Jag skulle rekommendera dig som läser bägge öar men kanske skilja de åt beroende på vad man söker. Niue hade klart bättre dykning och valarna är avsevärt mycket närmre land, något jag tycker är magnifikt i sig. Niue är också mer natur och äventyr i min mening. Söker man en paradisö i mer klassisk tappning utan att vilja tumma på bekvämligheter och lyx på sin semester så är Rarotonga ett riktigt drömmigt resmål.
Mot oändligheten och vidare,
Marcus
No comments:
Post a Comment