Farväl, Inresa och MIQ

Bakgrund och 3 månaders förberedelser

Hej och välkommen (tillbaka för den trogne läsaren) till min resedagbok! Det var väldigt längesedan nu så jag får jag verkligen blåsa av dammet ordentligt från min äventyrsdagbok. Jag utfärdar en varning för väldigt långt inlägg så ta och hämta ett glas av något gött att dricka så får vi se om du orkar dig igenom hela inlägget :)

Det har varit väldigt stressiga och påtagliga senaste 3 månader för mig. För att få lite bakgrund; jag sökte i juli 2021 ett jobb på Rocket Lab som ligger i Auckland, Nya Zeeland. Rocket Lab grundades 2006 och är ett vertikal-integrerat företag inom.rymdindustrin. Med vertikal-integrerat åsyftas i detta fall att Rocket Lab idag står för både design och tillverkning av raket, raketmotorer, separationssystem, satelliter, mission control, testanläggningar och mycket mera. Mycket av det görs på plats i Auckland så det är definitivt ett steg längre fram för mig om man vill agera i framkanten av rymdindustrin. Utöver företaget så ser jag Nya Zeeland som ett land som jag gärna vill upptäcka och uppleva (igen - var här 2007 med familjen när pappa fyllde 50 år). Hur som helst så efter flertalet långa intervjuer så blev det klart i november och jag fick ett erbjudande om att börja en fast anställning i Auckland med start 28 februari 2022. Familjen, vänner och bekanta - samtliga var väldigt peppande och motiverade mig att åka. Det är inte helt lätt att ta ett beslut att flytta till andra sidan planeten om man inte känner stöd från nära och kära. 

I'm going on an adventure! Från "The Hobbit: An Unexpected Journey" med viss modifikation

Förberedelserna började omedelbart och jag visste inte då allt som behövdes göras och allt som behövdes fixas. Det är väldigt mycket saker man ska tänka på och det dyker alltid upp fler saker. Det som gjorde hela denna processen så otroligt påtaglig var covid. Hade det inte varit för covid så hade man nog i normala fall fixat ett visum och bokat en flygbiljett och åkt. Jag ska försöka bryta ner de mest fundamentala förberedelserna och försöka förklara varför det blir så väldigt mycket jobbigare. Grovt sett så behövdes följande;

• MIQ voucher
• Flygbiljett
• Visum
• Vaccinationsintyg
• Reseintyg/PCR-test

I covid-tider så kan man i princip inte åka till Nya Zeeland. De har väldigt strikta regler om vem som får komma in i landet. Men om man har samtliga saker på ovan lista så kan man åka. Lättare sagt än gjort? Absolut. 

MIQ står för "Managed Isolation and Quarantine" och är en form utav isolering som alla som anländer till Nya Zeeland måste sitta i. Isoleringstiden har under pandemin varierat mellan 7-14 dagar och i mitt fall gällde 10 dagar. Isoleringen sker på omgjorda hotell som man format om till covid-isolerings-hotell. I praktiken så innebär det att man slussas direkt in i isoleringen från flygplatsen när man anländer på flygplasten för att säkerställa att man inte tar med covid in i landet. Tyvärr är det väldigt svårt att få en tid i MIQ och kräver en del tur - man får nämligen vänta tills nya platser släpps (typiskt 1 gång/vecka) och då får man sitta i en lobby online och vänta (typiskt mitt i natten pga tidsskillnaden). När man väl går in i lobbyn så lottas sedan turordningen ut, det vill säga man får en köplats där man får vänta på sin tur att få boka en plats i MIQ. Första natten som jag skulle boka hade jag ställt klockan strax innan 04, men vaknade inte så missade den gången. Andra gången var 21 på kvällen, då var jag redo. När lottningen av turordningen väl skett fick jag köplats 1395 och det stod att denna vecka skulle 2050 rum tillsättas så jag kände att chanserna var goda. Tror det tog cirka 90 min hela processen. Lätt tänker du kanske? Nja, för dilemmat är att man kan bara preliminärboka ett datum, men man måste också anlända det datumet till landet vilket är ett krav, antagligen på grund av att de ska veta när de ska hämta upp mig och att det då finns en ledig plast för mig i MIQ. Därför måste man återkomma inom 48 h och ange sina bokningsdetaljer av flyget för att kunna låsa in sin bokning. Det gör att man tvingas sitta parallellt och försöker ta hänsyn till om det går en flygresa som man kan tänka sig att ta. Dessutom bör man ha i åtanke saker som när man ska börja jobba, om man vill ha lite tid innan att komma i ordning samt ta hänsyn till tidsskillnaden (lång resa) osv. När jag väl hade bokat min flygbiljett så uppgav jag mina inresedetaljer och därmed var flyg och MIQ bokat och klart. Jag skulle resa från Landvetter den 11 februari, anlända i Auckland den 12 februari samt sitta i MIQ den 12-22 februari och slutligen börja jobba den 28 februari. 

Jag bokade MIQ och flygbiljett den 30 november 2021. 

Nästa steg i processen var att få ett visum. Som sagt så får man inte komma in i NZ under pandemin om man inte innehar ett s k "critical purpose visitor visa" som kan utfärdas om, t.ex. som i mitt fall ett företag kan gå i god för att man behöver få komma in i landet, så kan ett sånt visum utfärdas. Processen i sig är väl relativt enkel men det krävde en del dokument där man skulle bevisa bl.a att man hade ett viktigt syfte, ekonomiska underlag, motivationsbrev från företaget m.m. Detta var mitt största huvudbry runt december fram till årsskiftet. Dessutom passade jag på att fylla 30 år mitt i allt detta samt att jul, julklappar och nyår var upcoming. Kände inte riktigt att jag hade tid med det men år fyllde jag och det blev en enkel tillställning med närmsta familjen samt julen likaså. Den 17 januari fick jag mitt visum.

När det kommer till Covid så har det absolut svåraste varit att faktiskt veta vad som gäller. Då menar jag specifikt regler, rekommendationer samt krav - vad som gäller i varje land, flygplats, flygbolag och vad måste jag ha fixat inför min flygresa. Dessutom ändras covid-restriktionerna och reglerna hela tiden. Att ha ett negativt covid-test innan jag åkte visste jag att jag skulle ha. Men räcker det med antigen eller måste det vara PCR? Hur många timmar innan avresa har jag på mig? Behöver jag självisolera mig? Hinner jag förbereda och fixa allt som krävs innan en eventuell självisolering? Vad är det som behöver fixas innan självisolering - tömma lägenheten, matlådor, handling, packning, m fl ärenden. Det som hände i praktiken var att jag levde relativt som vanligt fram till och med den 28 januari då jag tog ett PCR-test på vårdcentralen. Därefter var jag försiktig men vågade fortfarande vara utomhus med munskydd. Fia (min syster) var på besök 27-30 januari och hjälpte mig att städa och tömma lägenheten samt var en riktig stjärna som lagade cirka 12 matlådor som jag kunde ha under självisoleringen. Tanken var att Linus skulle kommit samma helg men pga hans snuva och hans tjej haft covid veckan innan så ställde vi in tyvärr. I efterhand vet jag inte hur jag skulle lyckats tömma lägenheten på alla möbler om det inte varit för Fia. Den 31 januari var på sista återbesöket för min knäoperation hos läkaren i Uddevalla. Ångrade mig nästan att jag åkte för var rädd att bli smittad men åkte hela tiden med munskydd såklart. Resterande tiden, dvs 1-9 februari låste jag in mig i lägenheten i Trollhättan. Den 10 februari klockan 11:30 hade jag bokat tid för PCR-test med svar samma dag - med munskydd, handskar och handdesinfektion på traskade jag cirka 500 meter ner i Trollhättan centrum och tog testet. Notera här att nu var det mindre än 24 h till avresa. Därefter följde hem igen och äta sista lådan (det gick helt jämt ut med matlådor - allt planerat såklart) varpå jag får ett mycket tråkigt SMS. Det var han som skulle hyra lägenheten som berättade att han inte längre ville hyra - han hoppade alltså av med mindre än ett dygn till avresa. Inget jag behövde sådär dagen innan. Tappade mycket av min energi och momentum men efter ett telefonsnack med Pappa så tog jag nya tag och åkte mot tippen med min kompis Christian som varit en riktig hjälte som hjälpt mig hela 3 gånger att åka till tippen. Ja, jag har slängt otroligt mycket saker, men det har samtidigt varit väldigt befriande att slänga, skänka och sälja en massa - lite som att jag fått göra en Detox på min lägenhet och allt jag äger! Väl hemma från tippen så fortsatte dagen och packa det sista. Eftersom lägenheten skulle tömmas och hyras ut omöblerad och tom så hade jag tänkt sälja av lite möbler och saker. Tyvärr kunde jag inte möta upp någon pga min självisolering. Men under torsdagen, och bara på torsdagen, hade jag ju en lucka där jag plötsligt kunde träffa människor eftersom PCR-testet var taget. Klockan 17 kom två killar och hämtade min TV-bänk. Runt 17:30 kom Jacob (barndomskompis) förbi för att hämta lite grejer och ses en gång till innan avresa. Blev en klassisk kebab på Pizzeria Arena och sedan satt vi där och tjötade tills Jackes tåg gick tillbaka till Göteborg vid 20. Klockan 20:15 kom en kille förbi och köpte min SONOS Move. Vid denna tidpunkt har jag fortfarande inte fått mitt provsvar, således inget reseintyg heller och jag visste inte om jag ens skulle komma iväg. Denna pressen och oron som låg över mig hela den dagen var så påtaglig. Ironiskt nästan att när det kommer till antalet covid-fall så var den absoluta peaken 29-31 januari, dvs de sista dagarna innan jag skulle sätta mig i självisolering. Den 10 februari klockan 20:32 kom beskedet - negativt provsvar och bifogat reseintyg - självisoleringen lönade sig.

Google's covid-statistik över antalet positiva covidfall i Sverige sett över hela pandemin

Jag är medveten om att covid inte anses lika farligt idag, restriktionerna släpptes ju bara dagar senare, men ur mitt perspektiv så handlade det bara om positivt/negativt provsvar. Det spelade ingen roll om jag mådde som en prins - positivt provsvar så är det bara avboka allting och hoppas att jag kan åka igen kanske 3 månader senare (cirka kötid MIQ). Alltså, så länge jag fick ett negativt PCR-test får jag åka. Så även om man bedömde Omicron och dubbla vaccin som inte så farligt så var det superkritiskt för mig att hålla mig undan. Så det var mycket press som försvann vid detta ögonblicket, nu såg det ut som att jag äntligen skulle komma iväg. Då jag skänkt min skrivare i min lägenhets-detox så skickar jag 20:35 på kvällen över PCR-test och reseintyg till Vilma som skriver ut de och kommer förbi mig. Vilma var guld värd under förberedelse-fasen som hjälpte mig frekvent med massor med olika småsaker och ärenden och var till stor hjälp under min sista tid i Sverige, specifikt under tiden jag satt inlåst och inte kunde röra mig utanför lägenheten. Tror klockan var 23:30 den 10 februari när jag dammsög i mörkret (lamporna nedpackade) och för att till sist däcka på soffan sista natten. En sak är väldigt säker - covid gjorde det hela minst 10 gånger så jobbigt, oroligt och nervöst och gav mig världens spänning att komma iväg.

Resan till Auckland - 11 februari

Det blev ett långt inlägg om förberedelser och bakgrund. Tänkte dela upp det i två inlägg men jag tycker det faller sig bra att fortsätta eftersom historien vidtar redan på morgonen därpå. 

Jag tror att jag får cirka 5 timmars sömn på soffan (sov inte mitt livs djupaste och bästa sömn den natten) innan jag gick upp i mörkret och började fixa det sista, såg över packningen igen och runt 06:30 kom Filip förbi som skulle skjutsa mig till flygplasten. Man kan tycka att jag borde ha haft allt klart och bara redo att åka när Filip kom, visst kan man tycka det? Grejen var att i och med att jag suttit självisolerad så var det svårt att fixa i ordning allt. Filip hjälpte mig att svabba golvet i lägenheten och började sen bära ner mina väskor i bilen medans jag tog bilder på lägenheten och fixade det sista. Tror vi kom iväg 25 min sent relativt den tiden vi siktade på men det får ses som godkänt. På vägen ner mot Landvetter pratade jag och Filip om tidigare flyg vi vart med om och jag jinxade rätt rejält när jag sa att jag brukar ha rätt tur med flyg och brukar alltid hinna i tid utan problem. Fick äta upp det rejält för vad som skulle följa var nog den (för mig) mest dramatiska resa jag vart med om. Har valt att nedan dela in resan i olika etapper.

Göteborg (GOT)

Lyckligt ovetandes när fotot togs. Man ser dock
att gaten har slocknat.

Framme cirka 07:30 på landvetter och checkar in väskorna. Då jag bokat business så ingick mer packning, lite övervikt på 43 kg packning på två väskor men det gick bra. Jag hade två stycken handbagage med mig som fick väga 7kg/st samt en datorväska. Hade lagt all elektronik i handbagaget (playstation, handkontroller, GoPro, macbook, Sonos One, kablar etc.) samt lite böcker med mera så tror jag hade nära 16 kg handbagage. Tycker inte jag tog med så mycket men ska man flytta utomlands så behöver man nog ha med sig 50-55 kg packning. Det var inga större problem att ta sig igenom incheckning och säkerhetskontroll och tog mig fram till gaten. 10:50 skulle planet gå till Köpenhamn, jag satt och väntade och pratade i telefon med Fia varpå jag ser att plötsligt försvann all info om planet och gaten stängdes ner. Fick lägga på lite abrupt och gick och kollade infotavlan. Där stod det att planet blivit uppskjutet med preliminär tid 12:00 vilket garanterat gör att jag missar mitt byte. Det var en tjej och en dam som jag började prata med som satt i exakt samma sits, de skulle båda missa sitt byte till USA i Köpenhamn. Landvetter är en ganska liten flygplats så fanns inget SAS-kundservice man kunde prata med, ingen personal vid gaten, ingenting. Jag ringde till SAS som sa att eftersom resan var bokad via en resegrupp så kan inte de hjälpa mig. Jag ringde resegruppen som sa att eftersom jag checkat in så kan de inte hjälpa mig, nu är det upp till flygbolagen. Jag kände hur oro började komma. Inte för att jag skulle komma fram senare utan för att jag skulle missa den sagda tiden i isoleringen (MIQ) när jag väl kommer fram. Jag hade ju angett vilken tid och dag och med vilket flyg jag skulle komma, det som jag bokade redan i november. Det kan jag inte bara spontant boka om. Jag pratade med Desiree (som redan bor och jobbar på Rocket Lab i NZ) som parallellt började kollade vad mina alternativ med MIQ samtidigt som jag försökte fundera på hur jag skulle ens ta mig till NZ. Till slut blev det så att jag åkte ner till Köpenhamn, cirka 1h 20 min försenat och gick raka vägen mot ett Transfer Center.

Köpenhamn (CPH)

Lyxmeny på väg mot Frankfurt

Uppe i luften på väg mot Köpenhamn fick jag veta av flygvärdinnan att min resa skulle bokas om. Väl framme så gick jag raka vägen till Transfer Center och fick hjälp att boka om resan. Den ursprungliga resan var att jag i Köpenhamn skulle hoppat på ett långflyg mot Singapore och sedan därifrån till Auckland. Nu fick jag ny resrutt; från Köpenhamn, snabbflyg till Frankfurt, Dubai för att avsluta med ett 18.5h långt flyg till Auckland som skulle mellanlanda i Kuala Lumpur. Visst, inte bästa rutten, men jag var väldigt glad att jag nu hade en ny resa och plan som skulle innebära att jag blev 12h försenad (bara ändå!). Desiree hade också hittat information att om man kommer mer än 24 h för sent mot angiven tid till MIQ, så kan de inte längre garantera min plats i isoleringen (helt sjukt! Jag vet att det är extremt hög efterfrågan på isoleringsplatserna, men ändå!) - något som definitivt naggade i bakhuvudet. Det tog en stund i Transfer center för de skulle kolla alla mina papper igen, ringa några samtal och verifiera både visum och MIQ voucher (som sagt, är rätt krångligt att åka till NZ i covid-tider). Jag tror vi landade på CPH runt 12:50-13:00 och klockan var runt 13:20 när jag frågade; "när går planet till Frankfurt?". Planet gick 13:40 och plötsligt blev det för jävla stressigt, nästan så att hon själv inte riktigt hade det i åtanke. Hennes kollega skrev ut papper som visade min resa, jag fick en enkelbiljett till FRA och det sista de sa var att jag skulle checka in igen i FRA. Jag kan inte springa med mitt relativt nyopererade korsband men fick raska snabbt kan man väl säga. Det åkte förbi en kille på en sån bil som finns på flygplatser som jag spontant ropar på och ber få åka med. Kastar mig upp och han kör tutandes fram mot gate-området. Sista biten fick jag traska själv sa han. Parallellt hade Transfer Center ringt gaten och sagt att det kommer en eftersläntrare så jag hoppades de skulle vänta. Jag ser gaten och viftar med mina papper i handen som signalerade typ "jag är killen som fått nytt flyg och ska också med och är supersen, snälla vänta!!" Gaten var stängd men de öppnade och det var nästan som att jag slängde mig på planet och så lyfte det. Nästan som på film. Istället för att sitta i business mot Singapore satt man i ett trött tight flyg på väg mot Frankfurt. Jag hade inte ätit något på hela dagen och skulle verkligen behöva något. Kaffe och te ingick. Jag förklarade situationen för personalen som oväntat förstod min situation och erbjöd att jag fick välja vad jag ville från köpmenyn de hade, samt de kunde även fixa pan pizza. Jag tog 2 pan pizza, 1 kex/oliver minimeny, 2 burkar cola, 1 smoothie, 1 påse chips, 1 påse cashewnötter. Tror det hela hade motsvarat en 400-500 kr om man köpt den direkt, men jag var så hungrig så smällde i mig allt såklart. Kände mig lite lugnare för en stund - nu hade jag precis hunnit med bytet och skulle ha 6 h byte i FRA innan avresa till Dubai. Toppen, turen var äntligen på min sida!

Frankfurt (FRA)

Gepäckermittlung

Kommer du ihåg att det sista de sa i Transfer Center var att jag inte skulle glömma att checka in igen i Frankfurt och bara gav mig en enkelbiljett? Detta funderade jag på efter att pizzorna var slut och väl framme så var jag inte säker på om jag skulle enbart checka in mig själv igen eller om jag skulle hämta ut väskorna och även checka in de igen. Detta var min huvudsakliga frågeställning väl framme på FRA. Jag satt och väntade på bagage-bandet men inga väskor kom, något jag var glad över för såg inte fram emot att släpa runt väskorna eftersom jag dessutom skulle byta terminal där. Här kunde man anta att väskorna skulle skickas vidare men jag ville dubbelkolla att så var fallet eftersom det gick så hastigt i Köpenhamn. Jag var förbi jag vet inte hur många ställen, Lufthansas check-in, baggage claim, lost&found samt frågade personal på vägen. Jag såg skyltning till Lufthansas "baggage tracing", det var dit jag ville nå. Frågar personal som går förbi på flygplasten om de vet var det ligger och hör mig vid något tillfälle säga "Gepäckermittlung" (i ren desperation som började smyga sig på) som tydligen betyder "baggage tracing" på tyska, i hopp om att det skulle klarna för personalen. Har förvisso läst tyska på högstadiet men mitt tyska-vokabulär kunde vart bättre och lärde mig inte alla flygplatstermer - kände här att jag inte kunde ta diskussionen vidare. Ingen visste var det låg. Till slut hittar jag en ny check-in där jag går fram och frågar. Kvinnan som hjälpte mig ringde i sin tur vidare till någon kollega som till slut kunde bekräfta att väskorna aldrig hann med flyget - de var kvar i Köpenhamn. Vid det här laget hade jag nog släpat runt på mitt handbagage i dryga timmen och var slut både psykiskt men också fysiskt. Hon hänvisade mig till "baggage tracing" för att göra en förseningsanmälan. Jag sa till henne att jag letat efter detta ställe över en timme nu och att ingen vet var det är och att hon får visa mig. Snäll som hon var (hon såg nog att jag var lagom stressad) så gick hon med mig och visade dörren som man skulle gå igenom. Jag lovar, det var extremt otydligt - jag hade gått förbi där typ 4 gånger men utan att förstå vilken dörr. Väl där får jag information att det bästa är att göra en förseningsanmälan vid min slutdestination. Ibland kan ju faktiskt väskorna hinna ikapp och jag hade fått höra att två stycken flyg från CPH-FRA skulle avgå innan mitt plan mot Dubai så lite nytt hopp återigen. Jag hade inte mycket till val annat än att sätta mig på terminalbussen och gå vidare mot check-in. När jag satt och väntade på bussen så tog jag för första gången av mig ansiktsmasken lite grann bara för att lufta lite - ja det var maskkrav under hela resan (förutom Landvetter). Masken gör det inte mer bekvämt i all stress och press. Ny terminal där jag satt och väntade på att Emirates check-in skulle öppna. Sitter och väntar i en stor vänthall och hör i högtalarna hur man kontinuerligt påminner alla alltid ska använda skyddsmask samtidigt som jag smög in en cashewnöt åt gången under masken för kände att jag verkligen behövde lite energi. När jag checkat in så fick jag ut mina sista biljetter för resan och blev upplyst om att som business fick jag tillgång till Emirates Lounge. Detta var nog det första bra som hänt på hela resan hittills. Jag beställde in lite mat, ett glas champagne (fanns inget att fira för kände mig riktigt nere men tog ett glas ändå) samt två stora glas apelsinjuice. Här fanns det wifi så passade på att ringa hem så att man fick klaga lite samt statusuppdatera. Boarding var 20:30 mot Dubai så tror jag gick igenom säkerhetskontrollen (igen) runt 19:45. Här var nog min största dip på resan, var överlag rätt nere. Det var en lång dag.

Vändningen - bild från Emirates lounge på Frankfurts flygplats.

På väg mot Dubai beställde jag in ett vin från 1995 - det var inte så gott men var tvungen att testa

Dubai (DXB)

Dubai - väntan på långflyget mot Auckland

Dagen skulle sluta bättre dock. När jag kom på planet mot Dubai så var det riktigt fina säten i ett stort Boeing 777-300. Innan planet lyfte kom personalen ut med champagne så jag tog ett glas jag är inte så bubblig av mig så beställde in pepsi och apelsinjuice sen. Flygturen skulle vara i 6h 25min och jag har för mig jag var vaken tills alla måltider hade serverats, sedan sov jag sista biten. När jag vaknade precis innan landning så hittade jag inte mina glasögon. Misstänkte det värsta, dvs att de åkt ner under stolen då jag fällt ut stolen som kunde veckla ut sig till en säng så det var ett helt maskineri under sätet. Sträckte ner armen bakom sätet och vilken tur, där låg glasögonen oskadda. 

Mätt och utvilad (någorlunda iaf) gick jag av planet och hade ett ganska så kort byte i Dubai, cirka 1h 30 min. Dubai var nog inte så händelserikt som jag minns det. Jag passerade någon kontroll och gick och satte mig vid gaten. Vid gaten passade jag på att använda flygplatsens wifi och fortsätta maila med MIQ i NZ. Det problemet hade definitivt fortfarande inte löst sig, däremot hade de svarat och förstod att jag var försenad så det kändes lite lättande. Det var dags att hoppa på sista flyget och jag tänkte att nu kändes det som att jag åtminstone skulle ta mig till Auckland och det var definitivt en lättnad även det.  

Fick en necessär fylld med hygienartiklar som kom att bli väldigt användbar för mig väl i isoleringen i väntan på mina väskor

Stol innan                                                                         stol efter

Kuala Lumpur (KUL)

Flyget mot Malaysia tog cirka 7-8 timmar och resan började i vanlig ordning med champagne, två glas apelsinjuice och så tittade jag på Disney's Moana. Moana betyder "Hav" för övrigt på Maori som är Nya Zeelands urgamla språk. Därefter följde några timmars sömn igen. Helt otroligt vad mycket bättre man flyger när man kan fälla sätet till en säng relativt ekonomi. Har inte flugit business innan och kände väl att det var nästan väl lyxigt för mig. Jag är en person som inte behöver lyx (har ju trots allt bott ett år i Indien), men klart att jag uppskattar lite lyx såhär! När jag vaknade i Kuala Lumpur, och jag vill nu innan understryka att jag normalt sett är väldigt ordningssam av mig och har nära på aldrig tappat bort något, så kunde jag inte hitta min telefon. Den hade ju legat bredvid mig hela resan? Började leta (igen, som med glasögonen) men utan lycka. Började slita upp sätet och hittade en gaffel, en kniv och en drinkmeny från 2019 men ingen telefon. Vid det här laget började planet tömmas, verkade som att de flesta på planet skulle av i Kuala Lumpur. Mina tankar var såklart de värsta - hade något tagit telefonen medan jag sov? Jag bad om hjälp från en flygvärdinna som lös med lampa men utan framgång. Kan ju inte heller ringa den eftersom den var i flygplansläge. Det ringdes in tre stycken tekniker som började montera isär stolen och efter riktigt långa 15 minuter så hittades telefonen till slut. Sån lättnad. Telefonen måste ha åkt ner när jag sov men fy fasen vad klantig jag kände mig och jag behövde verkligen inte mer stress-moment. Satte mig åter i stolen och funderade på vilken film jag skulle se under slutresan - vi bytte alltså aldrig plan och fick heller inte gå av, utan det blev bara en stressig bensträckare innan planet fortsatte mot Auckland.

Auckland (AKL)

Med ett glas champagne i ena handen (ni vet hur det funkar vid det här laget) och ett rejält grepp om min telefon i andra näven dundrade jag igång filmen "Ratatouille" från Disney Pixar. Har inte sett den innan men hade hört att den ska vara bra - så mysig. Filmtips om du inte sett den! När jag senare tittade upp så var vi bara tre stycken som satt i business och jag skymtade in i ekonomi och det verkade ganska glest även där. Verkade som att ett halvtomt plan går sista sträckan på 11 timmar mot NZ. Uppe i luften köpte jag till wifi och fullföljde den sista kommunikationen med MIQ där jag skrev i princip "jag är på detta planet, kommer landa den här tidpunkten, vänligen bekräfta" och då fick jag en uppdaterad voucher (dvs en QR-kod) där de hade bokat om mig så där släppte till slut en del stress även gällande isoleringen att ankomma till NZ. Nu var planen att jag skulle jag passa på att sova på planet efter Nya Zeeländsk dygnsrytm, så jag gjorde ett försök och sov några timmar, vaknade cirka klockan 08 på morgonen NZ tidszon. Kände mig överlag pigg och utvilad och satt och väntade de sista timmarna innan planet skulle landa. Jag landade till slut i Auckland den 13 februari klockan 11:49, i princip exakt 12 timmar senare än ursprungliga planen.

När vi steg av så fick jag instruktionen att möta upp med en kille direkt efter planet som stod och väntade på mig. Han berättade att mina väskor inte kommit fram med planet (det var väl inga nyheter vid det här laget) men det kändes bra för mig att han jobbade för AKL Baggage Service och berättade att de gjort en förseningsanmälan och att han skulle skicka PIR (Property Irregularity Report) till mig och att de skulle göra allt de kunde för att få tillbaka mina väskor. Sedan följde tror jag 6 olika stationer på flygplasten där vi blev slussade längs en bana. Det är väldigt noga med vad och vilka de tar in i Nya Zeeland. Det var alltifrån hälsokontroll till deklaration av värdesaker till Biosecurity (mat, fröer, djur etc för att bevara det ekosystem som finns på Nya Zeeland) samt säkerhetskontroll av handbagage och kontroll av pass, visum, vaccinationsbevis, negativt PCR-test samt voucher för MIQ. Till slut kom vi fram till en hall där de pekade på en buss som jag skulle ta. Det stod "Hotel Auckland" och det skulle åka in till stan. Fortfarande visste jag inte var jag skulle hamna i isolering eftersom det är helt random (man kan ha oflax och tvingas hoppa på ett nytt flyg ner till södra ön eller en längre busstur). Min busstur gick in till centrala Auckland och stannade utanför det 5-stjärniga hotellet SO/ Auckland. Jag är en sån himla tur-kille.

Trött kille på MIQ-transfer-bussen mellan flygplasten och isoleringshotellet

MIQ - Managed Isolation & Quarantine

Efter månader av förberedelse och en rejält händelserik resa så var jag äntligen framme vid isoleringen, så otroligt skönt. Nu återstod endast incheckning och jag såg verkligen fram emot att få vara instängd och ha som enda uppgift att vila och sova. Incheckningen sker såklart inte helt normalt utan vi fick stå i rutor sällskap för sällskap, det var skyltar överallt om att hålla av stånd, hosta i armvecket, ja ni vet ju hur det funkar. Det var hotellpersonal, New Zealand Defence Force samt vårdpersonal där och de flesta var rejält inplastade med dubbla munskydd osv. Processen tog en stund men till slut kom jag in och där stod såklart inte mitt namn med på listan men jag förklarade situationen med min försening och lyckades checka in mig och jag fick mitt rum.

Ankomst. Vi blev indelade i "bubbles" dvs sällskap och stod i varsin ruta i väntad på incheckning

Överallt på hotellet satt det riktlinjer och även lite pepp som säger typ "håll ut". Jag och mitt
playstation höll ut tillsammans. 

Rummet var superfint, väl lyxigt för mig kände jag men klart, ska man sitta här i 10 dagar så är det inte tråkigt att man får bo lite extra gött. Första dagarna sov och vilade jag mest för kände mig inte helt hundra efter resan. Det ska sägas också att hela veckan innan avresa hade jag inte känt mig helt hundra och nästan småsjuk, men det var ganska säkert pga stressen att få i ordning allt inför resan och oron om jag ens skulle komma iväg. 

Vyn från mitt fönster på 11:e våningen på hotellet/MIQ

Maten vi fick på hotellet var enastående bra och dagarna flöt på snabbt och bra, det underlättade definitivt att det var bra wifi så kunde se film på datorn samt mitt playstation där jag spelade Last of Us Part II. 

Utdrag av några utav mina favoritmåltider jag fick under min tid i MIQ

Ännu fler favoritmåltider jag fick under min tid i MIQ

Det som var mindre kul i isoleringen var att jag fick lägga mycket tid på att ta fram underlag för att få ersättning på mina försäkringar, personförsening och bagageförsening. Jag var i ständig kontakt med AKL Baggage Service för att understödja deras process, beskrev signalement för väskorna, förklarat hur jag skulle ha rest, hur resan egentligen gick till och var väskorna förmodligen borde vara och var jag senast såg de etc. Det som störde mig ordentligt efter några dagar var att man fortfarande inte hade lokaliserat väskorna. Hur var det ens möjligt? Klart att stressen ökade, för jag menar, jag hade ju tagit med alla mina favoritgrejer för att flytta utomlands. Var det någon gång väskorna inte ska komma bort var det väl nu? Det var först på torsdagskvällen efter att jag ringt till AKL Baggage Service och frågade om någon information om mina väskor fanns som de berättade att de precis hittat väskorna - väskorna var fortfarande kvar i Köpenhamn! Det tog drygt fem dagar att lokalisera väskorna, men helt ärligt så störde det mig inte ett dugg att väskorna inte kommit längre. Det var bara lättnad, att få veta att väskorna lokaliserats och att det nu fanns en bokad plan på hur de skulle komma till mig - det var allt som räknades. Det skulle ta cirka två dygn att flyga in de från Köpenhamn till Auckland via Singapore - varpå de skulle levereras direkt till mitt rum i isoleringen. Fördelen med att vara isolerad är att jag kan inte fixa något själv utanför rummet så processen verkar vara etablerad att de kör ut väskorna och sedan bär hotellet upp väskorna till mitt rum och ringer på. 

Att sitta i MIQ är såklart blandade känslor, man får vila väldigt mycket men har man inte med sig egen underhållning i form av bok, film eller spel så kommer man sannolikt ha otroligt tråkigt. Personalen gör så gott de kan för att man ska ha så trevligt som möjligt och varje dag på morgonen fick man ett infoblad med lite rolig läsning och en tävling på baksidan. Jag brukade skicka in och en dag så vann jag första pris som var en valfri läsk, då valde jag en klassisk läsk från NZ - en L&P. Varje morgon får man en QR-kod som man scannar med telefonen och så får man kryssa i vilka måltider man vill ha under morgondagen, om man vill ha förrätt och efterrätt m.m., och så flyter det på så. Frukosten brukade komma cirka 07:30, lunchen vid 12:30 och middagen vid 18:00. När maten kom så ringde personalen på dörren, då fick man ta på sig munskyddet, öppna dörren och där stod den beställda menyn i en pappkasse utanför dörren. Kärvt! 

Morgontävling med en läsk på spel - "time to have some fun".

Desiree's goodiebag som förgyllde isoleringen

Skräp slängde man i påsar och på givna tider kunde man lägga det utanför dörren så samlades det upp. På rummet har vi en telefon som ringer ganska frekvent, typiskt ringer de när man ska göra covid prov, något jag gjorde första dagen och sedan var tredje dag. Hit ringde även AKL BS gällande mina väskor och hotellpersonalen ringer ibland gällande mat eller andra preferenser. När jag fick negativt på mitt första PCR-test så fick jag ett blått band att ha runt handleden. Det låser upp vissa perks såsom att man får gå ut på hotellets terrass en gång om dagen i 30 minuter och att man får lämna in sin tvätt (för de som fått sina väskor och som hade kläder att tvätta). Så tvättning blev inte så aktuellt utan jag tvättade mina enda underkläder med shampoo i duschen. Nåja, värre har man haft det. Däremot var jag var ute på terrassen en kväll och vinkade till Desiree som var nere gatan efter att hon svängt förbi med en goodiebag fylld med godis, böcker, läsk, öl och en prosecco - vilken stjärna! Proseccon las på kylning med planen att den får bara öppnas om väskorna kommer tillbaka.

Desiree som vinkar från gatan - det var inte så att man kunde prata precis utan blev bara en vink

Desiree har varit guld värd att ha på plats som hjälpt mig med att tipsa både hur processen att ta sig till nya Zeeland i covid-tider funkar men också att kunna prata med om allt möjligt så som vad för packning man ska tänka på att ta med sig till hur det är på Rocket Lab och hur det är att bo i Auckland. Utöver det så hjälpte Desiree mig även att komma i kontakt med ett par (två framtida kollegor som också jobbar på Rocket Lab) som erbjöd att jag skulle få bo i deras hus den första tiden nu efter isoleringen. Det passade de bra att någon såg efter huset då de skulle iväg på en tre veckors resa och gifta sig. För dig som någon gång under inlägget undrat om jag ska nämna mitt boende som jag hade fixat så nämndes inte det för jag hade inte fixat något. Alla boenden som jag kollat på tidigare hade jag fått nej ifrån oftast direkt då de flesta vill att man flyttar in rätt omgående. Min ursprungliga plan var att leta efter ett första boende under tiden jag satt i MIQ. Tyvärr la jag min tid istället på att leta efter mina väskor och försäkringsärenden men ja, boendet löste sig tack vare Desiree.

Den 15 februari, dvs under tiden jag satt i MIQ så bestämde regeringen att lätta lite på isoleringskraven och sänkte isoleringstiden från 10 dagar till 7. Hotellet ringde då till mig och sa att jag kommer omfattas av detta så min isoleringstid blev till slut bara en vecka. Gällande väskorna så kom de till slut fram till Aucklands flygplats varpå jag blev uppringd efter att Biosecurity (de som kollar så att man inte tar in växtliv/djurliv i NZ) sa att de hittat runda askar som verkar vara cigaretter. Nu var det inte cigaretter utan något som jag saknade väldigt mycket under min tid i isoleringen. Med det sagt kan jag säga att jag hade som delmål i samband med flytten till Nya Zeeland att sluta snusa så jag hade tagit med mig några dosor och även några nikotinfria. Planen var att successivt dra ner på snuset men med hjälp av SAS fick jag en ordentligt abrupt avvänjning. 

Till slut kom väskorna och då firades det som utlovat med prosecco och bad

Slutligen på söndagen den 20 februari klockan 10:45 så släpptes jag ut i det fria. Jag blev uppringd av New Zealand Defence Force att jag skulle röra mig ner till receptionen där jag fick checka ut. Det var bara jag som gick ut och passerade vakter samt obligatorisk handsprit- och munskyddskontroll varpå de till slut öppnade grindarna, jag gick ut med mina väskor och grindarna stängdes återigen. Det var en känsla som påminner om det man ser på film när fångar släpps från ett fängelse, även om det inte var fullt så dramatiskt! Väl ute i det fria så stod Desiree och väntade på mig. Vi lastade in väskorna i hennes bil och åkte och åt lunch med några kollegor från Rocket Lab för att avsluta med att Desiree släppte av mig vid mitt nya temporära boende. På kvällen gick vi ut och åt på restaurang och det fick fira att jag äntligen anlänt till Nya Zeeland.

Avslutningsvis...

Har du tagit dig hela vägen hit får jag tacka för din tid och jag hoppas det var en insiktsfullt och intressant inlägg. Lämna gärna en kommentar här om vad du tyckte och så hoppas jag att vi hörs snart.

Sköt om dig,

Marcus