Jag ska inte skriva ett fullt lika detaljerat inlägg som tidigare, men denna semestern har varit minst sagt intensiv men ändå så maxad och jag har hunnit med så mycket och träffat så många. Lite för min egen skull ska jag skriva ner här hur resan gick och vart jag åkt innan jag slutligen åkte tillbaka till Nya Zeeland.
Arlanda, Krokek och Stegeborg
Men inga problem förutom att det var lite småsegt att åka ekonomi - jag gick upp några gånger och stod och gjorde benböj mitt i natten på en liten yta jag hittade på planet. Landade på Arlanda där Pappa och Eva stod och väntade på mig. Väskan kom i tid och vi åkte därefter mot Västerås, hem till Eva. Första gången jag var hos Eva och det var väldigt trevligt. Så himla gött det var att äntligen vara på svensk mark, man slås lätt av hur vackert Sverige är. Sommaren gör det såklart enklare när jag åkte från mörka "vintriga" Auckland. Smått jetlaggad nickade jag till på balkongen när vi satt och pratade och sov som en stock den natten, men visst jag vaknade väl runt 6-tiden morgonen därpå. Härligt att vara hemma!
Uddevalla, Trollhättan och Ljungskile
![]() |
Vanessa och jag hade kul ihop. Hon var glad att jag kom på besök tror jag |
Försten till gungorna |
Göteborg, Halmstad och Kinna
Innan de två herrarna kepsade ut sig fullständigt |
Kolboda, Furuby och Attsjö
Jag kom till pappa på söndagskvällen och skulle stanna där ända tills fredagen. Detta var definitivt de enda riktigt lugna dagarna jag hade på semestern och det var så värdefullt. Jag och pappa var runt i området och jobbade då pappa råkat tacka ja till att vara områdesansvarig i Kolboda. Vi slappade, löste sudoku i solen och pratade en massa. Tanken var att Fia skulle varit här denna veckan men på grund av jobb och deadlines så kunde hon inte komma ner till Pappa denna veckan. Detta gjorde mig extra ledsen då onsdagen kom och höjdpunkten på vistelsen - vi var nämligen bortbjudna till vårt barndomshem i Attsjö!! Jag har alltså inte varit där sedan 2007-2008 när vi sålde huset men över åren så har pappa haft sporadisk kontakt med ägarna som fortfarande bor där, Conny och Helene, som nu hade bjudit in vår familj.
Jag och pappa åkte förbi mammas gravsten i Furuby och gick en sväng förbi Furuvallen. Jag undrar när jag och pappa var på Furuvallen senast.. minnen där man nickar in mål och får en kexchoklad kom genast tillbaka! Vidare mot Attsjö - absolut magisk känsla att rulla upp på gården och se huset igen. Ska inte ljuga, träd och buskar har hunnit växa ordentligt över åren men huset såg exakt likadant ut. Conny berättade att de nästan inte gjort någonting utan det mest är "precis som vi lämnade det" - helt otroligt! Vi började med en rundtur utomhus och jag hittade bland annat spår av mig själv och en gammal kojja - det stod "Marcus" inristat i björken haha. Galet att det fortfarande sitter kvar och så tydligt sen. När det blev dags att gå in inomhus på kaffe och fika så var jag lite nervös over att dåliga minnen skulle komma tillbaka eftersom den sista tiden i huset kantades av att mamma var sjuk i cancer och att vi senare sålde huset och flyttade - då tre istället för fyra stycken. Att det skulle dra upp gamla dåliga minnen. Visst gjorde det det men också så många lyckliga minnen och det var rakt genomgående en fantastisk upplevelse. Som Conny sa "superkul att träffa er och nästa gång får ni komma alla tre!". Jag kan bara hålla med och jag är väldigt tacksam för att vi fick komma.
På plats på Furuvallen, som på den gamla goda tiden |
Rundvandring på Attsjölyckan - 15 år sen senast |
På torsdagen var det chill hemma hos pappa och senare under dagen så kom Eva ner tillsammans med sitt barnbarn Dominic. Då blev det bad i pappas pool och Dominic visade mig sin YouTube-kanal och berättade att han vill bli YouTube-stjärna. Jag och Dominic pratade även om TV-spel och vad han brukar spela och det får en definitivt att känna sig gammal när en 12-åring säger att "det spelet är gammalt, det spelade jag när jag var liten". Lite roligt ändå! På fredagen så var det dags för mig att åka vidare. Jag hade packat i ordning väskorna och jag hade också lämnat det jag skulle hemma hos Pappa. Även om fem dagar var mitt längsta stopp under semestern så var det som alla andra gånger under semestern när man tvingats säga hejdå, alldeles för kort. Med definitivt blandade känslor var det dags att ta sig upp till Stockholm och jag vinkade av Pappa, Eva och Dominic på Kalmar busstation medans de åkte till Ölands djurpark.
Lugna dagar hos pappa i Kolboda |
Ringarum, Skansen och Saltsjöbaden
Jag skulle åka med Silverlinjen till Stockholm. En väldigt mysig busslinje som går specifikt från Ölands norra punkt, ner över ölandsbron, Kalmar och sedan upp till Stockholm. Väldigt pratsam och glad chaufför var det som önskade alla välkomna och sedan åkte vi upp till Ringarum där det var en timmes bensträckare. Jag åt en glass. Väl framme i Stockholm så skulle jag vidare ut till Fia i Saltsjöbaden. Jag hoppade av i Henriksdal som vanligt och skulle byta tåg för att inse att Saltsjöbanan är tillfälligt avstängd. Hungrig och trött lyckas jag till slut få dit en uber som hämtade upp mig mitt i all trafik och körde mig hela vägen till Fia. Till middag bjöds det på Farmors baconlåda (en favorit) och IPA och vi tittade på "Eva och Adam - 4 födelsedagar och ett fiasko" på min önskan.
Dagen därpå var det dags för Kasper & Lisas bröllop. Fia hjälpte mig att båda slå in present, stryka skjorta och i största allmänhet fixa frukost, kaffe osv så att jag kunde fokusera på att fixa i ordning mig själv. Kan säga att avsaknaden av träning pga knäoperationen m.m gjorde sig påmint för kostymbyxorna satt lika tight som en kondom på ett vedträ. Nåja, skulle bara ha de en dag. Fia skjutsade mig till Skansen som var uppsamlingsplatsen. Trots att jag hade google maps var jag osäker på exakt var jag skulle gå då jag inte vart på Skansen på över 20 år, men hur svårt kan det vara? Vinkade av Fia och insåg snart att jag inte var vid rätt ingång. 10 min kvar, jag ringer mamma Karin som säger "spring!" och jag får tag på en arbetare på Skansen som berättar vägen och jag i mina tighta brallor joggar och hittar rätt med flera minuters marginal! Samling vid Kyrkan där jag träffar gemensamma polare till mig och Kasper, kollegor från GKN och Desiree som precis kommit tillbaka från Nya Zeeland. Vigseln var väldigt fin och det var inte helt lätt att hålla sig för gråt. På vägen från kyrkan mot fördrinken tjötar jag med Berglund vars tjej är kusin med min barndomsvän Pontus Andersson från Furuby - världen är allt bra liten. Efter fördrinken så hoppade vi in i bussar, färdkost i form av öl i handen och mot festlokalen. Så underhållande fest med massor av tal, mat och vin. Ångest från min sida i efterhand var att jag aldrig höll tal men samtidigt var det så många som gjorde det och jag blev omnämnd i bland annat Kaspers och Karins tal (Karin hade till och med bild på mig och Kasper) så jag fick vara med ändå. Hade jag hållt tal hade det nog handlat om om livets vägskäl och bananskal som händer ibland som när jag och Kasper helt random hamnade på NASA ihop utan att veta om att vi sökt det samtidigt. Vidare hade det varit kul att berätta om hur Lisa och Kasper smög i början av sitt förhållande i min lägenhet i Trollhättan. Nåja. Under kvällens gång blev det ett sjuhelvetes dansgolv där bland annat jag och Karin försökte oss på två låtar bugg. Lyckades även slinka in en grade-reveal av Pikan med Albin ute på framsidan under natthimlen. Det var ett absolut grymt bröllop och Kasper och Lisa var väldigt fina, synd att vi inte hann ses mer när jag var hemma men vi hade ju båda helt galet fullspäckade veckor så förståligt såklart. Sent in i natten tog jag en taxi hem till min syster. Tack för att jag fick komma och ta del av er vigsel och bröllopsfest!
Tror att jag var hemma från bröllopet runt 4 på morgonen dagen därpå och Fia hade vaknat till och väntade på mig i porten när jag kom tillbaka till saltsjöbaden centrum. Det blev inte många timmars sömn den natten för ville upp och umgås med Syrran! Trött och bakis så går det upp med att Fia fixar frukost och kaffe på soffan där jag sov. Vi gick en promenad i Saltis omnejd och pratade om allt möjligt - bland annat gamla minnen vilket sedan låg i linje med en kaffe på balkongen där jag visade alla bilderna från Attsjö. Mycket mysigt. Sedan var vi på Ica Saltis och köpte fisk och skaldjur och medans Fia förberedde maten packade jag i ordning en mindre väska och lämnade stora väskan i Stockholm - dags för sista veckan i Sverige på ett tag. Nu var det i princip 5 dagar kvar på min resa, inklusive resdagen från Arlanda och jag skulle fara runt södra Sverige en gång till - bara tre stopp till innan tillbakaresa!
Växjö, Stora Mellösa och Katrineholm (och Saltsjöbaden igen..)
Jag kom ner till Växjö sent på söndagskvällen vilket var jättebra timing då Linus var och jobbade. Nycklarna var lämnade ute så jag gled in och spelade lite Crash Bandicoot. Det blev inte så mycket första kvällen utan vi gick och la oss rätt tidigt och tittade på Dota-videos på YouTube. Dagen därpå så blev frukost, mer Crash och sedan iväg ner på stan i Växjö för att möta upp Jakob Ekros och käka lunch på gamla klassiska Hong Kong som legat på storgatan i Växjö sedan Jesus gick i sandaler. Inte helt oväntat blev vi alla tre sugna på Heroes III (extremt klassisk dator-spel från 1999), ett spel vi alla är rätt gedigna på, har ju trots allt haft mer än 20 år på oss att öva. Det blev alltså pizza och Heroes på kvällen och gött tjöt för oss alla tre! På tisdagen spenderade jag och Pman bland annat framför YouTube och tittade på Veritasium (stark rekommendation av YT-kanal) samt videos om stora tal. Blev även en runda runt Växjö-sjön och diskussion om livet. På kvällen blev det tacos, DotA och avslutningsvis tittade vi på Tenet - tredje gången jag ser den och den är fortfarande extremt svår att förstå, likväl väldigt bra! Överlag var det härligt att bara hänga jag och Pman för det blev ju inget innan jag åkte till NZ då Linus tjej Lova hade haft Covid och jag vågade inte ta risken att Linus och jag träffades för tätt inpå min avresa - trots att Linus hade negativt RAT. Trots att dagarna passerade förbi väldigt fort så är jag väldigt glad att vi lyckades få till några dagar tillsammans! Dagen därpå onsdag bar det upp mot Örebro runt lunchtid.
Moster Eva mötte upp mig på Örebro södra och vi åkte mot Stora Mellösa. Jag möttes av ett ordentligt energipaket men det var varken Eva eller Göran utan deras hund Hedda. Göran däremot hade dragit av hälsenan och gick i gips så han var allt annat än ett energiknippe! Hos Eva och Göran blir det alltid mycket prat och vi pratade bland annat om när jag var där senast - båda när jag och Göran var ute och jagade och även andra gången när jag fyllde 30 år och firade uppe hos dem. Jag och Eva, det vill säga min moster, fick in en pratstund om mamma och sista tiden när Eva bodde nere hos oss. En mycket sorglig tid såklart men Eva är väldigt bra på att se det positiva i det hela. Som Eva säger: "vi har alla bekymmer och problem vi kämpar med men vi lever ju i alla fall och den chansen fick inte mamma". Tänkvärt. På kvällen blev det kortspel (tror vi spelade grannspelet om jag minns rätt) och jag vann också om jag inte missminner mig! Efter dubbla rundor så var klockan ganska sent men det hindrade inte mig och Eva från att gå en sväng i sommarvärmen med Hedda - tror klockan var runt 23:30. Vi gick den långa rundan ute i mörkret - Eva cyklade. Vi pratade om mamma, mormor och livet överlag. Väldigt härlig runda. Dagen därpå kom Sara, min kusin, förbi efter frukost med sina två barn - Melker och Tove. Vi spelade bingo med Melker samtidigt som det blev kaffe och kaka. Sara och jag har väl tappat lite kontakt över åren men det är nog så det blir ibland, väldigt kul att hon kom förbi och att vi lyckas hålla uppe kontakten. Detta var alltså på torsdagen, dagen innan jag skulle åka tillbaka till NZ, och vi hade kommit på en kanonbra plan för dagen för att maximera tiden vi kunde umgås. Eva och Göran skulle hämta en hundvalp utanför Katrineholm så jag bokade mitt tåg från Katrineholm till Stockholm och på så vis kunde vi prata hela vägen och så blev jag avsläppt i Katrineholm.
Det var en perfekt plan och allt hade också blivit perfekt om inte det var för att det var en monster-varm dag och varenda tåg var försenat eller inställt. Det var allt ifrån elfel till tekniska fel och jag såg på en info-tavla att det stod brand. Vet inte om det stämde men det var totalt tåg-kaos oavsett! Efter typ 1-1.5h väntan kom jag och Fia överens om att hon skulle sätta sig och köra hela vägen till Katrineholm och hämta mig från Stockholm - vi hade ju inget val, jag måste ju till Stockholm. I samma veva fick jag tag på både tågvärd och lokförare från Mälartåg som inte hade mycket information att ge men de trodde att tåget på station skulle gå men oklart när. Jag ringde Fia igen som nu precis satt sig i bilen och var i garaget fortfarande hemma. Jag bad henne avvakta. Det som gjorde mig mest ledsen av allt var inte väntan och förseningen i sig utan att den tiden som jag och Fia skulle ha tillsammans, det vill säga torsdags kvällen, åts upp för varje timme som gick. Jag tror jag väntade i 3.5h timmar innan till slut tåget gick upp mot Stockholm. Efter mycket ångest och väntan så anlände jag till Stockholm C och vem stod där om inte Syrran som hade kört och mött upp mig som överraskning!! Vi åkte hem till Saltis tillsammans på torsdag eftermiddagen/kvällen.
Till middag blev det den klassiska thaien som Fia är stamkund på och vi tog med maten hem och tittade på programmet Benjamins, naturligtvis på det avsnittet där Markoolio är med eftersom Fia vet att jag gillar honom. Vet att jag tyckte det var väldigt bra och fint och jag kände samtidigt en ledsamhet för jag kom hela tiden att tänka på att jag skulle åka dagen därpå. Vi ringde upp pappa och Eva som skulle möta oss på flygplatsen imorgon och jag kunde inte hålla gråten tillbaka. Jag gråter sällan men där i stunden var det så ledsamt på något sätt. Jag ville inte att det skulle ta slut, jag ville ha fler lugna kvällar att bara titta på Benjamins och inte tänka på att åka tillbaka. Tanken på att jag inte lyckats få in en heldag utan bara småsnuttar här och där med Fia samt att när jag väl var hos Fia så fick hon nästan mer agera som ett hotell och hjälpa mig att få i ordning på allt som skulle fixas fram och tillbaka under min extremt stressiga semester, gjorde mig bara ännu mer ledsen. Jag sa detta till Fia flera gånger och vi kom överens om att det inte var så farligt som jag tänkte att det var och hon sa att man hjälps åt inom familjen. Efter en jobbig pratstund med familjen och planeringen inför flygresan var klart så introducerade jag syrran till en av mina favvo YouTube-kanaler - "Uppdrag Mat" med Mauri. Då blir man alltid på bra humör och detta var något som verkligen blev poppis som senare Fia visade för pappa fick jag veta, så det var kul att det uppskattades! Jag är väldigt tacksam för att Fia stod ut med mig och hjälpte mig med allt ifrån skjuts, sovplats och småfix och jag tror och hoppas vi hann ses ändå en del, även om det blev ett himla pusslande.
Hemresedagen..
Tidigt på morgon var jag en sista sväng på ICA Saltis och köpte 9 stycken Marabou chokladkakor och en dosa Lundgrens snus. Måste ju ha med lite choklad att bjuda på och en dosa snus för att återigen avvänja sig från snusandet. Om det var värt att börja snusa igen över sommaren? Absolut! När väl väskan var packad och jag hade lämnat det jag skulle i Fias lägenhet (kostymen bl.a.) så åkte vi mot Arlanda samtidigt som pappa och Eva åkte från Västerås. Jag var rädd för två saker: dels att det skulle bli ännu mera gråt på flygplatsen och att det skulle bli ett jobbigt hejdå. Utöver det fanns en stark oro att jag på något sätt skulle få problem på flygplasten då det fortfarande var kaos på Arlanda sedan några veckor tillbaka. Vi åt lite lättare lunch på flygplatsen och sedan sa vi hejdå. Det blev inte så fasligt känsloladdat vilket jag var lättad över. Kanske hade vi redan haft det ögonblicket kvällen tidigare.
Incheckningen gick jättebra men kön till säkerhetskontrollen var det längsta jag vart med om. Den var så lång så jag nästan undrade om jag stod i rätt kö för kunde inte se skyltarna ens. De öppnade upp övervåningen med så kön gick snabbt framåt men det var så mycket människor. I slutänden var det aldrig några problem och planet gick i tid. Byte i Dubai och slutligen tillbaka till Auckland där min flat mate Frankie väntade och hämtade upp mig.
Denna semestern var den sannolikt bästa jag haft på länge och också den mest intensiva och känslomässiga. Är det inte märkligt att när man bor hemma och har närhet till familj och vänner och allt annat man värdesätter, så är det aldrig bråttom att umgås. Men när man väl är hemma i endast 4 veckor så vill man passa på att träffa alla så mycket som möjligt och det är väldigt kul när man ses och lika sorgligt när man ska säga hejdå igen, många gånger inom loppet av ett eller två dygn. Jag är otroligt glad och tacksam, nästan lite stolt också, att planeringen gick så bra ihop och att jag lyckades med konststycket att resa runt så mycket som jag gjorde och träffa så många som jag gjorde. Det hade varit svårt emellertid att lyckas med utan hjälp på vägen naturligtvis. Tacksam.
Mot oändligheten och vidare!
Marcus