Välkommen till ett nytt inlägg av "Marcus makalösa äventyr i underlandet". Denna gång får vi följa med mig norrut från Nya Zeeland till en liten liten ö som heter Niue.
Niue [new-ey]
Inför resan
Jag hade planerat att jag skulle åka dit själv och upptäcka ön och fokusera på dykning. Jag började planera lite vad som fanns att göra och i slutförberedelserna pratade jag med en kollega som är från Niue - Greissen, och bad om tips. Över en kaffe berättade hon att en kille i vårt team, Mitch, hade sagt till henne att han ville åka till en polynesisk ö någon gång och att hon tyckte att jag borde bjuda med honom. Trots att vi båda tillhör Team Analysis så hade jag och Mitch aldrig pratat. Inte så konstigt då han är otroligt försiktig och introvert och pratar i princip inte med någon. Men jag kände att det kan vara trevligt med en reskamrat och kände mig spontan så jag frågade honom och han sa att han var sugen.
När resan väl var bokad så skulle jag boka boende och jag insåg några dagar senare då jag dubbelkollade min bokning att något inte stämde. Jag verkade ha fel datum? Eller för få dagar? Det visade sig att Niue ligger precis över datumlinjen som går strax öst om Nya Zeeland och strax väst om Niue. Det betyder att Nya Zeeland är +13h medans Niue är -11h vilket totalt gör det till exakt ett dygns skilland. Detta förvirrar enkelt när man bokar kan jag lova. Men det var bara att korrigera bokningen och invänta avresan! Vi flög från Auckland den 3 Oktober och landade i Niue den 2 Oktober. Att korsa datumlinjen innebar att jag upplevde 2 Oktober 2023 två gånger men fick aldrig uppleva den 9 oktober 2023. För er som upplevde den 9 Oktober kan väl skriva till mig och berätta hur det var?
Tisdag 3 oktober
Jag vaknade under natten några gånger och även tidigt på morgonen av att en tupp höll på att gala hela jävla tiden. Uppe med tuppen! Galet!
Vårt schema för veckan var att vi skulle ha några dagar tillsammans där vi skulle utforska ön och åka runt i bilen vi hyrt och några "ensamdagar" då jag hade bokat in dykning för min del och Mitch skulle hitta på egna aktiviteter. Första dagen var utforskardag och vi skulle börja bocka av några av de största sevärdheterna. Efter frukost satte vi kursen mot Limu pools som ska vara det bästa badstället på ön med idyllisk snorkling. Det ligger på västra delen av ön, strax norrut från Alofi där vi bodde. På vägen hade jag spanat in en geocache som jag ville plocka. Det fanns en handfull på ön och tanken var att "gotta cache 'em all" och det jag tycker är så fantastiskt med geocaching är att man ibland hittar riktiga smultronställen tack vare att man letar efter en cache. Detta var just ett sånt tillfälle. Vi stannade vid Avaiki Cave som också blev min favoritplats för dagen. Tyvärr hittade vi inte cachen trots gediget letande (från min sida i alla fall) men råkade istället hamna på en guidad tur in i en grotta. Vi fick tips av guiden, för den som är lite mer benägen att klättra och klänga, att in i mörkret följa en gång och komma ut på andra sidan grottan. Där öppnade det upp sig ett stort hålrum med magiskt utsikt över havet. Jag klättrade likt Nathan Drake i Uncharted upp på en platå som jag hittade.
Under den guidade turen fick vi tips om att gå tillbaka och fortsätta längre in i grottan där det skulle finnas vatten där man kunde bada. Vi hittade det och det var bara att ta av sig kläderna och ta chansen att bada. När vi kom upp ur vattnet och skulle klä på oss så tappade jag min telefon rätt nere i vattnet. Lika snabbt i panik fiskade jag upp den och torkade den. Nu är väl iPhone vattentät men det kändes inte helt perfekt i stunden. Men den klarade sig som tur var!
Limu pools var nästa stopp. Tyvärr var det regn i luften och det duggade när vi kom fram. Det blev bad i regnet men det var inte så idyllsikt som vi hoppats och bilderna blev inget bra heller. Vi sa att vi skulle komma tillbaka hit under veckan.
Nästa stopp bar det av mot ett annat super-ikoniskt landmärke på ön - Talavi Arches. Det var en lång marsch genom buskar och snår, genom en stundtals trång grotta för att sista biten gå i brant bergig terräng. Kommer säkert nämna det fler gånger men det går inte nog att understryka hur vass och oförlåtlig terräng som Niue erbjuder. Svårt att beskriva men jag hoppas det syns på bilderna. Denna vandringen satte verklingen en på prov och jag hade inte rekommenderat någon som inte har lite styrka och balans i kroppen att försöka sig på den. Stundtals var terrängen så tuff att hade man ramlat hade man förvandlats till ett grillspett (i alla fall skadat sig ordentligt).
När vattnet slår och piskar mot ön så nöts vissa delar av berget ned och kvar lämnas den hårda stenen. Om taket rasar samman till slut så kallas det på engelska "sinkhole/chasm" men om taket förblir intakt så bildas en båge som kallas "arch". Vi var på väg mot den största på hela ön.
Kvällen skulle avslutas på en av de populäraste restaurangerna på ön, Kaiika, och det enda stället på ön som bryggde egen öl (craft beer) dvs den enda lokala Niueanska ölet, något jag var väldigt sugen på att testa. Jag beställde pizzan "Niuean" (tonfisk, papaya, chili) som var rekommendationen från ägaren som också ursäktade sig att deras Niuean öl var för tillfället köpstopp på då hans son precis gift sig och de skulle ha bröllopsfest på fredagen. Så himla typiskt. På något sätt kom det fram att vi jobbade på Rocket Lab och ägaren som hette Avi var väldigt förtjust i detta och berättade hur han något år tidigare fått slut på öltunnor (i aluminium) då Rocket Lab köpt upp hela lagret i Nya Zeeland (eller något liknande) och senare när vi skulle betala och gå så spontant bjöd han in oss till bröllopsfesten. Så himla gött och otippat! Då får jag smaka på ölet och gå på random fest samtidigt - win-win! Vilken dag!
Jag vaknade flera gånger under natten av tuppjäveln som höll låda precis utanför fönstret. Dessutom ösregnade det och blåste kopiöst. Klockan var runt 7 när jag fick ett mail från Niue Blue, dykskolan som jag hade bokat in dyk hos under onsdagen, torsdagen och fredagen, där de berättade att de tyvärr måste ställa in dagens alla dyk på grund av vädret som liknade storm. De enda goda nyheterna med detta var att det gav möjlighet att gå på marknaden som endast är öppen en gång per vecka, onsdag morgnar. Det var ju en möjlighet att köpa lite souvenierer, något jag var bitter att jag skulle missa då jag hade dyk inplanerat. Men när vi kom till marknaden efter frukost så var det i princip helt tomt, något man kunde väntat sig pga väderleken. Kan inte påstå att humöret var på topp och det kändes som allt gick skit. Lite som när jag åkte till Tonga de första dagarna. Det är väl så det är att besöka polynesiska öar, saker och ting har sin tid och saker är öppna lite när det passar öborna. Ingen stress helt enkelt. Det var några stånd där och jag träffade en trevlig dam som gjorde handgjorda smycken med snäckor (kallas lokalt för Hihi) och annat lokalt från ön. Mitch beställde från ett stånd en hellagad Uga (coconut crab) med tillhörande Taro (rotfrukt som är väldigt populär på polynesiska öar). Jag kommer återkomma till Ugas, men det är en av världens största krabbor och bland de mest ikoniska och populära maträtter man kan få på Niue, något Mitch var väldigt angelägen att testa. Maten skulle komma senare under dagen till vårt boende.
Regnet fortsatte att ösa ner och vi bestämde att besöka det enda museet på ön. Mycket passande en dag som denna. Museet, som förmodligen hette typ Niue Museem, handlade enbart om Niue och dess historia. Vi fick höra att endast cirka 10% av vad som en gång gång fanns bevarat av Niue's historia fanns kvar då resten försvann 2004 i cyklonen Heta. Det var det minsta museem jag besökt och ärligt talat, inte superintressant. Det var någon gammal bok som överlämnats från England för längesedan och en massa handgjorda korgar typ. Ändå värt ett besök.
Efteråt trotsade vi regnet och tog bilen och åkte mot Niue Blue som skulle hjälpa mig att passa ut utrustningen (våtdräkt, simfötter m.m.) vilket passade bra en regnig dag. Efter det åkte vi vidare och stannade vid Anapala Chasm som var en jättebrant och lång trappa ner bland kalksten och berg. Efter uppskattningsvis två- till trehundra trappsteg kom vi ner till vad som var en naturlig pool som gick avlångt och skiljde två enorma väggar emellan. Det var några människor där nere men ingen tycktes vilja ta chansen att bada. Jag som är av åsikten att en sån här möjlighet får man sällan och måste maxa upplevelsen tog direkt av mig och tog på badkläder medans de andra filmade. En del av mig tänkte på att jag har ingen aning vad som är i vattnet men jag tänkte att det är säkert lugnt om jag är försiktig. Så det blev att jag simmade runt en sväng. Spännande var det och mörkt dessutom. Väl uppe kom Mitch på att han ändå skulle bada, när jag väl kommit upp. Vi hade tid såklart så medans han badade passade jag på att leta efter en geocache som skulle vara där nere någonstans. Tyvärr hittade jag den inte och jag kunde inte uppdatera appen då det var noll täckning här. Senare när vi kom upp till ytan fick jag tillbaka täckningen och vi gick tillbaka och jag hittade den till slut längs med trappan, kamofluerad som en sten.
Det var dags att ta sig tillbaka till Alofi och vi skulle ta en ny väg tillbaka som gick igenom ön istället för längs med vattnet om man säger. Vi stannade vi en park där lokala invånare byggt konstverk av skrot som spolats i land eller som skräpat på ön med någon slags motivation att uppmana till att ta hand om naturen. Bra budskap - trötta skulpturer. Tanken som räknas. Om man inte håller sig till vägarna längs vattnet så får man åka på bland de sämsta grusvägar jag sett och det tog ett bra tag att åka igenom ön, men vi hade också satt som mål att försöka åka på varje väg på hela ön, vilket inte är ett speciellt högt satt mål. Väl tillbaka på vandrarhemmet så hade Mitch fått matleverans i form av en helkokad Uga crab från tanten på marknaden, samt tillhörande Taro. Det var inte så att tanten hade öppnat upp den åt oss utan där låg den helt kall i sitt skal. Jag hade inget större intresse av att smaka men jag tittade gärna på när våra enda grannar på boendet skrockade åt Mitch köp. Våra grannar var två män som var 50-55 år, men jag fick en sådär konstig känsla att de trodde de var typ 25 och reste runt tillsammans och festade. De drack öl varje kväll och var ute och röjde - lite den känslan. Kan inte påstå att jag fick ett gott intrcyk av dem, men en utav dem erbjöd sig att hjälpa Mitch att öppna krabban och hämtade en större kniv. Rätt vidrigt i min mening och luktade inte mums. Det rann ut någon gägga och jag kände mig inte hungrig alls. Men till slut kom det ut lite köttbitar som vår granne, som gav oss direkt från kniven. Jag smakade bara för att jag fick chansen och det var ju en ordentligt stor krabba så för den som gillar sånt var det säkert kanon. Vi fick varsin öl och jag stekte på Taro i smör vilket var det enda goda med den måltiden. Hyfsat misär men ändå lite kul minne. Det fick avsluta dagen.
Även denna dagen vaknade vi upp till både tupp och blåst. Det var soligt men trots det blev dykningen inställd återigen på grund av blåst och osäkerhet att lägga i båten. Det blev ändrade planer och det blev upptäcktsfärd även idag.
Vi åkte uppåt från Alofi längs med västkusten. Första stoppet blev Palaha Cave som ska vara den största grottan på ön.
På vägen tillbaka från grottan, upp längs trapporna, stannade vi plötsligt till då vi fick syn på en enorm spindel som satt i ett stort nät som vi helt missat på vägen ner till grottan. Typiskt tillfälle av "se men inte röra" och man undrade hur giftig den kan vara. Var tvungen att ta bild med den naturligtvis.
Nästa stopp skulle bli Hio Beach som var öppet idag. Det var ju som nämnt tidigare med "island time" att varje cafe/affär m.m. har öppet några dagar i veckan, ibland oregelbundet dessutom. På vägen mot cafeet stannade vi vid en av de många utkiksplatser som finns längs ön för "whale watching". Under veckan såg vi valar flera gånger trots att vi verkligen var här på slutet av valsäsongen. Med valar menar jag knölvalar (humpback whales). Några valar var fortfarande kvar runt ön innan de skulle tillbaka ner till Antarktis. Knölvalar kommer upp runt de polynesiska öarna (typiskt Niue, Tonga, Cook-öarna) cirka mellan augusti-september varje år för att para sig eller föda valbebisar. Vi hade denna gången jättetur att se en mamma med sin nyfödda valunge som simmade förbi längs kustlinjen och både mamman och bebisen splashade sådär typiskt som man tänker sig att valar splashar. Även lill-valen plaskade. Lyckades sjukt nog få det på film och bifogar nedan en printscreen. Bilden gör det inte hela rättvist då dessa plask låter ordentligt högt när valen slår i ytan. Mäktigt!
Innan resan så hade jag bokat dykning för tre dagar, dubbeldyk onsdag, torsdag och fredag. Totalt sex stycken dyk. De första två dagarna hade nu blivit inställda och jag var såklart besviken över att inte ens ha gjort ett första dyk. Men idag fredag var vädret bättre och jag vaknade till ett mail som bekräftade att vi skulle mötas på lastkajen i Alofi. Jag har inte dykt i princip sedan jag tog dykarcert på Maldiverna 2015 (se tidigare inlägg), så därför hade jag bokat ett så kallat refresher dive följt av ett vanligt dyk.
Upp tidigt som tusan för att och för en gångs skull var tuppen och jag i synk. Vi vandrade bort mot, ja ni vet var vid detta laget, ännu en gång till lastkajen där vi skulle möta upp fiskaren. Han kom inrullandes med båten på släpvagn och båten hissades snart ner i vattnet.
Fiskaren berättade att de finaste fiskarna att hoppas på var Wahu eller MahiMahi. Jag såg på bilder hur exotiskta de såg ut, inget man fiskat tidigare definitivt. Han berättade även att normalt sett är nu var bästa fisketiden på året men att det hade var en dålig vecka tyvärr. Trots att hoppet var uppe så nappade det inte någonting på hela morgonen. Jag hade föreställt mig hur vi skulle få hålla i ett spö men istället så var det enbart att vi trollade efter båten med, om jag minns korrekt, fem eller sex spön i. Jag tror helt enkelt att fiskarna här är så stora att detta är det enda och korrekta sättet att fiska. Istället spenderade vi stor del av tiden att njuta av utsikten och soluppgången samt prata med fiskaren. Eller åtminstone gjorde jag det eftersom Mitch blev ordentligt sjösjuk och satt och kräktes längs båten nästintill omgående.
Fiskaren berättade att han var ursprungligen från England och hade flyttat till Nya Zeeland, där han ganska omgående träffade sin nuvarande fru som var från Niue och strax därpå hade de flyttat till ön. Det var nu 13 år sedan och han hade precis fått sitt medborgarskap. Sedan dess hade han lämnat ön en gång och saknade inte alls England utan levde numera väldigt simpelt liv där han fiskar varje dag. Han talar inte själv Niuean men hans dotter gör och går i skolan där. Han berättade att för att på riktigt välkomnas och få öbornas respekt som "local" så måste man nästan vara född där eller ha sambo/ingift. Vi pratade lite om vad det finns för faror på ön parallelt med att sjukvården är väldigt begränsad och att om man behöver akut hjälp så flygs det akut in en helikopter från Auckland och tillbaka. Det kan man ju tänka sig att tiden går långsamt om man behöver akut vård. Han sa att de största farorna på ön var hundarna, stenfiskar, katuali, bålgetingar samt dengue-myggor. Det sistnämnda har ju en annan erfarenhet av. Mitch fortsatte att mata fiskarna och ungefär halvvägs under fisketuren högg det på en krok och fiskaren skrev "Keep throwing up man! The fishes are biting!". Det var ändå jävligt kul i stunden samtidigt som det var väldigt synd om Mitch som hade en riktigt tuff tid på havet. Tyvärr släppte fisken och vi förblev utan fångst. En annan kul grej jag fick lära mig var att, eftersom allt som finns på ön importeras, bland det vanligaste öborna importerar så var det KFC och McDonalds. Det finns naturligtvis inga snabbmat-kedjor på ön. Det skickas typiskt från familj och vänner i Auckland, i vita frigolitboxar, upp till ön och sedan värmer man väl på det där. Det finns även inga kor på ön så därför finns det ingen färsk mjölk utan endast sån mjölk som har enormt lång varaktighet som kan stå i rumstemperatur. Vet inte om den är gjord på mjölkpulver eller bara är högpastöriserad? Även diskuterade vi problemet med att det blir allt färre människor på ön och hus förblir övergivna och bilar står längs med vägen som helst hade sett en skrottipp. Varför? Det finns inte tillräckligt med mekaniker på ön. Vi diskuterade även om Tonga eruption (som jag nämnde i inlägget när jag var på Tonga) och han berättade att de hörde smällarna från utbrottet men att Niue har väldigt låg risk för tsunamis då det är så djupt vatten.
Det var ganska skönt att komma tillbaka till land efter drygt fem timmar ute på havet och det tyckte nog Mitch med. Vi gick tillbaka till rummet och Mitch skulle vila en stund så jag gick till ett cafe som låg alldeles intill där vi bodde som jag inte vart på tidigare, Uga Cafe. Det blev en väldigt lugn eftermiddag och kväll. Vi åkte förbi Niue Blue och jag betalade och tackade för deras hjälp, trots att det blev väldigt mycket mindre dykning än jag tänkt mig. På vägen hem stannade vi till vid en liten strandplätt och satt i en trappa ner mot vattnet och pratade om den händelserika tiden hittills. När mörkret hade fallit satt vi på en restaurang mittemot där vi bodde och beställde in varsin hamburgertallrik, fast istälet för pommes frites blev de taro wedges som var som riktigt ordentliga pommes. Gött liv! Sen på kvällen tog vi bilen längs kusten, det var helt kolsvart, för att titta på stjärnhimlen. Niue är en av världens få "Dark Sky Nations" där det ska vara alldeles extra stjärnklart. Troligen på grund av att de är så avlägset och har i princip noll utsläpp och föroreningar. Därefter blev det hem och sova och ladda inför sista dagen.
Sista dagen och jag måste säga att jag var ganska taggad på att åka tillbaka nu. Jag hade spanat in de sista geocacharna på hela ön och idag skulle vi ta de resterande. Vi hade också som mål att ha åkt på varje liten bilväg på hela ön så det passade bra idag att bocka av båda dessa! Första geocachen var väl dold bakom ett träd och jag for in bland högt gräs och tänkte ändå något i stil med att man borde vara försiktig här. I samband med att jag till slut såg cachen och jag sträckte mig efter den så fick jag ett stick i fingret av något, troligen ett bi men jag såg inte vad det var. Det gjorde ändå lite ont och jag tänkte på vad fiskaren sagt om sjukvården. Det är säkert lugnt tänkte jag och vi fortsatte vår bilfärd. Vi åkte över ön mot Tautu beach och nu var tidvattnet riktigt lågt så vi vandrade runt ute på klipporna. Jag drog upp skjortan maximalt för att undvika solen då den lös starkt. Vi hade sparat en av de platser som jag var mest taggad på under veckan, troligen på grund av att den låg på andra sidan ön där vägarna var som sämst. Men idag var sista dagen och vi åkte mot Togo Chasm. Detta hade jag läst skulle vara en relativt utmanade vandring och inte helt riskfri. Vi påbörjade vandringen som skulle vara cirka en kvart och mitt finger hade nu sakta slutat att göra ont.
Togo chasm skulle visa sig vara den coolaste platsen på ön och min favorit av alla. Det var stenigt och sylvassa pelare (s.k. pinnacles) överallt så långt ögat nådde. Det var en small utmejslad slinga man följde som gick utåt vattnet. Precis när vi kom fram och kunde se havet på nära håll så splashade en val precis framför våra ögonen. Det kan inte var mer än 100 meter ut från oss och det lät högt när valen slog i vattnet. Direkt upp med telefonen och filma det hela, men tyvärr var det största plasket precis innan vi fick upp kameran.
Detta var vid en högre punkt och utkiksplats, och strax bredvid fanns det en lång stege man kunde klättra ner på, för att komma ner i själva "chasmen". Denna var avstängd då stegen ansågs vara i för dåligt skick men det hindrade inte mig från att test-klättra den lite. Den verkade stadig som tusan och det visade sig sedan att det var ett trappsteg längre ner som var murket, men det var inte konstigare än att man hoppade över det så det var ju lugnt. Därefter följde en inte helt ofarligt klipphoppning mellan vass sten efter den andra. Längst bort skulle dessutom sista geocachen på ön befinna sig och jag hade preppat med printscreens för att ha med mig informationen hela vägen, efter som det var noll täckning där. På vägen såg vi en enorm Uga som satt under en stor sten och gömde sig. Vi hittade geocachen och på väg tillbaka mötte vi två äldre par som reste tillsammans som berättade hur de några dagar tidigare hade fått hela åtta fiskar när de var ute. Ja det var ju kul för dem. Efter att ha klättrat tillsammans med de en stund så blev det att vi tog stegen upp igen och tillbaka mot bilen. Det var också på vägen tillbaka här som jag till slut hittade min sten som jag letat efter hela veckan.
Tillbaka till Alofi och byta strumpor och skor som var helt blöta och sandiga. Just denna veckan hade vi lyckats pricka in när det stora lastfartyget kommer till ön som händer en gång i månaden. Det var många arbetare där som jobbade med att lasta av skeppet, truckar och lyftkranar. Allt på samma gamla kaj som alltid på Niue. Det stod en handfull nya bilar som var avlastade men jag tror att majoriteten av det som skeppas är mat och förnödenheter. Men även bränsle, möbler och annat. Tror det var fiskaren som berättade att man kan beställa saker online som kommer skeppas hela vägen till Niue, bara att det tar längre tid. Så jag antar att skeppet kommer med post också.
Lastfartygets ankomst
Det var nu efter lunch och sista dagen och vi hade på schemat att åka till Washaway Cafe, som bara var öppet på söndagar, på kvällen. Innan dess bestämde vi att göra ett återbesök till Limu Pools, där det regnade första gången vi var där. Idag sken solen och när vi åter kom till Limu Pools så träffade vi på Ethan, Melissa och några till från bröllopsfesten. Det var verkligen helt galet fint vid Limu Pools idag och perfekt snorkling. Även om det var lite kraftigare vågor och jag var något mer försiktig ifall jag stötte på fler stenfiskar. Detta blev sista badet och sedan packade vi ihop och åkte till Washaway. Väl framme vid cafeet kände jag hur jag var ganska så trött efter veckan som varit, tog en öl och fish 'n chips och bara chillade vid solnedgången. Anmärkningsvärt var hur man vid detta laget kände igen typ alla gäster vid cafeet. Där var våra lökiga snubbarna vi delade boende med, som redan hade sänkt en 10 bärs när vi anlände, det var familjen från Whangarei, hela dykskolan Niue Blue inklusive min instruktör var där, med flera. Det var där man skulle vara helt enkelt. Det var ju också det enda stället som var öppet på söndagen.
Jag vet att jag i början på inlägget skämtsamt menade på att jag missade 9 Oktober. Sanning med modifikation då vi idag vaknade och åkte omedelbart till flygplasten och spenderade de sista timmarna på Niue på flygplatsen så det räknas knappt. Efter att ha packat väskan och ätit frukost skulle vi åka direkt till flygplatsen. Vi hade lämnat in hyrbilen dagen innan men jag snackade med våra härliga grannar som var bussiga att vi fick åka med dem. Det var viktigt att komma till flygplatsen runt 5 timmar innan (jag vet, jag tänkte samma sak!), detta på grund av att flygplatsen är så underbemannad att samma personal som jobbar i incheckningen, också jobbar i säkerhetskontrollen, hantering av väskor osv. Eftersom endast ett flyg i veckan går så jobbar personalen bara på flygplatsen en dag i veckan och som jag förstod det så jobbar personal annars i cafeer, polisstationen etc. under andra dagar i veckan. Det var en marknad på flygplatsen som vi tog del av i väntan på att säkerhetskontrollen skulle öppna. Vi träffade vår gamla vän Tony från krabb-touren som vi stod och pratade med en stund. En dam på marknaden sålde två väldigt lokala maträtter till Mitch som han väldigt gärna ville smaka. Det ena var Nane (en gröt gjorde på kokosnöt och vatten) som såg ut som slem i en skål. Riktigt motbjudande och efter att jag smakat så smakade den som den såg ut. Absolut vidrigt. Det andra var Pitako (också gjord på kokosnöt men också banan och pilrot) som var ett bröd. Det var faktiskt helt okej.
Säkerhetskontrollen var den slappaste jag sett, där jag blev godkänd efter att en snubbe tittat ner i min väska, utan att lyfta på några saker. Det var allt. Därefter satt vi ner vid den enda gaten som fanns på flygplatsen. Det var en liten liten taxfree som öppnade under en timma och jag var inne och köpte en Johnny Walker. I samma rum var det alltså gate, restaurang, cafe och tax-free. I väntan på flyget.
Måste ändå säga att Niue växte på mig under veckan. Jag åkte dit utan förväntningar och en del av mig var sugen på att inte åka precis innan det var dags men i efterhand är jag väldigt glad att jag åkte. Jag skulle definitivt rekommendera att åka till Niue, till skillnad från Tonga som jag skrev om i tidigare inlägg. Niue är både renare och trevligare människor. Kommunikationen var bättre och det var lättare att boka upplevelser där. Utöver det har de ett unikt ö-landskap och miljö som man nog inte hittar på så många fler platser på jorden. Om man inte som jag råkar bo i Auckland så är det nog ganska omständigt att ta sig till ön vilket såklart är ett minus och jag gissar också är en anledning till varför ingen känner till ön eller har rest dit. Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka på en dykresa för att ge ett nytt försök att dyka med valar. Vi får se om det blir av i framtiden.
Blev tyvärr att jag postade detta inlägget långt efter att jag kommit hem. Detta då mitt liv kantats av både hälsoproblem och inte alltid haft motivationen och tiden att sitta ner och skriva. Utöver det har jobbet tagit upp mycket tid. Men jag är glad att det blev ett inlägg till slut.
Tack för att du läste mitt inlägg och ta hand om dig,
Marcus
No comments:
Post a Comment