Auckland Highlights (Juli - December 2024)

Tjabba, tjena, hallå!

Resan tillbaka gick jättebra. Det mest sega var bytet i Dubai på 10 timmar. Trots att jag försökte charma in mig i Emirates lounge så var damen i receptionen helt omöjlig så och köpte McDonalds och fick försöka få lite sömn på en av alla stolar på flygplatsen. Jag hade med mig massa mat, snacks, godis och en stock snus från Sverige och gick igenom deklarationen och NZ Bio Security som en chef. Det var ändå lite skönt att vara tillbaka och slippa leva i en väska vecka efter vecka. Hade något dålig motivation att börja jobba igen men så är det väl alltid när man vart på semester. Skillnaden för mig är att jag hade fyra veckor semester fast det var två år sedan jag hade mer än en vecka kontinuerlig ledighet sist så jag visste någonstans att det är antingen två år till nästa gång eller att jag åker hem för gott. 

I detta inlägg har jag samlat som vanligt aktiviteter, händelser och minnen som stuckit ut för det gångna halvåret ur mitt liv här borta i Auckland. Trevlig läsning!

Tacofredag och filmkväll med Ham (9 Augusti)

Såg på Dukes of Hazzard och gjorde svenska tacos där jag introducerade Ham till tacos med banan och krossad ananas - något som brukar vara en vattendelarna bland svenskar. Jag är definitivt på team banan!

Till efterätt tog jag fram en Marabou Daim och precis som man förväntar sig av Ham hade han en historia om när han en gång köpte Daim för att det påminde han om Dynamic Associaced Ion Masses eller något sånt. Träffade Ham senare i veckan på kontoret varpå han blev sugen på att göra en bakåtflip, vilket han han gjorde inne på kontoret. Tycker han är så jävla oförutsägbar, nördig och rolig haha. 

Rocket Lab Winter Ball (10 Augusti)

Dagen därpå var det dags för Rocket Labs årliga vinter-bal som i år var likt för två år sedan, en båtfärd runt om i Auckland harbour. Det gick rykten om att det i år inte skulle vara fri bar och jag kände hur djävulen och ängeln dök upp på mina respektive axlar. Fy fan vad rötet, det går ju inte att ha kul utan alkohol? Samtidigt hade det vart gött att bara ta några bärs och sedan komma hem i god tid och slippa på må dåligt dagen efter? Efter att vi boardat båten och vad som verkade vara en alkoholfri fördrink så öpnnade baren och jag gick målinriktat dit och beställde in en bärs. Väntade spänt på om hon skulle fiska fram betalningsdosan men den kom aldrig och jag gled därifrån med dricka från vad som var en fri bar. Lycklig. Båten åkte fram och tillbaka i hamnen in i natten. Mådde sådär dagen efter. 

Influensa från helvetet (12-17 Augusti)

Dagen efter balen mådde man som man förtjänade, sängliggandes nästa hela dagen. På måndagen sedan så mådde jag fortfarande inte hela hundra och bestämde mig att ta en sjukdag. Vad som var märkligt var hur jag blev sämre och sämre under dagen och vad som följde var tre dagar av riktigt tukt. Var sängliggandes med feber och mådde riktigt dåligt. Testade för covid men det var negativt. Jag googlade fram att det mycket troligt kan vara vinter-influensan som jag fått. Ska jag vara ärlig är jag osäker på vad influensa exakt innebär då jag aldrig får det och i regel håller mig väldigt frisk, men detta var definitivt mycket mer än en klassisk förkylning. Jag hittade en guide online som beskrev dag för dag under influensan och den stämde helt otroligt bra överens över hur min sjuka fortskred. Dag 1-3 skulle vara i princip riktigt skit. Dag 4 skulle började bli vändningen och febern börja ebba bort. Dag 5 stod det att man skulle börja må bättre men fortfarande sängliggandes. Det stod att först dag 6 var då man bör komma upp ur sängen. Allt detta stämde så väldigt bra på mig. Jag fick ta fem sjukdagar vilket nog är nytt rekord för mig, till och med mer än när jag hade covid senast.

All Blacks (17 Augusti)

Det var fullbokade planer de första helgerna efter att jag var tillbaka från Sverige. Det kunde inte blivit mycket bättre timing från sjukdomen än det blev då detta var dag 6 efter insjuknad och jag mådde ganska bra äntligen. Jag och Pietro hade sedan månader tillbaka bokat att gå på ett All Blacks-game, dvs Nya Zeelands landslag i rugby. Regnet öste ner något överjävligt, vi möttes upp på en pizza i Mount Eden, innan matchen och eftersom han är italienrae, en obligaotisk gelato till efterrätt. Matchen gick på Eden Park där All Blacks kan ha det sjukaste rekordet jag hört talas om - de är obesegrade på Eden Park sedan 1994, helt galet. En unik del av match-cermonin är att All Blacks gör an så kallad Haka ("a Maori ceremonial war dance involving chanting, an imitation of which is performed by New Zealand rugby teams before a match") framför sina motståndare. Matchen började och jag och Pietro satt längst vid själva mållinjen (där man gör tough-down). Regnet öste ner och vi hade regnkläder på oss. Det tog inte lång tid innan All Blacks gjorde sina första poäng och så fortsatte hela matchen. All Blacks vann mot Argentina med hela 42-10 och så slutade min första rugbymatch. Efter matchen började publik att gå hem men precis där vi satt stannade publiken kvar. En av All Blacks-spelarna gick upp bland oss och strax bakom oss satt hans familj verkade det som. Sedan kom flera All Blacks-spelare upp och vandrade bland oss och publiken. Jag är ju väldigt oinsatt så kände mig inte direkt star-struck men det var det många runt omkring oss som var, kan jag säga. Detta är ju landets största idrotts-ikoner. Vi stod kvar säkert en halvtimme och sög in stunden.

Rainbows End (24 Augusti)

I samband med att Alan, som slutade tidigare i år, hade varit runt på sin resa runt i Nya Zeeland, så var han tillbaka i Auckland och ville hänga med teamet en sista gång innan han gav sig av tillbaka hem till Australien för att sedan fara vidare mot Europa. Han föreslog Rainbow's End som är Aucklands, och Nya Zeelands tror jag, enda nöjespark. I regel verkar folk tycka den är rätt kass så jag hade låga förväntningar när jag kom dit. Vi möttes upp på lunch innan och sedan åkte vi mott nöjesfältet. Det blev fritt fall, FearFall (cirka dropp på 75m för att jämföra med Lisebergs AtmosFears dropp på 90 meter). Fun fact är att enligt wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Drop_tower) står sig Liseberg väldigt bra då AtmosFear är världens 10:e högsta fritt fall. Det blev även radiobilar, radiobåtar, laser tag och en del snurrande karuseller vilket gjorde mig på gränsen till åksjuk. Börjar bli gammal. En av highlightsen var Rainbow's Ends motsvarighet till Lisebergs FlumeRider - Log Flume - börjar verkligen se ett mönster hur nöjesparker döper sina åk-attraktioner. Det ska tydligen var en sådär riktig klassiker som barnen åkte mycket när de växt upp i Auckland, precis some FlumeRide för oss i Sverige. Naturligtvis åkte vi den och sedan köpte vi bilderna efteråt, som nu sitter som minne i Analysis Team-bokhyllan på jobbet. Jag köpte även den största burken sockervadd jag kunde komma över, något som var uppskattat av flera. Parken har funnits sedan 1982 och jag köper att den kunde utvecklats till större och mäktigare på den långa tiden men det var ändå en helt okej park och väldigt kul dag. Vi avslutade med att Pietro skulle på date så jag, Likhitha och Alan käkade middag på en indisk restaurang och satt och pratade i flera timmar. Sorgligt nog är det fortfarande senaste gången jag träffade Alan. Men vi håller kontakten genom att skicka sagan om ringen-memes till varande på instagram haha. 

Cement works - Söndagsutflykt (25 Augusti)

Detta var en söndagsutflykt, norrut från Auckland. Det var tre platser som skulle besökas varav det primära målet var den övergivna platsen Cement Works utanför Warkworth.  På vägen upp stannade vi för att äta frukost på ett cafe och när det var min tur att beställa så frågade jag i vanlig ordning hur stora kaffe de kan göra. Jag tycker personligen att kaffe ofta kommer enbart i storlekara "small" och "large" varpå utbudet inte är tillräckligt och alldeles för futtigt. Jag frågar dock alltid och denna gången svarade kvinnan i kassan "how about a bowl?". Lycklig över min beställning som verkade ha gått obemärkt förbi satt jag förväntansfullt på uteserveringen tillsammans med de andra. Plötsligt utropas "a bowl of cappucino" när servitrisen kommer ut varpå folk chockat vänder sig om och börjar asgarva. Det blev en riktigt snackis och min "kaffekopp" den morgonen fick mer bilder tagna på sig än vad som är rimligt. Vi åkte sedan vidare uppåt för att besöka den välkända chokladfabriken Bennett i Mangawhai som är ytterligare en bit norrut. Där blev det kaffe samt att man kunde provsmaka en uppsjö av chokladsmaker de tillverkar där samt att de har en liten chokladfontän där man kunde få choklad-shots. Sedan åkte vi till Cement Works som vad jag förstod var en avspärrat gammal industri där betong och armeringsjärn endast levde kvar. Innan vi entrade området hittade vi ett stort klätterträd och då finns det bara en sak att göra: klättra i det. Därefter klättrade vi vidare, denna gång över staketet och in på industriområdet och gick runt där inne och tog bilder, klättrade och lekte med pinnar vi hittade. Det blev även lite geocaching men utan lycka. Dagen avslutade med att äta glass på Charlies Gelato i Warkworth innan det blev hemgång till Auckland. 

Knöl i lungan - uppdatering (6 September)

I början på året genomgick jag magnetröntgen och CT-scan. I tidigare inlägg berättade jag att läkarna inte kunde hitta något som förklarade symptomen, däremot fann de en liten knöl i ena lungan ett s.k. "incidental find".  Det bedömdes då att det var låg risk men på min förfrågan ville jag få fortsättning på detta. Efter lång väntetid fick jag till slut komma till en lungspecialist som tittade på resultaten. Läkaren förklarade att knölen, som var cirka 5mm i diameter, är en så kallad "solid subpleural nodule" som sitter på ena lungans insida. Enligt internationell standard försäkrade han mig om att man under dessa omständigheter inte ens nämner detta för patienten då det både är vanligt samt knölens storlek och var den var positionerad. Tydligen var gränsen 6mm dock så inte helt långt ifrån. Han skrev också i rapporten att enligt analysen tyder på att tumören är godartad. Allt som allt sa han att det inte behövs någon mer uppföljning och att det borde vara lugnt. Det borde vara lugnt? Jag tänkte för mig själv att han borde komma och jobba för Rocket Lab. Ett internt skämt med tanke på att mentaliteten på RL innebär väldigt hög riskbenägenhet givet att vi alltid har alldeles för mycket att göra och kan inte gå in på djupet på alla problem som dyker upp och ofta går på magkänsla istället. Men jag frågade honom aldrig, gick ut genom dörren och kände mig ändå lite lättad.

Mt Taranaki, Pouakai Tarns (21-22 September)

Det blev en spontan roadtrip till New Plymouth istället för Mahia - jag, Pietro, Likhitha och Eleonor. Tyvärr tappade vi en del tid på vägen (problem med tryck i däcken) samt att det var en lång resa på typ fem timmar redan från start. Sedan tog hiken alldeles för lång tid (många stopp pga trötthet) så tog 3 timmar istället för 2 osv. Sammantaget missade vi soldnedgången, kom fram till en stuga i mörkret där vi fick trängas och vi fick splittra upp oss i sängplatserna. Stugan hade ingen eld och när vi väl kom fram började folk gå och lägga sig då det var mörkt och lite halvsent. De bästa nyheterna var att jag hade tryckt ner både täcke och kudde för att se om det var görbart på en så kort hike som en natt. Det var det. Sov som en prins i alla fall. Dagen efter var det så dimmigt att man inte kunde se mer än tjugo meter framåt. Från stugan gick det en fortsatt väg till själva tjörnen där spegelreflektion av berget är, en klassisk plats för ikoniska bilder. Det blev inte så klassiskt som vi hoppats på.

Efteråt hade Likhitha bokat överraskning för sina föräldrar som inte visste att vi skulle komma på besök. Vi fick rundvandring och sedan bjöd de på massa hemmagjorda indiska tilltugg samt den goda efterrätten gulab jamun. Det kom också på tal att jag studerat på det främsta universitetet i Indien, IIT Delhi, något som uppenbart intresserade föräldrarna och Likhitha sa skämtsamt att nu tycker nog hennes föräldrar om mig mer än henne haha. Efteråt var vi nere en sväng vi vattnet och byggde med stenar innan vi åkte hemåt. Det var en rätt tröttsam resa hem. 

Geocaching Cache Publish (26 September)

För den trogne läsaren så minns man mitt inlägg från Tonga förra året och på sista dagen där besökte vi en liten ö strax utanför huvudön, Pangaimotu, där vi placerade en geocache, också min första någonsin. Det var inte helt utan drama vi gömde den då vi både stötte på vildsvin och tidvatten. Väl hemma i Auckland sedan registrerarde jag cachen och skickade in på granskning. Innan varje cache publiceras behöver den granskas av en annan random geocachare. Naturligtvis fick jag en kille som garanterat var en gammal elevrådsordförande som inte hade bättre saker för sig än att ifrågasätta hur jag skulle underhålla min cache då jag bodde i Nya Zeeland. Han hade viss poäng i att det inte är så lätt men släpp sargen för fan. Jag förklarade att jag brukar åka till Tonga för att hjälpa till i uppbyggnations-arbetet efter tsunamin (inte alls sant men jag var desperat okej). Han köpte inte detta och efter flera meddelanden fram och tillbaka nekade han min cache. 

Eftersom att jag är smartare än honom så inledde jag nästa del i planen. Jag bytte adress till det airbnb vi bodde på i Tonga i Geocaching-appen och har nu väntat i ett och ett halvt år innan jag åter registrerade en ny cache. Denna gång fick jag åter lite frågor men inget som inte gick att försvara och efter några dagar fick jag den publicerad till slut! En dag passerade, jag satt på jobbet och jag fick ett meddelande i Geocaching-appen. En kille befann sig just nu på ön och var vid plasten där jag gömt cachen. Han kunde inte hitta den. Jag skickade lite ledtrådar och han letade runt och skickade till slut tillbaka en bild på gömstället som han förklarade var utan cache. Han beskrev att det var massa skräp liggandes omkring som tydde på mänsklig aktivitet men att döma av skräpet så sa han att det ser ut att ha varit här ett tag, definitivt äldre än de dagar sedan cachen placerades. Detta var lite utav en moment man kände "oups", eftersom cachen legat där, enligt appen, snart 1.5 år hehe. Jag förklarade att det kan vara grisarna som bökat runt eller tidvattnet, svårt att säga, vilket inte är en omöjlig förklaring. Jag insåg här att detta sidoprojekt jag nu drivit i 1.5 år, flyttat till Tonga och strategiskt väntat, för att till slut få den publicerad, lika snabbt hade vänt till fiasko. Killen på plats hade också sett grisarna och skickade över en bild som jag tyckte var för himla charmig, se nedan. Tråkigt slut på vad som kunde blivit en riktigt bra historia. 

Rocket Lab HASTE crunch (Oktober/November)

I denna del kommer jag skriva lite mer tekniskt, dels för att det är svårt ibland att förklara men också för min egen del att komma ihåg för framtiden.

Den kanske mest intensiva perioden jag haft i hela min karriär men samtidigt mest produktiva varade cirka en månad med start att Likhitha åkte till Indien på semester från och med 5 Oktober. Jag tog över hennes uppgift att räkna på en ny design för 2.6m/3.0m-fairingen med female mold var något jag enkelt sagt att vi inte behöver räkna på eftersom det bara är att sätta in ett core för att öka tjockleken och därmed yttröghetsmomentet. Teoretiskt är det den bästa lösningen men det fungerade inte både pågrund av produktionstakten men primärt för våra jäkla olika verisoner av "bubble fairings".  Jag gjorde en ny FE-modell och räknade väldigt höftat och konservativt och var klar med designen på strax under två veckor. Parallellt supportade jag dynamik-frågor kring omkvalificering av avionics för nya bubble fairingen kallad Arrowhead. Tyvärr hamnade böjmods-analysen av det nya HASTE-raketen efter, som jag visste skulle ta väldigt mycket längre tid än vanligt. Troligen en miss i prioritering från projekt-ingenjörerna samt att jag själv var något ovaksam på hur snabbt HASTE-launchen kommer upp. Det var mindre än ett år sedan jag satte designen för alla reinforcements för HASTE-raketen som är, utan att skriva för mycket detaljer, mycket längre än en vanlig standard-raket och har därför mycket högre momentarm och således högre laster helt enkelt. För att beräkna en rakets egenmoder och egenfrekvenser så krävs egentligen bara en detaljerad model av raketen som i detalj modellerar dess massa och styvhet. Problemet är att en sån modell har flera miljoner DOFs, med våra stationära datorer, hade tagit över ett dygn att lösa. Inom aerospace är det ett vanligt problem och lösningen är att man använder sig av modellering av superelement som är en dynamisk reduktion av den finita element modellen, där man går typiskt från miljoner frihetsgrader till storleksordningen 100DOF. Detta kortar tiden från kanske ett dygns lösningstid till cirka 5 minuter. Så för alla olika kombinationer av raketer vi flyger (recovery, extended fairings, reinforced kickstage etc.) så har vi byggt upp ett bibliotek av superelement som vi kombinerar och integrerar med varje ny payload. Vanligen behöver vi bara modellera den nya payloaden men nu inför denna launchen har vi ingen aning om huruvida böjmoderna förändras på grund av den ökade styvheten och nya payloaden som ska integreras. Det ska förtydligas att utan dessa böjmoder kan inte GNC filtrera dessa frekvenser under flighten. Det skapar enorm risk för att båda tappa kontroll av raketen men också att kontrollsystemen får en negativ feed-back-loop och börjar excitera och kan skapa förstärka responsen i till exemplevis PL. Helt kritisk analys att prediktera rätt innan launch. 

21-25 Oktober: modellering S1 och S2

28-1 November: slutför modellering av S1 och S2 samt förbereda och sätta ihop hela modellen

4-8 November: review 

När jag hade lämnat över frekvenserna till GNC, den 8 November, var det nu bara att invänta "sway tests". Ett sway test är något vi använder för att excitera raketen när den är "on pad" och där mäta egenfrekvenserna vid olika fill states, något vi också beräknar, detta för att korrellera vår modell. Logiken är enkel, om vi kan prediktera raketens egenfrekvenser på plattan, bör våra prediktioner vara korrekt in flight.

Ironiskt var hur jag veckan därpå såg fram emot en något lugnare vecka då jag avslutat två stora projekt. Det första som hände var att en ny Covid-våg utbröt på Rocket Lab och jag var en av de drabbade. Tog en sjukdag på måndagen men illa påmind av en kommande CDR för den nya fairingen som jag designat och att jag lämnade några obesvarade frågor för att jag tvunget påbörjade böjmods-analysen med resonemanget att "det bör vara lugnt så jag slutför analysen lagom till CDR", så fick jag hem en laptop och jobbade hemifrån med covid. När det var cirka en timme kvar till vi skulle hålla CDR med tekniska ledare inklusive execs så slutförde jag min sista analys och förberedda slides och det löste sig. Jag säger inte att det är rätt sätt att driva ett tekniskt företag. Det är bara en konsekvens av hur mycket vi har att göra hela tiden men det funkar eftersom folk jobbar hårt och effektivt och ser till att får det gjort när det måste vara gjort. Ofta till en detaljnivå lägre än hos andra företag men till en nivå där vi vet att det kommer fungera och det är det som räknas. En liten insikt av hur det är att jobba på Rocket Lab.

Under dessa veckor har jag definitivt prioriterat jobb och inget annat. Jobbat cirka 12-13 timmar om dagen utan ersättning för övertiden. Rocket Lab är tufft emellanåt. Men belöning kommer inte alltid i löneform. Jag känner en yrkesstolthet som jag aldrig känt hos tidigare arbetsgivare. Jag känner mig självsäker i det jag gör och känner att jag har en stor påverkan på företagets intresse, har högt ägandeskap, får vara med och ta viktiga beslut och känner att mina leverabler är kritiska för att raketerna ska gå upp.

 

Jag har även upplevt en frustration som få omkring mig utanför mitt team (Likhitha och Pietro i princip) förstår hur stora dessa arbetsuppgifter var i förhållande till den givna tiden (green light schedule deluxe!) och jag tror att det ofta är så att vi inom analys sysslar med saker som få förstår. Program och ledning förstår att det vi gör behöver göras, men greppar inte alltid omfattningen av arbetsuppgiften eller komplexiteten. Jag pratade med Alan (som för tiden befann sig i Frankrike) på telefon sent en kväll när jag var på väg hem från jobbet, som förklarade att Rocket Lab inte alltid är bra på erkännande och uppskattning och att det är viktigt att lära sig att ge sig själv feedback och uppskattning. I slutändan känner jag mig väldigt stolt och nöjd över vad jag åstadkom under denna perioden.

Om vi sedan spolar fram tiden någon vecka efter att jag till slut lämnat över böjmoderna till GNC och launchen till slut kom. F55/Hippo, som var den interna referensen, också första verkliga HASTE-launchen, blev till slut en söndag. Vi var ett gäng inne på kontoret och följde det hela med spänning. Utöver böjmoderna så hade jag designat och uppdaterat alla layups i hela raketen, analyserat och designat den nya fairingen som flög för första gången. Till slut gick raketen upp och böjmoderna var spot on. Kan inte känna mig nöjdare och stoltare. Allt hårt jobb fick äntligen en belöning. Matt, som sedan jag börjat varit min inofficiella mentor i mycket av det arbete jag gjort, som jag har en typiskt pappa/son-relation med i den bemärkelsen att han alltid är hård mot mig och den kritik jag får är närtill alltid på hur jag kunde göra bättre i från mig eller rätta mig i olika saker och i princip aldrig ger någon form av positiv kritik eller erkännande. Det är tufft i perioder verkligen. Till och med Matt skrev till mig "Overall nice work on this bending model. There was a lot of changes to work through and verify but I think the work that you put into it really shows when it comes to sway test and things are good".  

Abel Tasman Coastal Track (25-29 Oktober)

Separat inlägg.

Husbrand på vägen (4 November)

Naturligtvis ingen highlight i den positiva bemärkelsen. Var på väg hem från jobbet, gick från Panmure denna dagen, och såg på långt håll en stor tjock rökpelare. Jag tänkte att det var en riktigt sjuk brasa eller kan det vara en husbrand? När jag kom närmre blev röken allt tjockare och det kändes mindre som att allt var okej. Jag kom fram till slut till ett en bit längre upp på samma väg som jag bor. Det brinner. Jag såg hur de sista barnen kom utrusande från huset (märkligt när jag tänker på det, vad gjorde de inne så länge? Jag hade ju sett röken i säkert 10 minuters gång redan. Oavsett så såg jag hur pappan hade telefonen i handen och hade då redan larmat brandkåren. Jag stod i bakgrunden en stund för att se hur det fortskred. Det som gjorde mig arg var att det kom förbi ett par och började filma med sina telefoner, ungefär som de sett ett ovanligt djur i skogen. Den ena hade ett leende på läpparna. Det tog inte lång tid innan bilar stannade och jag kunde se hur folk filmade ifrån bilarna också. Vad är det för fel på folk? Familjen som får sitt hus nedbrunnet stod bara just intill. Ingen respekt alls. Till slut kom brandkåren och bröjade släcka, men vid det laget hade halva taket hunnit rasa in. Vid detta laget var det även en hel grupp människor som stod på uppfarten och filmade och en av brandmännen fick säga åt de att backa. Nej, jag förstår inte hur folk tänker ibland, både ur säkerhetsaspekt men också att helt utan respekt välja att filma och småle.  

Sagan om Ringen-maraton (1000 dagar i Nya Zeeland / 9 November)

Att vi planerat in att ha ett sagan om ringen-maraton helgen innan vi skulle gå på Lord of the Rings - The musical, veckan därpå, som också sammanföll med att jag hade varit i Nya Zeeland exakt 1000 dagar var bara ett rent sammanträffande. Vi skulle ses hos mig och strax efter klockan 10 på morgonen hade vi samlats och bunkrat upp med tilltugg för dagen. För den oinsatte så är alla tre filmerna totalt cirka 12 timmar totalt. Att vi skulle se extended edition var såklart inte ens en fråga. Då måste man börja i tid! 

Det var jag, Dionne, Pietro och Eleanor. Lite extra kul var att Eleanor inte sett LOTR innan och det får man säga är lite dedication att kasta sig in i ett maraton direkt. Vi tog oss igenom första filmen och sedan beställde vi uber eats. Började andra filmen under måltiden för att inte slösa tid. Tog oss vidare in i andra filmen och slaget i Helm's Deep är som alltid legendariskt. Tror klockan hade hunnit slå 18 innan vi satte igång sista filmen och halvvägs in beställde vi middag (pizza) som vi käkade upp innan det var dags att se om Frodo och Sam kunde ta sig hela vägen. När sluttexterna rullade så sitter jag tyst i tårar och säger inte ett ljud. Faktum är att jag sällan gråter om nästan aldrig. Men när det kommer till sagan om ringen, och detta har blivit mer påtagligt med tiden, så gråter jag alltid. Jag tror att jag grät (med gråta menar jag fälla tårar) totalt säkert 10 gånger under de tre filmerna. Framförallt slutet på första och sedan sista halvan tredje. Det är något speciellt med sagan om ringen som jag inte kan beskriva med ord men ska försöka. Sagan om Ringen är för mig så mycket mer än bara en film. Inte bara det att jag växte upp med filmerna och sett de om och om igen. Jag har även spelat massa olika spel när jag växt upp om LOTR, alla olika diskussioner genom åren man haft med kompisar om både filmerna men även hela loren kring Middle Earth (som för övrigt är så väldigt mycket mer än bara de tre filmerna, J.R.R Tolkien var verkligen ett geni att bygga den världen) samt all musik som verkligen är så magisk. Sagan om Ringen-filmerna är så ikoniska och fyllda av tänkvärda citat och enligt mig är det inte fanstay-genren som är det speciella utan karaktärernas uppbyggnad, en berättelse om att kämpa för varandra och för det goda,  och emellanåt kommer de där fina stunderna i filmerna, med musiken till, som gör att man nästan får ont i hjärtat när man ser filmerna. På ett bra men ocskå sorgligt sätt på något vis. Jag insåg lite att jag fäller förr tårar när något är fint av kärlek händer än när något mer sorgligt och mörkt händer som att någon stupar exempelvis. 

En av mina favoriter-scener är slutet på film två, konversationen mellan Frodo och Sam: 

Frodo: I can't do this, Sam.

Sam: I know. It's all wrong. By rights we shouldn't even be here. But we are. It's like in the great stories, Mr. Frodo. The ones that really mattered. Full of darkness and danger, they were. And sometimes you didn't want to know the end. Because how could the end be happy? How could the world go back to the way it was when so much bad had happened? But in the end, it's only a passing thing, this shadow. Even darkness must pass. A new day will come. And when the sun shines it will shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you. That meant something, even if you were too small to understand why. But I think, Mr. Frodo, I do understand. I know now. Folk in those stories had lots of chances of turning back, only they didn't. They kept going. Because they were holding on to something.

Frodo: What are we holding onto, Sam?

Sam: That there's some good in this world, Mr. Frodo... and it's worth fighting for.

Utöver allt detta så har jag även den ynnesten att få bo en tid i mitt liv i det land där de spelade in filmerna och där man kan besöka olika inspelningsplatser. Något jag varit ganska flitig med att göra och det gör dessa filmer ännu mer speciella för mig. Fun fact är att vår CEO och han som startade Rocket Lab, Peter Beck, är god vän till regissören av LOTR, Peter Jackson. Peter Jackson har varit på besök flera gånger på Rocket Lab men aldrig har jag varit där samtidigt tyvärr. Hoppas fortfarande på att vi ska göra ett coolt samarbete mellan Rocket Lab och Peter Jackson/LOTR. Ja, i Nya Zeeland lever definitivt Sagan om Ringen kvar, även så här 20 år senare, och jag gör mitt bästa för att ta del av det. Sammantaget är det för mig mycket mer än bara en trilogi. En värld och berättelse som varit en del av större delen av mitt liv och som jag fortfarande kan utforska och upptäcka mer utav.

Lord of the Rings - Musical (12 November)

Detta var något vi bokade för längesedan, säkert ett halvår tidigare. En musikal som först visades 2006 i Toronto och sedan 2007 i London. Därefter upphörde den att visas fram till 2023 när den återupplivades i Berkshire, UK, för att sedan ta sig vidare till Chicago 2024 och nu i slutet på 2024 tar den sig raka vägen hem till Middle Earth där den hör hemma, Auckland, Nya Zeeland. 

Jag, Dionne och Pietro hade klätt upp oss som hobbits såklart och kom in till Auckland, CBD till stadsteatern "The Civic" där det rullats ut en röd matta, fotografer var där och stort pådrag. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så stort. När vi satte oss ned i publiken, relativt nära scenen, så höll skådespelarna, ett tjugotal drygt, på att springa runt, leka med barn och i regel interagera med publiken. Just som jag sa att den uppmärksamheten sparar jag mig gärna (jag har inga problem att bjuda på mig själv men just här kände jag mig inte helt bekväm med att få uppmärksamheten riktad mot mig) så pekar hon som spelade Pippin på mig och pekade på sig själv. Hon ville berömma mig för min kostym, antagligen för att jag hade min perfekta replika av Frodos ring och kedja runt halsen plus hobbit-utstyrsel. Vi utbytte hjärtformade hälsningar och det var ändå lite kul att få den uppmärksamheten. 

Musikalen var väldigt mycket bättre än jag väntat mig. Jag tror det hade och göra med att jag inte hade några förväntningar, inte heller har jag varit på musikal tidigare i mitt liv. Det var också kul för de hade satt sin egen touch på LOTR, pippin var som sagt en kvinna och exempelvis var även Aragorn en svart skallig man, det vill säga raka motsatsen. Men det var också charmigt att de just satt sin egen charm och tappning på det hela och alla var grymma skådespelare och sångare. Bäst av alla var han som spelade Gollum, helt otroligt lik i sitt sätt att klättra runt men framförallt den ikoniska rösten var i princip oskiljbar från Andy Serkis! Efteråt köpte jag en tshirt i souvenirshopen och var mycket nöjd med min första musikal! 

Lunch med Pete (22 November)

På Rocket Lab är det inga direkta gränser i hierarki när det kommer till huruvida högsta ledare pratar med oss knegare i botten på hiearkin. Typiskt får folk som precis börjar på företaget enormt med ansvar och kan direkt hamna i launch-kritiska beslut, något jag tycker är extremt positivt och tvingar folk till snabb utveckling. Detta kan även speglas på luncherna där man ofta sitter med blandade människor från olika team, ofta pratar man jobb med kollegor över olika projekt och då och då hamnar man bredvid executives. Pete, eller Peter Beck, våran CEO som startade Rocket Lab 2006, stor ikon inom Nya zeeland, god vän med Elon Musk, Jeff Bezos och andra extremt stora namn i teknikvärlden, sitter ibland ner även vid våra bord. Normalt inte värt ett stycke i bloggen men just denna dagen var det så himla gott tugg. När Pete satte sig vid vårt bord pratade vi musik och jag drog precis något dåligt skämt om att det enda instrument jag kan spela var guitar hero (jag är ju otroligt omusikalisk). Jag frågade Pete om vad han har för hobbys på fritiden, när han väl får tid över utanför Rocket Lab. Hans svar: flyga sin helikopter (japp, han har heli-cert) samt gräva guld i en flod han har claimat nere i Otago. Jaha, låter verkligen som en hobby för en som precis blivit dollar-miljardär, varpå min fråga därpå var om det var något han rekommenderade. Tror inte det är något jag kommer testa framöver. Vidare pratade vi en del om Austrelinska space-startups där han var väldigt intresserad att höra om någon vid bordet hade någon inside info. Mycket sannolikt både för att han säkert är genuint intresserad men sannolikt på grund av att han kommer vilja köpa upp de företagen istället haha. Fun fact som Pete nämnde på slutet var han aldrig sett en launch live, bara från mission control. Tydligen bara varit scrubs när han tittat (där känner man ju igen sig) och lite utav en jinx nu att han inte längre kan se launch med risk för att det inte komma gå bra. Vi frågade om han kommer åka till Wallops, Virginia, för den första Neutron launchen. "Vi får se" sa han och skrattade.

Rocket Challenge 2024 (5 December)

I vanlig ordning, i gammal hederlig RL tradition, avslutas året med Rocket Challenge. I år var temat "Rocket Curling" och man skulle bygga en farkost som inte fick lämna marken och skulle glida längs banan in i curling-ringarna. Tror det var en av typ 30 farkoster som lyckades landa i ringarna, många farkoster lämnade marken och det var i vanlig ordning inte helt riskfritt. Jag la i princip all min energi på emotionell support och bärsdrickande. Vi körde med varann i vårt EVD team och det planerades mycket och byggdes mindre i början och på slutet när allt skulle sättas ihop var det som vanligt tight med tid.

Födelsedag, 33 år (6 December)

Jag har inte firat min födelsedag alls de första två åren jag varit här men Dionne var väldigt mån att jag borde firas. Jag bjöd över Dionne och Likhitha (Daly var i Kanada och Pietro i Coromandel) så det blev en liten get-together hemma hos mig där jag introducerade dem till svenska tacos (dessutom fyllde jag år på en fredag). I present fick jag av Pietro en sagan om ringen-quiz och av Likhitha strumpor med olika kul motiv. Den bästa presenten var helt klart Dionnes: en exakt replika av hobbit-halsdukarna gjorda av samma företag som hjälpte till med klädsel till LOTR som är gjord av ull från ett utav de mest sällsynta fåren i världen - Stansborough Grey Sheep. Efter tacosen gjorde vi pappersflygplan samt att vi vek en loppa (hur många som läser detta minns vad en loppa kan vara?). Vi avslutade med att se Disney-klassikern Tangled. Mycket bra kväll!

F57/Stonehenge Mission Control (14 December)

Inför den andra HASTE launchen så inföll den på en helg även den efter att den blivit framflyttad några dagar på grund av högar vindar. Vad som också blev framflyttat var den sista sway pointen så jag efterfrågades sitta i mission control som engineering support för den launchen. För den som läser och inte vet vad mission control är så är det där alla operatörer sitter, som på launch day ser till att raketen är redo för launch. Typiskt inkluderar det bl.a. GNC, launch operations, flight safety operations, IT, avionics m.m. som alla rapporterar till launch director. Vi har ibland stand-ins från mitt team, EVD (Electron Vehicle Development) men i regel inte för varje launch, ofta då som engineering support.

Gälland bending-analysen så är det alltid nervöst att göra den på launch day eftersom om den inte stämmer så kan man tvingas ställa in hela launchen vilket inte bara äventyrar relationen med kunden utan även RL's egna mål för året med antal launches samt shareholders och de som sitter i högsta ledningens förtroende för företaget osv. HASTE är tio gånger så läskigt eftersom det är en ny raketdesign men jag gjorde det stora hästjobbet för F55 så kände mig betydligt säkrare. Men denna gången var det en helt ny PL som hade ändrat böjmoderna kraftigt så jag var helt klart nervös. Dessutom är det väldigt tight inpå launch. Jag fick min input-data t-40 min och var klar med jobbet t-23 min. Det är klart att det är en härlig känsla när launch director frågar mig om hur det går och man får svara "go for launch". Vi skickade upp F57, böjmoderna registreras med hjälp av kontrollsystem och accelerometrar och bara minuter efter uppskjutningen fick vi tillbaka böjmoderna. Spot on! Lättnad.

Rocket Lab Mission Control, APC, Auckland

16 Electron launches 2024 (22 December)

När 2024 började så sattes av företaget ett extremt ambitiöst mål: rampa upp antalet raketer till 22 per år (2023 var 10 launches). Inte bara var det ett ambitiöst mål bortom rim och reson, vi hade även mycket utvecklingsprojekt som skulle klaffa med produktionen, både taktmässigt men också produktutbuds-mässigt. Till exempelvis hammerhead-fairingen som sedan blev F51/Bruce med sin specialanpassade bubble fairing. Eller att vi numera flyger med next gen HVB's. Det behöver inte ens nämnas hur stort det är att vi drog iland HASTE och dessutom avslutade året med inte en utan två launches. Vi hade även en del draw-backs från kunder som inte var redo i tid så vissa raketer blev framflyttade till 2025. I slutet på året, totalt en 60% ökning vilket egentligen är en helt sjuk ökning. Dessutom 100% mission success. Känner mig stolt faktiskt att ha varit en del av det och vetskapen att man verkligen spelat en roll i den framgången.

Julfirande i Whangarei (24-28 December)

Jul firas här liksom många andra länder i världen, den 25 december, så jag och Daly jobbade båda två den 24:e. Tycker tanken på att jag hade packat väskorna (med både tvspel och hårddisken med film, bara pokemonsamlingen som saknades) och tagit med de till jobbet för att åka och sova över hos en kompis några dagar över jul, är lite kul. Det hela påminde om när man var tretton år men jag ser inte varför man inte kan göra det när man är trettio plus heller. Det var inte heller någon skillnad på hur exalterad jag var över det hela, precis som när man var liten haha. Väl uppe i Whangarei blev det middag och på kvällen ringde jag syrran som fick ett tidigt paket på julaftonsmorgonen, en oodie, som jag tog med mig och slog in i Juli när jag var hemma. Man måste ligga steget före. På juldagen sedan, som var den stora dagen här, var vi bortbjudna till några släktingar och vänner till familjen på julfrukost. Det var långbord och säkert en 15-20 pers där. Väl hemma sedan blev det paket-öppning före lunch. En tradition jag inte är van vid men vi öppnade presenterna tidigt. Jag försökte mig även på ett julrim som blev väldigt uppskattat "Sweet like Baileys. Merry Christmas to the Dalys". Nåja, inte så vasst men det är väl tanken som räknas. Därefter blev det mestadels brädspel, frågespel, drinkar och bärs, mat, mer drinkar och på kvällen spelade vi Catan. Michaels farsa, Shamus, är irländare och väldigt insatt i whisky, men på juldagen var det drinkar som gällde. Han gjorde bland annat Negronis, Espresso Martinis samt Margaritas.

Under dagarna som var spelade jag och Daly fotboll på deras baksida i den stekande solen, vi spelade på mitt PS4 ett nytt spel "a way out" samt jag introducerade Daly till en av mina absoluta favorit-serier "Entourage" och vi plöjde igenom hela säsong 1. Jag erbjöd mig även en dag att trimma deras gräsmatta under tiden de lagade mat. Man får försöka ge tillbaka lite grann som tack för deras enorma gästvänlighet. En av dagarna åkte vi åt till Parua Bay Tavern och drack bärs och spelade biljard. Satt även en förmiddag och pratade lite minnen med Michaels mamma Rose om när hon jobbade som PR manager för engelska fotbollslandslaget på 90-talet och jobbade tätt inpå Beckham, Owen, Seaman med flera. Jag gosade även en hel del med deras katt, Foxy, som var mindre än ett år gammel. Detta tyvärr efter att deras hund Maggie, gått bort sedan året innan jag var där. Väldigt goa och lugna dagar där uppe och jag kom tillbaka ner till Auckland igen på lördagen den 28:e december. 

Har i nuläget inga planer för nyår. Får se om det blir en raketfylla eller lugnt hemma med en film. Tack för att du läst min blogg i år så hörs vi igen nästa år. Ta hand om dig.

Mot oändligheten och vidare! /Marcus

Edoras and beyond

I samband med att jag jobbade under en längre period, 12-13h dagar och med höga förväntningar och prestationskrav så frågade jag min chef, Jan, om jag kunde ta några dagar när det hade lagt sig, vilket han supportade till 100%. Jag bokade mycket spontant, med två dagar till godo, en resa ner till sydön för att besöka några resmål som länge varit på min att-göra-lista. Utav mina trogna resekamrater Likhitha, Pietro, Daly och Dionne så var den enda som kunde haka på Dionne. Dionne bokade flygbiljetterna och hyrbilen medans jag bokade boende och planerade reserutten. I och med att det var så tight med tid var inte mycket tid över till planering så jag gjorde något jag inte gjort tidigare. Jag planerade stora delar av resan med hjälp av ChatGPT, som gave mig tips på stopp och resmål längs vägen efter att jag angett vilka mina huvudsakliga resmål var. Mycket rekommenderat!

Dag 1 - Edoras (Torsdag, 28 November)

Planet gick ner till Christchurch klockan 13:15 och jag tog sovmorgon efter att ha packat klart på onsdagskvällen. Jag tog tåget ner till flygplatsen och mötte upp Dionne där. Resan gick smidigt och vi blev upphämtade på flygplatsen av biluthyrningen och sedan fick vi vår hyrbil. Torsdagen var den dagen med tuffast schema eftersom vi landade först på eftermiddagen. Schemat för dagen var simpel dock, åka rakt till Mt Sunday, eller för den sagan om ringen-intresserade, Edoras. Cirka 2.5h senare hade vi handlat mat och dryck på Countdown och kört hela vägen och hade Edoras i sikte. Edoras valdes ut som en inspelningsplats mycket för att det är ett litet berg som ligger omgivet av stora bergsmassiv vilket gör att väl på plats har man en otrolig horisont, vart man än tittar. När vi kom fram hade solen börjat gå ner sakta, solen lös igenom molnen och jag kände någon enstaka regndroppe i luften. En rask vandring och vi var framme. Helt ensamma ute mitt i ingenstans stod på vad som var en plats där man både byggde upp, och spelade in delar av LOTR på, i ungefär ett helt års tid. Magi! 

Jag hade, som jag brukar när jag letar inspelningsplatser, tagit ut bilder tagna ur filmen för att para ihop med verkligheten. Något som är betydligt svårare än det låter. I detta fallet gällde det ett mindre berg och tiden var knapp samt kampen mot både solnedgång och regn. Det fanns massvis med vildkaniner som skuttade runt när vi vandrade längs stigen. Till en början kände jag inte igen mig utan vi traskade på och kom upp på toppen där det inte fanns några som helst ledtrådar vart man skulle gå förutom möjligen den väldigt upptrampade marken på toppen. Det blåste något överjävligt här uppe och jag hade svårt att fokusera på utsikten då balansen nästan blev mer i fokus. Jag gick ner på andra sidan kullen men kunde utesluta den då det var helt olikt bilderna jag jämförde med. Var det så att framsidan vi kom ifrån ändå var rätt sida trots allt? Det är svårt att para ihop eftersom många detaljer i filmen var gjorda med CGI, trots att den spelade in för så längesen. Vi blev inte långvariga utan började gå neråt igen efter att kommit tillbaka till toppen och det var då jag hittade första igenkänningen. 

Efter att ha uteslutit baksidan kubbade jag ner till framsidan, där vi kom ifrån, och började inse det var mycket riktigt härifrån bilderna var tagna. Här blev nästa photoshoot. Det blev även några filmer där vi låtsas-red, eftersom bilden vi jämförde med inkluderade Rohirrim från filmen.

Med uteslutningsmetoden så måste således den sista bilden jag jämförde med, som man i filmen ser är tagit från ungefär samma håll men något annan vinkel, vara i närheten. Vi lyckades även hitta denna. Solen började gå ner över Edoras nu och vi tog de sista bilderna med perfekt timing och regnet uteblev hela tiden vi var där. Dionne var en hjälte som stod ut med mig då jag önskade flera bilder från olika vinklar. Lyckligtvis är hon också en LOTR-fan och jag tog bilder på henne med. 

Mycket nöjd över alla bilder vi lyckats ta hade jag helt glömt och uteslutit att åka vidare att leta efter den klassiska scenen där Aragorn tittar ut över Helms Deep som skulle ligga bara en kvart bort men Dionne föreslog att vi skulle chansa och åka dit, eftersom det fortfarande var ljust. Innan vi lämnade försökte jag verkligen känna av magin som låg i luften. Att det verkligen var denna platsen som agerade hem till mängder med människor som jobbade och filmade Edoras för drygt 20 år sedan. På vägen tillbaka mötte vi ett par som var på väg mot Edoras (riktigt sent ute) som vi hälsade på och jag frågade om de var ute efter sagan om ringen-vinklar. Snubben i fråga utbrast "Självklart!" men att han inte visste vart han skulle leta. Vilken noob att komma oförberedd. Jag visade upp bilderna vi tagit och pekade på platserna att gå till och han fick jämförelsebilderna och tackade verkligen för hjälpen. Det gjorde mig lite extra glad att få hjälpa till men också tanken på att drygt 20 år senare att man kan besöka ett berg, möta folk och de är där för exakt samma orsak. Sagan om Ringen är verkligen så mycket mer än en film. 

Vi satte oss i bilen och åkte fortsatt längs grusvägen. Passerade betande kor på vägen och en skylt med kamera som förklarade att det är privat mark. Det är ofta så här att inspelningsplatser ligger på bönders betesmark, Jag tänkte väl att det är lättare att be om ursäkt än om lov ifall så det vara bara att köra på. När vi kom så nära vi kunde så var det ett staket i vägen. Det var sent och solen var redan på väg ner över bergen, så jag hoppade över staketet och fick en bild, inte fullt lika som i filmen, men som ändå skymtade samma plats i bakgrunden. 

Tillbaka i bilen körde jag tillbaka på grusvägen och mörkret la sig när vi körde ut ur Edoras. Vi spelade musik från filmerna och var i allmänhet trötta. Jag hade förankrat med boendet att vi skulle komma sent och drygt 90 minuter senare, cirka klockan 23 på kvällen, anlände vi till vår lilla stuga som vi hyrt via airbnb, hos en familj ute på landet utanför Geraldine. Det blev hemmagjord tonfiskmacka från Countdown och sedan direkt sovdags. Lång dag men vi klarade det!

Dag 2 - Lake Tekapo & Pelennorslätten (Fredag, 29 November)

Dagen därpå vaknade vi till en helt otrolig frukost som vår värd hade förberett för oss - hemmagjord musli, yogurt och macka samt kaffe. Vi träffade även vår värd, Maureen, en pensionär, som var supertrevlig och visade oss runt på deras tomt. Därefter körde vi vidare västerut och passerade det lilla samhället Fairlie som egentligen bara har en höjdpunkt som många, inklusive chatGPT, rekommenderat - Fairlie bakehouse, som är känt för sina legendariska pajer. Det blev en tidig lunch och vi beställde in laxpaj och fläsk/äppelmospaj. Båda pajerna var helt otroliga! Vet inte om jag nämnt det tidigare men pajer är något som kiwis äter väldigt mycket och är otroligt populärt här. 

Nästa stopp på vägen var en amerikansk second hand butik i Burkes Pass, på tips från Pietro. Det var en häftig miljö de byggt upp men inget värt att köpa för min del. Det blev ett kort stopp. Vidare åkte vi nu mot Lake Tekapo som man har hört så mycket om. Lake Tekapo ska vara så himla fint har man hört och när vi rullade in i det lilla samhällets kärna och parkerade bilen vid sjön så förstod jag varför ryktet florerar. Det var ett enormt lupin-fält vid sjön. En liten kyrka intill vattnet  och sedan en utsikt över sjön med bergen i bakgrunden. Väldigt vackert. 

Efter att ha tagit lite bilder och vandrat längs vattnet gick vi sedan upp över bron in mot det lilla centrumet som i princip bestod av turistcenter, några souvenir-butiker, restauranger samt boende. Det tog 10 minuter i princip att vandra igenom centrumet. På väg ner till vattnet igen tog jag upp geocaching-appen och loggade en earth-cache som ofta är väldigt trevliga där man oftast får lära sig om naturen kring häftiga platser man besöker. I detta fallet sjön. "Den vackra och turkosa färgen på vattnet kommer från att fint mjöl från marksten uppslammas i vattnet. Glaciärerna som fyller på sjön maler ned stenen till ett fint pulver som följer med smältvattnet från glaciärerna in i sjön. Solskenet reflekteras mot partiklarna vilket ger sjön det ikoniska mjölkiga turkosa färgen".

Nu bar det av mot nästa stopp - Twizel. Men vi hann bara halvvägs innan vi stannade vid en utkiksplats som skulle vara väldigt scenisk. Detta var vid Lake Pukaki som var nästa sjö i ordningen, likaså den sjö som man följer längs med när man åker norr ut mot Mount Cook - Nya Zeelands högsta berg på hela 3724 meter. Det var om möjligt ännu mer sceniskt och vackert än Lake Tekapo. Jag är ingen större badare men har i regel inställningen att om det är en häftig plats och troligen blir ett ballt bad, då badar man. Detta var inget undantag. Jag funderade i efterhand på olika ikoniska och unika bad jag gjort tidigare i livet. Visst, isvaken i lumpen på överlevnadsveckan, när man fick springa sig varm utan eld, kom till minnet. Men då var minsann detta ett betydligt bättre och varmare (även om det var glaciärvatten) bad, och jag uppskattade badet otroligt mycket!

Snötäckta bergskedjor vart man än kollar och bad i glaciärvatten - inget för en skandinavisk viking

Nu var siktet rakt mot nästa sagan om ringen-plats - Pelennorslätten, där slaget om Gondor tog plats. Vi åkte igenom Twizel och åkte mot "The Peace Ring" som är ett relativt nytt monument som bonden som äger marken uppfört för fans. Vägen dit var helt fantastisk. Vi möttes upp av en tysk tjej som var där på holiday work visa som pekade på de olika ikoniska bergstopparna man kunde känna igen från filmerna inklusive de gröna slätterna som kantade slagsfältet där Rohirrim rider in när Edoras kommer med hjälp till Gondor, i slutet på tredje filmen. Den tyska tjejen, tillika vår lilla tour-guide i utbyte mot 10NZD/person, tog bilder och förklarade att namnet samt det faktum att ringen inte hade några inskriptioner, var på grund av copyright-skäl. Det var riktigt fett att blicka ner över Pelennorslätten från den höjd vi stod på vilket givetvis blev nästa destination. Vi skrev i gästboken och tog bilen ner för att entra denna heliga mark. 

Jag hade givetvis tagit ut lite bilder att jämföra med, men detta var en enorm betesmark för kreatur på säkert drygt en kvadratkilometer med bergsmassiv runt omkring, så det var verkligen inte helt givet att det skulle gå att hitta några exakta platser man kunde känna igen sig i. Planen var dock simpel - ut på fältet och börja jämföra med bilderna. Oavsett så var det mäktigt att bara vandra på samma mark där Witchking dräptes av Eowyn och Merry, där Theoden stupade och där Legolas ensam sänkte en olifant. Nämnde jag att vädret var helt magiskt bra? Solen stod högt på himlen hela dagen och det var nära på helt perfekt väder. Efter att ha vandrat rakt ut på fältet och börjat jämföra med olika bilder samt tittade på youtube-klipp från filmen, lyckades jag identifiera bergsmassiv från åtminstone en mycket ikonsik scen - scenen då Theoden håller sitt brandtal när de rider mot "death". Men fältet är väldigt stort och står man några 100 meter fel eller en kilometer, så. ändras vinkeln relativt bergstopparna. Dessutom så är vissa specialeffekter pålagda i filmerna som inte gör saken enklare.  Så ja, det var mycket svårt att hitta exakta platser. Det gjorde inte så mycket för det var inget snack om att det var just här på detta enorma, platta gräsfält omgivet av bergsmassiv, som hela slaget filmades.

Solen började gå ner över backarna där Rohirrim red, när vi väl började gå tillbaka mot bilen. Klockan var runt 20:30 nu och vi insåg att det var verkligen dags att äta middag. Jag hade inte hört mycket positivt kring Twizel, snarare tvärtom att det skulle vara en liten ort med nästan spöklik atmosfär. Vi åkte till en vad jag förstod relativt omtalad restaurang med fokus på lax, som hade sin egen laxodling m.m., men som tyvärr precis hade tagit sista ordern. Istället fick vi åkte in till det lilla centrumet och det enda som var öppet var den lokala krogen/restaurangen (tänk ett sletet Harrys) där medelålders vuxna var packade blandat med ungdomar. Det var hit man gick en fredagskväll liksom. Det var något deprimerande över det hela kontexten. Vi beställde in en pizza att dela på och sedan åkte vi vidare in i natten upp mot nästa sovplats i Glentanner, drygt halvvägs upp mot Mount Cook som var nästa resmål.

Dag 3 - Hooker Valley Track (30 November)

På morgonen checkade vi ut och åkte rakt mot Mount Cook Village, längs med Lake Pukaki's vattenlinje. I väntan på att cafeet i byn skulle öppna kom vi i sista minuten på den briljanta iden att det är klart vi ska äta hotellfrukosten på Hotel Hermitage, istället. Hur tänker vi liksom? Det var då femton minuter till hotellfrukosten stängde och efter att vi kollat att det var lugnt att sitta kvar en stund så lastade vi upp dubbla tallrikar, efterrätt samt kaffe. Jag tror inte jag ätit hotellfrukost på säkert 3-4 år, definitivt inte sedan jag flyttade till NZ. Jag var väldigt exalterad och i vanlig ordning, enkel att göra lycklig haha. I slutet på frukosten så ringde Fia och pappa och det blev ett kortare videosamtal innan det var dags att göra sig redo för vandring. Vi hade avsiktligt avvaktat då det var molnigt som tusan på morgonen men det skulle spricka upp under förmiddagen. 

Det var dags att vandra Hooker Valley Track som även detta resmål jag hört så mycket om. Hooker Valley Track är en kortare hike på cirka 3 timmar totaltid och vandras av nära 100.000 människor varje år, gamla som unga så passar utmärkt om man ska släpa med familjen eller ungarna. Vi hade varken familj eller ungar så vi vandrade raskt på och passerade snabbt människor allt eftersom. Vandringen gick genom buskage och på broar över floder av glaciärvatten, så kallade swing bridges. Vandringen sträcker sig längs foten på Mount Cook och är ungefär cirka 800m över havet. Slutet på vandringen är Hooker Lake där man står rakt framför Mount Cook. Hooker Lake är en liten sjö och likt alla andra sjöar i närheten består den av glaciärvatten och man kunde till och med se små isberg som flöt runt i det inte alls spegelblanka vattnet för dagen. Det var en väldigt varm dag och vi hade traskat på ordentligt så vi tog en paus här vid sjön, tog lite bilder och var sedan på väg tillbaka. Tillbakavägen var definitivt behagligare med cirka 100m nedgång och medvind. Sammantaget tror jag inte man kan få mer sceniska vyer för så lite effort, Hooker Valley Track - varm rekommendation!

Tillbaka i bilen blev det på med AC'n och vidare ner tillbaka mot en lavender-farm som sålde mjukglass med lavender-smaksättning. I dessa områden på södra ön är det, vad jag förstått hittills, två stycken växter som dominerar både i mängd sceniska vyer - lupiner och lavender. Det var dock något tidigt på lavender-säsongen nu. Det blev en glass på det i solen och vi började fundera på var, alltså i vilket samhälle vi skulle sova för natten. Jag hade bara bokat de två första nätterna och planen var att spontana sista nattens plats beroende på hur vi låg till i planeringen. Jag slängde iväg några meddelanden på Airbnb och sedan åkte vi ner tillbaka mot Lake Tekapo. Vi stannade utanför Mt Johns Laboratory och hade picknick med rester från hotellfrukosten på några stenar i solen. Vi hade nu fått svar från ett ställe som låg utanför Christchurch i ett samhälle, Ashburton, som låg ute på en gård på landet. Det blev perfekt att köra nästan hela vägen tillbaka men istället sova på ett mysigt ställe på landet istället för i stan. När vi kom fram till gården hade de ett stort trädgårdsland, höns, får och en hund som vi möttes av. Solen stod fortfarande högt på himlen och deras klädda julgran på gården fick mig att inse att jul på sommaren är fortfarande en grej jag inte vant mig vid. Vi var riktigt trötta efter de två senaste dagarna samt hiken tidigare under dagen så det blev att vi gick ut och åt på en restaurang inne i Ashburton. Jag gick utanför min comfort zone som vanligen innehåller hamburgare och valde istället "fish of the day". Fisken för dagen var "snapper" som är mycket populär här och finns, vad jag förstår typiskt kring sydostasien, Australien och Nya Zeeland. Riktigt gösigt! Efteråt kom vi tillbaka till stugan vi hyrt och föll nästan omedelbart i sömn.

Dag 4 - Christchurch (1 December)

Till frukost blev det, jajjamän, de sista resterna från hotellfrukosten, en extra paj vi köpte på Fairlie Bakehouse samt kaffe som ingick i airbnb't. Första stoppet för dagen blev ett litet cafe som Dionne hade sett i förbifarten under gårdagen, som gjorde sin egen fudge. Det blev mera kaffe och fudge som tilltugg. Därpå drog vi sista biten rakt in till Christchurch och till Riverside market som är en stor food-court i centrum som flera rekommenderat mig att besöka. Mycket mysig stämning, juldekorationer och massor av olika mathak. Jag beställde in en hot dog av modell större och vi satt uppe och blickade ner över stället. 

Vi lämnade tillbaka hyrbilen och fick skjuts tillbaka till flygplatsen. Jag hade kört hela resan från Edoras, upp till Mount Cook och tillbaka till Christchurch, mycket nöjd med det med tanke på hur jag skjutit upp så länge att köra i vänstertrafiken. Vi diskuterade hur jag gjort så många omkörningar, och mindre imponerande var hur jag fortfarande då och då aktiverade vindrutetorkarna när jag skulle blinka, eftersom de är på motsatt sida här haha. 

Den stora höjdpunkten för sista dagen skulle komma nu. På bara gångavstånd från flygplatsen låg International Antarctic Centre vilket var sista stoppet på resan. Christchurch är världens primära gateway till Antarktis och jag läste att varje år går cirka 100 flyg från Christchurch ner till Antarktis, primärt för forskning och arbete som pågår där nere. Det första vi gjorde var att signa upp på en "Hägglund ride" vilket är små bandvagnar som man använder för framfart i den extremt tuffa miljön. Hägglund lät väldigt svenskt och på min frågan till chauffören innan åkturen så förklarade han att det är ursprungligen fordon framtagna av svenska armen (uppe i Örnsköldsvik), men som visade sig otroligt pålitliga med extrem prestanda och börjades användas för forskningsuppdrag på Antarktis. Jag tycker det är lite kul hur lilla Sverige är så ledande inom så mycket - stridflyg, bilar och även när man åker till något så random som ett Antarktiskt center så har naturligtvis Sverige även designat och byggt fordonen som används där. Chauffören berättade att vagnarna vi åkte har tidigare varit i tjänst där nere (McMurdo Station) men pensionerats under tiden vi åkte längs en extrem hinderbana de byggt upp, häftigt. Extra häftigt är att vagnarna väger 4.5 ton, är amfibiska (kan flyta och operera i vattnet) ifall de faller igenom isen och kan på så vis ta sig i land. Dessa bandvagnar är det primära fordonet nere på Antarktis som fraktar all utrustning, mat, vatten, tält med mera när man är ute på expedition. Han berättade även av folk med kompetens behövs där nere och de söker ingenjörer som kan åka ner på 6-månaders missioner. Kan säga att jag blev definitivt sugen. Ska nog söka i varje fall. Utöver detta ride så fick vi även ta del av pingvin-matning, gå in i "husky zone" och klappa huskys som var oväntat mysiga och steg uppåt på min lista av favorit-hundraser. Det fanns även en "snow storm experience" där man fick gå in i -8 grader varpå vinden blåste upp till motsvarande cirka -20 grader. Man fick låna en jacka så med jacka och shorts gick jag in. Dionne frös ordentligt men jag tyckte ändå inte det var sådär jättekallt. Jag snarare uppskattade det hela som varken sett snö eller kyla på 3 år nu haha. Vi spenderade några minuter i souvenir-shoppen innan centret stängde och vi vandrade tillbaka till flygplatsen.

Jag försökte som sista sak i väntan på planet, att besöka "international arrivals", det vill säga där jag och familjen anlände 2007, för att se om jag kunde känna igen mig något. Tyvärr gjorde jag inte det och det är troligt ombyggt både på grund av att tiden har gått men också säkert på grund av den stora jordbävningen i Christchurch 2011. Detta avslutade en grym långhelg nere på sydön och det var skönt att få några extra dagars andrum samt skönt att börja bocka av resmål på sydön, något jag haft länge på att-göra-listan.

Tack för att du har läst. Kommentera gärna något om du uppskattade läsningen och om det är något du skulle vilja att jag skriver mer om i framtida inlägg. Ha det gött så länge! /Marcus