I samband med att jag jobbade under en längre period, 12-13h dagar och med höga förväntningar och prestationskrav så frågade jag min chef, Jan, om jag kunde ta några dagar när det hade lagt sig, vilket han supportade till 100%. Jag bokade mycket spontant, med två dagar till godo, en resa ner till sydön för att besöka några resmål som länge varit på min att-göra-lista. Utav mina trogna resekamrater Likhitha, Pietro, Daly och Dionne så var den enda som kunde haka på Dionne. Dionne bokade flygbiljetterna och hyrbilen medans jag bokade boende och planerade reserutten. I och med att det var så tight med tid var inte mycket tid över till planering så jag gjorde något jag inte gjort tidigare. Jag planerade stora delar av resan med hjälp av ChatGPT, som gave mig tips på stopp och resmål längs vägen efter att jag angett vilka mina huvudsakliga resmål var. Mycket rekommenderat!
Dag 1 - Edoras (Torsdag, 28 November)
Planet gick ner till Christchurch klockan 13:15 och jag tog sovmorgon efter att ha packat klart på onsdagskvällen. Jag tog tåget ner till flygplatsen och mötte upp Dionne där. Resan gick smidigt och vi blev upphämtade på flygplatsen av biluthyrningen och sedan fick vi vår hyrbil. Torsdagen var den dagen med tuffast schema eftersom vi landade först på eftermiddagen. Schemat för dagen var simpel dock, åka rakt till Mt Sunday, eller för den sagan om ringen-intresserade, Edoras. Cirka 2.5h senare hade vi handlat mat och dryck på Countdown och kört hela vägen och hade Edoras i sikte. Edoras valdes ut som en inspelningsplats mycket för att det är ett litet berg som ligger omgivet av stora bergsmassiv vilket gör att väl på plats har man en otrolig horisont, vart man än tittar. När vi kom fram hade solen börjat gå ner sakta, solen lös igenom molnen och jag kände någon enstaka regndroppe i luften. En rask vandring och vi var framme. Helt ensamma ute mitt i ingenstans stod på vad som var en plats där man både byggde upp, och spelade in delar av LOTR på, i ungefär ett helt års tid. Magi!
Jag hade, som jag brukar när jag letar inspelningsplatser, tagit ut bilder tagna ur filmen för att para ihop med verkligheten. Något som är betydligt svårare än det låter. I detta fallet gällde det ett mindre berg och tiden var knapp samt kampen mot både solnedgång och regn. Det fanns massvis med vildkaniner som skuttade runt när vi vandrade längs stigen. Till en början kände jag inte igen mig utan vi traskade på och kom upp på toppen där det inte fanns några som helst ledtrådar vart man skulle gå förutom möjligen den väldigt upptrampade marken på toppen. Det blåste något överjävligt här uppe och jag hade svårt att fokusera på utsikten då balansen nästan blev mer i fokus. Jag gick ner på andra sidan kullen men kunde utesluta den då det var helt olikt bilderna jag jämförde med. Var det så att framsidan vi kom ifrån ändå var rätt sida trots allt? Det är svårt att para ihop eftersom många detaljer i filmen var gjorda med CGI, trots att den spelade in för så längesen. Vi blev inte långvariga utan började gå neråt igen efter att kommit tillbaka till toppen och det var då jag hittade första igenkänningen.
Efter att ha uteslutit baksidan kubbade jag ner till framsidan, där vi kom ifrån, och började inse det var mycket riktigt härifrån bilderna var tagna. Här blev nästa photoshoot. Det blev även några filmer där vi låtsas-red, eftersom bilden vi jämförde med inkluderade Rohirrim från filmen.
Med uteslutningsmetoden så måste således den sista bilden jag jämförde med, som man i filmen ser är tagit från ungefär samma håll men något annan vinkel, vara i närheten. Vi lyckades även hitta denna. Solen började gå ner över Edoras nu och vi tog de sista bilderna med perfekt timing och regnet uteblev hela tiden vi var där. Dionne var en hjälte som stod ut med mig då jag önskade flera bilder från olika vinklar. Lyckligtvis är hon också en LOTR-fan och jag tog bilder på henne med.
Mycket nöjd över alla bilder vi lyckats ta hade jag helt glömt och uteslutit att åka vidare att leta efter den klassiska scenen där Aragorn tittar ut över Helms Deep som skulle ligga bara en kvart bort men Dionne föreslog att vi skulle chansa och åka dit, eftersom det fortfarande var ljust. Innan vi lämnade försökte jag verkligen känna av magin som låg i luften. Att det verkligen var denna platsen som agerade hem till mängder med människor som jobbade och filmade Edoras för drygt 20 år sedan. På vägen tillbaka mötte vi ett par som var på väg mot Edoras (riktigt sent ute) som vi hälsade på och jag frågade om de var ute efter sagan om ringen-vinklar. Snubben i fråga utbrast "Självklart!" men att han inte visste vart han skulle leta. Vilken noob att komma oförberedd. Jag visade upp bilderna vi tagit och pekade på platserna att gå till och han fick jämförelsebilderna och tackade verkligen för hjälpen. Det gjorde mig lite extra glad att få hjälpa till men också tanken på att drygt 20 år senare att man kan besöka ett berg, möta folk och de är där för exakt samma orsak. Sagan om Ringen är verkligen så mycket mer än en film.
Vi satte oss i bilen och åkte fortsatt längs grusvägen. Passerade betande kor på vägen och en skylt med kamera som förklarade att det är privat mark. Det är ofta så här att inspelningsplatser ligger på bönders betesmark, Jag tänkte väl att det är lättare att be om ursäkt än om lov ifall så det vara bara att köra på. När vi kom så nära vi kunde så var det ett staket i vägen. Det var sent och solen var redan på väg ner över bergen, så jag hoppade över staketet och fick en bild, inte fullt lika som i filmen, men som ändå skymtade samma plats i bakgrunden.
Tillbaka i bilen körde jag tillbaka på grusvägen och mörkret la sig när vi körde ut ur Edoras. Vi spelade musik från filmerna och var i allmänhet trötta. Jag hade förankrat med boendet att vi skulle komma sent och drygt 90 minuter senare, cirka klockan 23 på kvällen, anlände vi till vår lilla stuga som vi hyrt via airbnb, hos en familj ute på landet utanför Geraldine. Det blev hemmagjord tonfiskmacka från Countdown och sedan direkt sovdags. Lång dag men vi klarade det!
Dag 2 - Lake Tekapo & Pelennorslätten (Fredag, 29 November)
Dagen därpå vaknade vi till en helt otrolig frukost som vår värd hade förberett för oss - hemmagjord musli, yogurt och macka samt kaffe. Vi träffade även vår värd, Maureen, en pensionär, som var supertrevlig och visade oss runt på deras tomt. Därefter körde vi vidare västerut och passerade det lilla samhället Fairlie som egentligen bara har en höjdpunkt som många, inklusive chatGPT, rekommenderat - Fairlie bakehouse, som är känt för sina legendariska pajer. Det blev en tidig lunch och vi beställde in laxpaj och fläsk/äppelmospaj. Båda pajerna var helt otroliga! Vet inte om jag nämnt det tidigare men pajer är något som kiwis äter väldigt mycket och är otroligt populärt här.
Nästa stopp på vägen var en amerikansk second hand butik i Burkes Pass, på tips från Pietro. Det var en häftig miljö de byggt upp men inget värt att köpa för min del. Det blev ett kort stopp. Vidare åkte vi nu mot Lake Tekapo som man har hört så mycket om. Lake Tekapo ska vara så himla fint har man hört och när vi rullade in i det lilla samhällets kärna och parkerade bilen vid sjön så förstod jag varför ryktet florerar. Det var ett enormt lupin-fält vid sjön. En liten kyrka intill vattnet och sedan en utsikt över sjön med bergen i bakgrunden. Väldigt vackert.
Efter att ha tagit lite bilder och vandrat längs vattnet gick vi sedan upp över bron in mot det lilla centrumet som i princip bestod av turistcenter, några souvenir-butiker, restauranger samt boende. Det tog 10 minuter i princip att vandra igenom centrumet. På väg ner till vattnet igen tog jag upp geocaching-appen och loggade en earth-cache som ofta är väldigt trevliga där man oftast får lära sig om naturen kring häftiga platser man besöker. I detta fallet sjön. "Den vackra och turkosa färgen på vattnet kommer från att fint mjöl från marksten uppslammas i vattnet. Glaciärerna som fyller på sjön maler ned stenen till ett fint pulver som följer med smältvattnet från glaciärerna in i sjön. Solskenet reflekteras mot partiklarna vilket ger sjön det ikoniska mjölkiga turkosa färgen".
Nu bar det av mot nästa stopp - Twizel. Men vi hann bara halvvägs innan vi stannade vid en utkiksplats som skulle vara väldigt scenisk. Detta var vid Lake Pukaki som var nästa sjö i ordningen, likaså den sjö som man följer längs med när man åker norr ut mot Mount Cook - Nya Zeelands högsta berg på hela 3724 meter. Det var om möjligt ännu mer sceniskt och vackert än Lake Tekapo. Jag är ingen större badare men har i regel inställningen att om det är en häftig plats och troligen blir ett ballt bad, då badar man. Detta var inget undantag. Jag funderade i efterhand på olika ikoniska och unika bad jag gjort tidigare i livet. Visst, isvaken i lumpen på överlevnadsveckan, när man fick springa sig varm utan eld, kom till minnet. Men då var minsann detta ett betydligt bättre och varmare (även om det var glaciärvatten) bad, och jag uppskattade badet otroligt mycket!
Snötäckta bergskedjor vart man än kollar och bad i glaciärvatten - inget för en skandinavisk viking
Nu var siktet rakt mot nästa sagan om ringen-plats - Pelennorslätten, där slaget om Gondor tog plats. Vi åkte igenom Twizel och åkte mot "The Peace Ring" som är ett relativt nytt monument som bonden som äger marken uppfört för fans. Vägen dit var helt fantastisk. Vi möttes upp av en tysk tjej som var där på holiday work visa som pekade på de olika ikoniska bergstopparna man kunde känna igen från filmerna inklusive de gröna slätterna som kantade slagsfältet där Rohirrim rider in när Edoras kommer med hjälp till Gondor, i slutet på tredje filmen. Den tyska tjejen, tillika vår lilla tour-guide i utbyte mot 10NZD/person, tog bilder och förklarade att namnet samt det faktum att ringen inte hade några inskriptioner, var på grund av copyright-skäl. Det var riktigt fett att blicka ner över Pelennorslätten från den höjd vi stod på vilket givetvis blev nästa destination. Vi skrev i gästboken och tog bilen ner för att entra denna heliga mark.
Jag hade givetvis tagit ut lite bilder att jämföra med, men detta var en enorm betesmark för kreatur på säkert drygt en kvadratkilometer med bergsmassiv runt omkring, så det var verkligen inte helt givet att det skulle gå att hitta några exakta platser man kunde känna igen sig i. Planen var dock simpel - ut på fältet och börja jämföra med bilderna. Oavsett så var det mäktigt att bara vandra på samma mark där Witchking dräptes av Eowyn och Merry, där Theoden stupade och där Legolas ensam sänkte en olifant. Nämnde jag att vädret var helt magiskt bra? Solen stod högt på himlen hela dagen och det var nära på helt perfekt väder. Efter att ha vandrat rakt ut på fältet och börjat jämföra med olika bilder samt tittade på youtube-klipp från filmen, lyckades jag identifiera bergsmassiv från åtminstone en mycket ikonsik scen - scenen då Theoden håller sitt brandtal när de rider mot "death". Men fältet är väldigt stort och står man några 100 meter fel eller en kilometer, så. ändras vinkeln relativt bergstopparna. Dessutom så är vissa specialeffekter pålagda i filmerna som inte gör saken enklare. Så ja, det var mycket svårt att hitta exakta platser. Det gjorde inte så mycket för det var inget snack om att det var just här på detta enorma, platta gräsfält omgivet av bergsmassiv, som hela slaget filmades.
Solen började gå ner över backarna där Rohirrim red, när vi väl började gå tillbaka mot bilen. Klockan var runt 20:30 nu och vi insåg att det var verkligen dags att äta middag. Jag hade inte hört mycket positivt kring Twizel, snarare tvärtom att det skulle vara en liten ort med nästan spöklik atmosfär. Vi åkte till en vad jag förstod relativt omtalad restaurang med fokus på lax, som hade sin egen laxodling m.m., men som tyvärr precis hade tagit sista ordern. Istället fick vi åkte in till det lilla centrumet och det enda som var öppet var den lokala krogen/restaurangen (tänk ett sletet Harrys) där medelålders vuxna var packade blandat med ungdomar. Det var hit man gick en fredagskväll liksom. Det var något deprimerande över det hela kontexten. Vi beställde in en pizza att dela på och sedan åkte vi vidare in i natten upp mot nästa sovplats i Glentanner, drygt halvvägs upp mot Mount Cook som var nästa resmål.
Dag 3 - Hooker Valley Track (30 November)
På morgonen checkade vi ut och åkte rakt mot Mount Cook Village, längs med Lake Pukaki's vattenlinje. I väntan på att cafeet i byn skulle öppna kom vi i sista minuten på den briljanta iden att det är klart vi ska äta hotellfrukosten på Hotel Hermitage, istället. Hur tänker vi liksom? Det var då femton minuter till hotellfrukosten stängde och efter att vi kollat att det var lugnt att sitta kvar en stund så lastade vi upp dubbla tallrikar, efterrätt samt kaffe. Jag tror inte jag ätit hotellfrukost på säkert 3-4 år, definitivt inte sedan jag flyttade till NZ. Jag var väldigt exalterad och i vanlig ordning, enkel att göra lycklig haha. I slutet på frukosten så ringde Fia och pappa och det blev ett kortare videosamtal innan det var dags att göra sig redo för vandring. Vi hade avsiktligt avvaktat då det var molnigt som tusan på morgonen men det skulle spricka upp under förmiddagen.
Det var dags att vandra Hooker Valley Track som även detta resmål jag hört så mycket om. Hooker Valley Track är en kortare hike på cirka 3 timmar totaltid och vandras av nära 100.000 människor varje år, gamla som unga så passar utmärkt om man ska släpa med familjen eller ungarna. Vi hade varken familj eller ungar så vi vandrade raskt på och passerade snabbt människor allt eftersom. Vandringen gick genom buskage och på broar över floder av glaciärvatten, så kallade swing bridges. Vandringen sträcker sig längs foten på Mount Cook och är ungefär cirka 800m över havet. Slutet på vandringen är Hooker Lake där man står rakt framför Mount Cook. Hooker Lake är en liten sjö och likt alla andra sjöar i närheten består den av glaciärvatten och man kunde till och med se små isberg som flöt runt i det inte alls spegelblanka vattnet för dagen. Det var en väldigt varm dag och vi hade traskat på ordentligt så vi tog en paus här vid sjön, tog lite bilder och var sedan på väg tillbaka. Tillbakavägen var definitivt behagligare med cirka 100m nedgång och medvind. Sammantaget tror jag inte man kan få mer sceniska vyer för så lite effort, Hooker Valley Track - varm rekommendation!
Tillbaka i bilen blev det på med AC'n och vidare ner tillbaka mot en lavender-farm som sålde mjukglass med lavender-smaksättning. I dessa områden på södra ön är det, vad jag förstått hittills, två stycken växter som dominerar både i mängd sceniska vyer - lupiner och lavender. Det var dock något tidigt på lavender-säsongen nu. Det blev en glass på det i solen och vi började fundera på var, alltså i vilket samhälle vi skulle sova för natten. Jag hade bara bokat de två första nätterna och planen var att spontana sista nattens plats beroende på hur vi låg till i planeringen. Jag slängde iväg några meddelanden på Airbnb och sedan åkte vi ner tillbaka mot Lake Tekapo. Vi stannade utanför Mt Johns Laboratory och hade picknick med rester från hotellfrukosten på några stenar i solen. Vi hade nu fått svar från ett ställe som låg utanför Christchurch i ett samhälle, Ashburton, som låg ute på en gård på landet. Det blev perfekt att köra nästan hela vägen tillbaka men istället sova på ett mysigt ställe på landet istället för i stan. När vi kom fram till gården hade de ett stort trädgårdsland, höns, får och en hund som vi möttes av. Solen stod fortfarande högt på himlen och deras klädda julgran på gården fick mig att inse att jul på sommaren är fortfarande en grej jag inte vant mig vid. Vi var riktigt trötta efter de två senaste dagarna samt hiken tidigare under dagen så det blev att vi gick ut och åt på en restaurang inne i Ashburton. Jag gick utanför min comfort zone som vanligen innehåller hamburgare och valde istället "fish of the day". Fisken för dagen var "snapper" som är mycket populär här och finns, vad jag förstår typiskt kring sydostasien, Australien och Nya Zeeland. Riktigt gösigt! Efteråt kom vi tillbaka till stugan vi hyrt och föll nästan omedelbart i sömn.
Dag 4 - Christchurch (1 December)
Till frukost blev det, jajjamän, de sista resterna från hotellfrukosten, en extra paj vi köpte på Fairlie Bakehouse samt kaffe som ingick i airbnb't. Första stoppet för dagen blev ett litet cafe som Dionne hade sett i förbifarten under gårdagen, som gjorde sin egen fudge. Det blev mera kaffe och fudge som tilltugg. Därpå drog vi sista biten rakt in till Christchurch och till Riverside market som är en stor food-court i centrum som flera rekommenderat mig att besöka. Mycket mysig stämning, juldekorationer och massor av olika mathak. Jag beställde in en hot dog av modell större och vi satt uppe och blickade ner över stället.
Vi lämnade tillbaka hyrbilen och fick skjuts tillbaka till flygplatsen. Jag hade kört hela resan från Edoras, upp till Mount Cook och tillbaka till Christchurch, mycket nöjd med det med tanke på hur jag skjutit upp så länge att köra i vänstertrafiken. Vi diskuterade hur jag gjort så många omkörningar, och mindre imponerande var hur jag fortfarande då och då aktiverade vindrutetorkarna när jag skulle blinka, eftersom de är på motsatt sida här haha.
Den stora höjdpunkten för sista dagen skulle komma nu. På bara gångavstånd från flygplatsen låg International Antarctic Centre vilket var sista stoppet på resan. Christchurch är världens primära gateway till Antarktis och jag läste att varje år går cirka 100 flyg från Christchurch ner till Antarktis, primärt för forskning och arbete som pågår där nere. Det första vi gjorde var att signa upp på en "Hägglund ride" vilket är små bandvagnar som man använder för framfart i den extremt tuffa miljön. Hägglund lät väldigt svenskt och på min frågan till chauffören innan åkturen så förklarade han att det är ursprungligen fordon framtagna av svenska armen (uppe i Örnsköldsvik), men som visade sig otroligt pålitliga med extrem prestanda och börjades användas för forskningsuppdrag på Antarktis. Jag tycker det är lite kul hur lilla Sverige är så ledande inom så mycket - stridflyg, bilar och även när man åker till något så random som ett Antarktiskt center så har naturligtvis Sverige även designat och byggt fordonen som används där. Chauffören berättade att vagnarna vi åkte har tidigare varit i tjänst där nere (McMurdo Station) men pensionerats under tiden vi åkte längs en extrem hinderbana de byggt upp, häftigt. Extra häftigt är att vagnarna väger 4.5 ton, är amfibiska (kan flyta och operera i vattnet) ifall de faller igenom isen och kan på så vis ta sig i land. Dessa bandvagnar är det primära fordonet nere på Antarktis som fraktar all utrustning, mat, vatten, tält med mera när man är ute på expedition. Han berättade även av folk med kompetens behövs där nere och de söker ingenjörer som kan åka ner på 6-månaders missioner. Kan säga att jag blev definitivt sugen. Ska nog söka i varje fall. Utöver detta ride så fick vi även ta del av pingvin-matning, gå in i "husky zone" och klappa huskys som var oväntat mysiga och steg uppåt på min lista av favorit-hundraser. Det fanns även en "snow storm experience" där man fick gå in i -8 grader varpå vinden blåste upp till motsvarande cirka -20 grader. Man fick låna en jacka så med jacka och shorts gick jag in. Dionne frös ordentligt men jag tyckte ändå inte det var sådär jättekallt. Jag snarare uppskattade det hela som varken sett snö eller kyla på 3 år nu haha. Vi spenderade några minuter i souvenir-shoppen innan centret stängde och vi vandrade tillbaka till flygplatsen.
Jag försökte som sista sak i väntan på planet, att besöka "international arrivals", det vill säga där jag och familjen anlände 2007, för att se om jag kunde känna igen mig något. Tyvärr gjorde jag inte det och det är troligt ombyggt både på grund av att tiden har gått men också säkert på grund av den stora jordbävningen i Christchurch 2011. Detta avslutade en grym långhelg nere på sydön och det var skönt att få några extra dagars andrum samt skönt att börja bocka av resmål på sydön, något jag haft länge på att-göra-listan.
Tack för att du har läst. Kommentera gärna något om du uppskattade läsningen och om det är något du skulle vilja att jag skriver mer om i framtida inlägg. Ha det gött så länge! /Marcus
No comments:
Post a Comment