I mitt förra inlägg så skrev jag att resan till Queenstown förtjänade sitt eget inlägg. Detta inlägget är dedikerat till den resan och jag har försökt inkludera extra mycket bilder - även om inte alltid bilderna gör vyerna och utsikterna rättvisa.
Förberedelser
Denna resa bokades redan i april då bokningarna för "The Great Walks" öppnade. Faktum är att vi satt redo den morgonen som det öppnade för att boka. Vi var ett stort gäng från jobbet som skulle åka tillsammans men då man får max boka 8 pers/grupp hade vi delat in oss i två grupper. Klockan 08:30 den morgonen som bokningarna öppnade satt vi redo på jobbet och sekunden det öppnade vart det fullbokat direkt. Jag kunde inte tro det var sant. Vi skulle boka Milford Track - den populäraste av alla "Great Walks". Kan nämna här att "The Great Walks" är ett samlingsnamn för de längsta, vackraste och mest populära flerdags-vandringar man kan göra i Nya Zeeland och det finns totalt 10 stycken - 3 på den norra ön och 7 på den södra ön. Den andra gruppen fick tag på 8 platser den helgen som var tänkt men inte vi. Vi satt och uppdaterade sidan och alla satt halvt uppgivet och letade efter plaster. Till slut dök det upp 8 platser en annan helg och efter en mycket intensiv halvtimme så hade vi bokat. En annan helg, men vi hade en plats och det var det viktiga!
Efter att detta var bokat så kände man ingen jättestress, det var ju så långt in i framtiden. Mitt stora problem var mitt knä som definitivt inte var redo för långvandring med packning då jag knappt kunde benböja på morgonen utan att känna obehag. Så jag gick regelbundet hos en fysioterapeut som både gav mig övningar och varje gång masserade knät vilket hjälpte. Jag tog min första löptur sedan operationen, väldigt lugn, den 31 juli 2022, på hela. 1.31 km. Men det var en början. Jag stegade detta upp sakta och till slut kunde jag ge mig ut på löprundor.
Månaderna gick och november närmade sig snabbt. Jag började fundera på vilka saker jag behövde köpa inför resan och det visade sig att det var ganska mycket utrustning, eftersom jag knappt hade med mig friluftskläder lämpade för hike från Sverige. Jag köpte bland annat vandringskängor, vind- och vattentät jacka, regnbyxor, underställ och en 50 L ryggsäck. Löpningen gick ganska bra nu så mer och mer talade för att det skulle gå vägen och min oro hade dämpat sig sista veckorna innan det var dags. En möjlighet dök upp att åka och vandra i Tongariro National Park (som är en annan Great walk för övrigt), se tidigare inlägg, veckan innan vi skulle åka till Queenstown och jag tog chansen och tänkte nog att om inte det går att vandra en dag där så kan jag lika gärna stanna hemma. Den dagshiken gick bra till en början men några dagar efteråt fick jag känningar i knät som var allt annat än bra. Att döma från min erfarenhet från påsken så bedömde jag att en potentiell inflammation i knät var på gång efter den intensiva dagen. Jag var hos min fysioterapeut sista gången och han visade mig hur jag skulle tejpa knät varje dag på vandringen men när jag berättade om känslan i knät så var hans sista ord i princip att han avrådde mig från att göra hiken. Ångest. Vid detta laget hade jag investerat så mycket tid, pengar och tankar i att genomföra detta och att döma hur svårbokat det var så visste jag inte om chansen skulle komma igen. Jag ville verkligen genomföra detta! En annan sista-minuten lösning var att jag var på apoteket och efterfrågade anti-inflammatoriska tabletter och jag förklarade för någon läkare där om min operation och inför hiken, så jag fick extra starka anti-inflammatoriska utskrivna. Utöver dessa tabletter hade jag även med, som en sista utväg, mina morfin-tabletter som blev över från min korsbandsoperation - planen var såklart att aldrig behöva använda de.
Jag packade min väska extremt lättvikt och jag vägde min mat, portion för portion, dag för dag. Inget onödigt skulle gå ner. Jag hade till och med sparat en sån där liten tandkrämstub som man får när man flyger, som kom extremt bra till pass inför detta! Ja, du förstår ju att det var viktoptimerat! Utöver detta hade löpningen gett utdelning - jag hade lyckats gå ner från cirka 104kg till 96 kg.
Det var dags.
Dag 0
Jag tog bussen till jobbet denna morgonen, med packningen. Sträckan till och från bussen är en promenad på kanske 15-20 min totalt och den pågående inflammationen gjorde sig påmind. Det kändes inget bra. Jag hade sån ångest. Det kommer aldrig gå. Vad håller jag på med. Varför skulle jag utmana mig att gå den där hiken veckan innan? Kanske var det lika bra så att man inte fastnar halvvägs in i den långa hiken, mitt ute i ingenstans? Tankarna var många. Trots detta så åkte vi till flygplatsen och jag spelade med. Likhitha, en kollega, hade också problem med sitt knä och det var skönt att kunna gnälla lite till varann, även om jag trodde att mitt knä var i betydligt sämre skick.
På kvällen när vi anlände till Queenstown checkade vi in på ett hostel, dumpade in väskorna och gick ut en sväng i Queenstown och käkade bland annat på berömda Fergburger. På vägen hem fick jag ett hugg i knät som gjorde så jäkla ont och inombords sjönk jag rätt rejält. Det kommer aldrig gå tänkte jag igen. Precis innan sovdags hade jag i princip bestämt mig för att det är bättre jag stannar i Queenstown och struntar i hiken, men jag hade en sista ide. Jag tog en anti-inflammaorisk tablett och gick och la mig.
Dag 1 - Mot Clinton Hut
På morgonen kände det bättre i knät till min förvåning och jag fann mig i samma situation som de andra där vi klädde på oss och vandrade ner på stan för att köpa frukost. Fullt påklädda med packningen med oss väntade vi på bussen och vi åkte ner mot startpunkten. Milford Track är inte bara den populäraste vandringen, den är också den mest oåtkomliga. Från Queenstown åkte vi buss ner till Te Anau där vi blev avsläppta och var tvungna att spendera några timmar innan nästa transferbuss skulle hämta oss. När jag var i Nya Zeeland med familjen 2007 så besökte vi Te Anau och när vi gick runt i lilla Te Anau denna gången så gick vi längs vattnet och gick förbi ett hotell som jag verkligen kände igen. Jag tror att vi bodde där 2007. Efter en rundvandring i Te Anau (som jag inte alls var förtjust i att göra eftersom jag bara ville sitta och vila mitt knä haha) så blev vi hämtade och resan fortsatte upp till Te Anau Downs. Där stod det en båttaxi som väntade på oss och vi åkte längs vattnet, cirka 45 min i båt, upp till startpunkten för vandringen. Under resan dit berättade chauffören att båten kommer två gånger per dag och om man av något skäl måste avbryta vandringen så måste man ta sig tillbaka till startpunkten. I värsta fall flygas ut med helikopter. Det fanns definitivt ingen täckning och de enda som kunde kontakta civilisationen var så kallade "rangers" som var utplacerade en i varje stuga längs vägen. De hade satellit-telefoner för nödsituationer. Jag var absolut orolig över mitt semi-inflammerade knä här men lite lugnande att det fanns en utväg om det verkligen skulle skita sig.
 |
| Färden med båttaxin var i sig magisk! |
 |
| Avsläppta på startlinjen!! |
Ett annat ess jag hade i rockärmen var att jag hade fått låna vandringsstavar från en kollega som jag använde redan från start. Det kändes konstigt att använda och inget jag gillade men nu handlade det om att ta sig igenom denna fyra-dagars-vandring! Första dagen var jättekort och jag hade gärna sett att man kört på lite längre första dagen mer än 5 km. Nedan kan du se höjdmeter och distans för varje dag,
 |
| En av väldigt många vingliga broar man fick ta sig över |
Ungefär halvvägs gjorde vi en extra tur som inte var nödvändigt för att ta sig mot första stugan men som rekommenderades för vyn. Jag hängde på då det kändes helt okej i mitt tejpade knä.
 |
| Ingången till storstugan |
 |
| Alla förnödenheter som skickas till och från stugan sker via helikopter |
 |
| Min säng var längst in till vänster, ovanslafen! |
Dag 2 - Mellan bergen
Milford Sound och hela västra kustlinjen längs den södra ön är ansett en av världens blötaste platser med flest regndagar per år. Milford Sound får i snitt 6800mm regn per år utspritt på 182 dagar. Vi hade naturligtvis följt väderprognosen inför vandringen och det hade inte sett bra ut. Med regnbyxor nedpackat i en redan vattenpackad väska började andra dagen så här,
 |
| Checkar ut från Clinton Hut, morgon dag 2 |
 |
| Morgon på Milford Track |
Andra dagen skulle vara den första av tre riktigt långa vandringsdagar, cirka 20 km. Sträckan från Clinton Hut skulle ta oss längs en stig mellan berg och avslutas med en del stigning som en slags påminnelse inför morgondagen. Dag nummer 2 var min absoluta favoritdag!! Till en början så vandrade vi längs en flod med vatten så klart att man knappt kunde se vattnet!
Efter timmars vandring längs floden så blev skogen allt tätare och vi vandrade under en period i en mer skoglik miljö med mossa, grenar och snår. Om man behövde gå på toa så fanns det utplacerade dass längs vägen (vänster i bild nedan). Väldigt ofta förekommande var varningsskyltar också likt den till höger i bild som oftast varnade förr stenras, lavin eller annan fara.
Till slut så möttes vi av en öppning, likt ett ljus i en tunnel, och väl där så möttes vi av en magisk vy
 |
| Den magiska vyn som vi vandrade rakt in i |
Det är svårt att fånga på bilder men jag ska göra ett försök att beskriva den absolut surrealistiska miljön vi vandrade i. Vi gick längs en smal slingrig stig med enorma berg på höger och vänster sida som var fyllda av små vattenfall och snöbäddar på topparna. Det enda ljud som hördes var i princip fågelkvitter och möjligen ett vattendrags avlägsna forsande. Det enda spår av mänsklig närvaro var broar byggda av sten för att korsa höjdskillnader eller vattendrag. Vågar påstå att det var nära definitionen av fridfull miljö - sen var vi ju också på en av de mest svåråtkomliga och avlägsna platserna i ett redan avlägset land. Men ändå!
Vi passerade 10 mile-märket (16-km) och kom fram till en mycket välbehövlig rastplats. Här kommer jag ihåg att jag började få känningar i knät och det fanns all anledning att övertänka och nojja - något jag är ganska bra på. Men det var bara att käka lunch, vätska upp, byta strumpor och vila en stund i skuggan. Fokus framåt och vilken rastplats sen!!
Efter den jättelånga vandringen mellan bergen så började till slut stigningen. Det var både genom skogsdungar och en etapp var uppför på stora stenar. Tufft och utmattande, och solen låg på. Väl uppe efter den steniga etappen hade några i gruppen börjat få skoskav och jag tänkte för mig själv något i stil med "jag sa åt er att byta strumpor och lufta fötterna mellan varje rastpaus" som man får lära sig i det militära men folk var väldigt självsäkra att de inte skulle få skavsår. Nåja, jag tog en paus (höger i bild) medans gruppen utförde fotvård.
Efter att ha vandrat genom snår och dunge bland träd och längs klippkanter så öppnade det upp sig mer. Stigen var inte alltid helt tydlig men det var ändå alltid klart vilken väg man skulle gå. Det gällde hela tiden att ha ögonen på marken så att man inte klev snett eller halkade, och då och då stannade vi upp och tog vattenpaus och försökte ta in den enorma vyn och miljön.
Här uppe på toppen blåste det väldigt mycket och så fort vi stannade för att njuta av utsikten blev det kallt direkt så det var på med både mössa och vindjacka.
När vi hade kommit nerför det som var den absolut värsta och tyngsta biten så kom vi till ett vattenfall där vi tog en längre paus och tog av väskorna och vätskade upp samt försökte luska ut hur långt det var tills vi var nere, vid detta laget var vi väldigt trötta på nedförsbacken.
Framme vid Dumpling Hut som var den sista stugan och sista stoppet så laddade vi upp med sista middagen. Jag och Chris gick och fyllde på våra camelbacks i ett vattendrag intill stugan med nysmält glaciärvatten. Att döma av krämpor i gruppen och det långsammare tempot på slutet av dagen bedömde vi att vi behövde komma iväg 2 timmar tidigare än rekommenderat dagen därpå för att hinna med båttaxin. Vi ställde klockan på 04:30 och gick och la oss.
Bilresan tillbaka från Milford Sound på väg ner mot Te Anau är spektakulär och en upplevelse i sig om även om man inte vandrar genom passet och där stötte vi på fler Kea-papegojor. Men det minns jag inte för jag sov hela vägen hem. Nåja, hade sett tillräckligt med vattenfall och vackra vyer vid detta laget.
Dagen efter hiken hade vi en extra dag i Queenstown. Gruppen delade på sig idag och vi var ett gäng som hyrde en bil och åkte mot Glenorchy.
Sista stigningen för dagen så var alla trött och det sas inte så mycket i gruppen. Vi var alla sugna på att komma fram och tröttheten började ta ut sin rätt. När vi till slut såg helikopterplattan för nästa stuga så visste vi att det var inte långt kvar och det blev vår sista vilopaus för dagen - på helikopterplattan.
Till slut kom vi fram till Mintaro Hut. Det var ganska många andra grupper som hade kommit fram till stugan före oss och det var först till kvarn vad gällde sängplatser så vi fick dela upp oss och sova i olika rum, ingen big deal såklart. Efter det så gick vi ner till ett vattendrag som rann i närheten där man kunde bada. Jag kände att jag var både överhettad och ganska lökig så här halvvägs in vandringen samt att jag ville testa att bada minst en gång under resan, även om jag visste att det skulle vara väldigt kallt då det är smält glaciär-vatten som rinner. Jag hoppade i en gång, sedan upp igen för att tvåla in mig med lite tvål som jag hade med mig, för att sedan i en gång till. Det var riktigt kallt andra gången men så värt det ändå att få tvätta sig. Det fanns ju inga duschar i stugan och minnena fördes tillbaka till Indien där jag duschade i en hink och kallvatten i ett helt år.
 |
| Återigen fick jag en överslaf |
Mintaro Hut hade nyligen flyttats, dvs den gamla stugan hade rivits och så hade man på en ny plats byggt en helt ny anläggning så denna stugan var utan tvekan den mest fina och moderna. På kvällen så hade stugans "ranger" tal om vad morgondagen väntade och därefter så satt alla i matsalen och pratade och rörde sig nästan inte ur fläcken. Du vet den där känslan av att varit ute hela dagen och man kommer in trött och får ta en dusch och klä på mjukiskläder resten av kvällen? Den känslan hade jag hela den kvällen gånger tio! Utöver det så fanns det en vedkamin i matsalen och den var tänd till en början men till slut började den ebba ut och jag såg hur folk ville att den skulle fortsätta men ingen tog tag i det. Med mina bonna-gener från Attsjö så gick jag ut och såg mig omkring och hittade ett vedförråd och en yxa och högg upp en rejäl trave med ved och sedan ansvarade för elden hela kvällen till mångas uppskattning. Till slut var vi bara några få kvar som satt och tittade på elden i mörkret innan vi till slut gick o la oss.
Dag 3 - Över passet
Morgonsolen steg över bergen och vi verkade ha tur idag igen med solen! Jag hade tejpat mitt knä, tagit en anti-inflammatorisk och knutit kängorna - dag 3 innebar också den dagen med mest höjdmeter. En total stigning på först cirka 400 meter och sedan nedför cirka 1000 meter. Jag hade hört att nedförsbacken skulle vara värst och även såna med friska knän hade börjat få känningar i slutet på dagen. Hujedamig!
 |
| Morgon, dag 3. Mintaro Hut |
Stigningen började direkt och det var ganska ruff underlag med stenar och zig-zag led fram och tillbaka när vi tog oss an höjdmeterna. Denna morgonen var inte annorlunda de tidigare, det var lite småkyligt på morgonen och jag hade på mig min gamla fältskjorta 90 från lumpen och en överdragsjacka. Ganska snabbt blev man varm och när solen lyste på fick man ta av sig ett lager.
Vi var på väg mot toppen, mot McKinnon Pass. Timmar passerade och vi gick uppåt hela tiden. Vi tog flera vattenpauser. då flera i gruppen var trötta. Till slut kom vi upp på toppen och där var det en gravsten tillhörande just Quintin McKinnon, en äventyrare från Skottland och vad jag förstår pionjären som upptäckte vandringen mellan Te Anau och Milford Sound år 1888, det som idag utgör Milford Track. Våghalsigt att på den tiden ge sig ut och vandra här utan vetskapen att det ens var en möjlig vandring måste jag säga. Det får man ändå ge honom!
 |
| Vi såg flera av världens enda bergspapegoja - Kea |
 |
| Over the pass |
 |
| Mugg med vy |
Väl uppe på toppen så blev det lunch och en längre paus. Där fanns ett vindskydd och en liten stuga man kunde gå in och värma sig i, mer för dagar då det regnade. Man ska inte glömma att vi hade otroligt tur med vädret och många som gör denna vandringen når toppen helt genomblöta. Det fanns även en toalett uppe på toppen, sannolikt topp tio toaletter i världen med finast utsikt. Det fanns även ett litet cafe som sålde nybakade ekologiska våfflor och varm choklad.. okej, kanske inte sant det sistnämnda.
 |
| Gruppfoto på toppen |
Nu var det dags för den beryktade och sannolikt väldigt tuffa nedförsbacken då vi skulle hela vägen ner, 1000 meter cirka, och jag visste att detta kommer bli tufft för knät. Det gällde att vara försiktig. Mycket riktigt så var det tufft i flera avseenden, solen låg på och det var väldigt varmt och stigningen neråt var väldigt kraftig emellertid. Ibland var det steg ner så djupa att man var tvungen att sätta sig och hasa sig ner, kanske en meter per steg. Man gick sicksack och klättrade och balanserade på stenbumlingar och höll sig i grenar och träd för att behålla balansen. Jag var inte helt säker men jag förstod det som att en del av vandringen var temporärt avstängd och vi fick ta en "emergency track" istället. Ironin var att denna biten var sannolikt den tuffaste kantat av djupa steg och vattendrag och stundtals väldigt snårigt och inte alls en väg man vill ta vid en olycka. Det var även en del insekter och Fiordland National Park är känt för sina sandflugor som biter hårt och ofta som trivs här omkring och i den höga fuktigheten. Så det var både rejält med solskyddsfaktor och insekts-skydd på! På grund av denna tuffa terrängen så hade jag mitt fokus nästan hela tiden på var jag satte mitt nästa steg och tog därför inte så mycket bilder på vägen tyvärr.
När vi hade kommit nerför det som var den absolut värsta och tyngsta biten så kom vi till ett vattenfall där vi tog en längre paus och tog av väskorna och vätskade upp samt försökte luska ut hur långt det var tills vi var nere, vid detta laget var vi väldigt trötta på nedförsbacken.
 |
| Många vattendrag korsades, alltid på samma sätt - över en ranglig bro |
När vi väl tagit oss ner så kom vi fram till en T-korsning. Till vänster, en av de största höjdpunkterna under Milford Track, de högsta vattenfallen i Nya Zeeland, Sutherland Falls, på sina 580 meter. Tyvärr är det en 90 minuter omväg man måste göra och vi hade tappat mycket tid på slutet på grund av knäproblem och trötthet i gruppen. Förvånande var att mitt knä höll och jag mådde oväntat bra. Vi visste att under morgondagen hade vi en båttaxi att passa klockan 14 vilken vi var tvungna att hinna med för att hinna med bussen tillbaka till Queenstown. Vi var oroliga att gruppen skulle hinna med den och vi resonerade att vissa av oss behövde vilan och att spara stegen helt enkelt. Jag kände väl inombords att jag hade 90 minuter extra vandring i mig men samtidigt var det viktigaste att ta gruppen i mål och det var 20 km till under morgondagen. Efter en stunds diskussion tog vi ett beslut som grupp att inte ta omvägen, tyvärr.
Dag 4 - Kampen mot klockan
Alla var uppe i tid och det var väldigt tyst och fokuserat. Det gav klart flashbacks från det militära. Jag är rätt så ordningsam av mig så jag hade förberett all packning kvällen innan så det var bara på med allt, trycka i sig havregrynsgröten och på med packningen och först klar som jag var så passade jag på att ta några bilder på morgonen.
Vi var i väg i riktigt bra tid och hade nästan två timmar marginal. Den sista dagen var det ganska platt landskap och det var också den minst idylliska dagen kan man säga. Det kändes lite som att vandringen var över och man var också ganska så trött så jag tänkte nästan mer på att komma fram till båten än på landskapet. Nu hade också turen tagit slut gällande vädret och regnet hängde i luften hela dagen. Tror det regnade stundtals men det höll sig ändå där typ hela dagen. Vi vandrade över stock och sten bokstavligen hela dagen lång och denna dagen var mer i skogslandskap än öppna landskap och berg. Vi hade ju nu gått över berget och var nere på andra sidan. En sevärd plats längs vägen var en över fyra meter hög enorm ihålig sten, som tydligen gröpts ur av ett vattenfall, som vi fick plats hela gruppen i. Bell Rock. Det var väl inte så coolt tyckte jag minns jag att jag tänkte och ville helst bara kötta på det sista.
 |
| Bell rock en bit ner, syns inte så bra tyvärr Den absolut sista måltiden för hela vandringen blev i en jättelång uppförsbacke som vi satte oss någonstans mitt i. Jag kommer ihåg att jag var väldigt nöjd med att det absolut sista av mat och snacks jag hade med mig tog slut här så det var väl disponerat och planerat. Här fiskade jag upp en 200-grammare Marabou mjölkchoklad och bjöd hela gruppen på svensk choklad, som jag hade tagit med mig från Sverige i somras. Jävlar vad gött det var med choklad där och då! Om man tittade ner för stupet så flöt det i vanlig ordning ett vattendrag och där fick vi syn på ett djur som man kan få se här omkring om man har tur - en enorm ål, säkert 2-3 meter lång. Vi såg den uppifrån hur den ringlade sig genom floden. Har tyvärr ingen bild på det. |
Milford Track vandras i regel bara åt ett håll, där startpunkten nås enbart med båt, och man får inte tälta längs vägen utan man måste sova i stugorna osv. Däremot sista dagen så mötte vi några fuskare som hade tagit båten över från Milford Sound. De var ute på sin dagstur och hade en liten ryggsäck på ryggen och hälsade glatt på oss som var på sluttampen. Tanken på att de bara fick se det sämsta av hiken och dessutom var dåligt väder, värmde ändå lite. Nu var det bara kilometer kvar och jag ville bara i mål. Slutmålet kallas för "Sandfly Point" uppkallat efter sandflugorna som jag nämnde tidigare. Detta ska tydligen vara en plats där de trivs extra bra och jag hade hört historier om hur mycket sandflugor det skulle vara och pinan att vänta på båten.
33.5 miles eller 53.5 km senare så gick vi i mål. Vi satt och vilade tillsammans i kanske 20 min. Mindre sandflugor än vad jag väntat mig, kanske var det mindre på grund av det varma vädret som vi haft? Extremt skön känsla att klara av det! Vi väntade ganska så länge på båten men den kom till slut och det var kanske 10 minuter båt tillbaka till Milford Sound. Där fick vi skjuts till ett en lodge/hotell och där blev det pommes, varm choklad och kopplade upp oss mot deras wifi. Absolut ingen täckning under fyra dagar så var det skönt att vara tillbaka.
 |
| Båttaxin som tog oss tillbaka till Milford Sound |
Bilresan tillbaka från Milford Sound på väg ner mot Te Anau är spektakulär och en upplevelse i sig om även om man inte vandrar genom passet och där stötte vi på fler Kea-papegojor. Men det minns jag inte för jag sov hela vägen hem. Nåja, hade sett tillräckligt med vattenfall och vackra vyer vid detta laget.
 |
| Tillbaka i Queenstown |
Queenstown - Glenorchy - Midgård
Här blev det en kort vandring genom det pyttelilla samhälle som Glenorchy tydligen är och jag passade på att introducera gruppen till geocaching. Det fanns två geocaches i hela stan så vi passade på att plocka en av de utanför stans missionskyrka. Efteråt stannade vi och drack en läsk på det lokala cafeet.
 |
| The Trading Post, Glenorchy |
Efter Glenorchy fortsatte vi bara en liten bit till innan vi kom till det som kallas för Isengard's lookout och som man kanske hör på namnet är det inspelningsplatsen för Isengard, Sarumans tillhåll från Sagan om Ringen. Efter noga jämförelse av bergstoppar samt med boken "LOTR filming locations" i högsta hugg så vart det naturligtvis ett obligatoriskt foto i försök att de liknelser man kunde se.
 |
| Lägg märke till bergstopparna i bakgrunden samt boken |
 |
| Kasta macka i Isengard |
Efter att vi hade varit i Isengard så åkte vi längs en grusväg genom en plats som heter enkelt Paradise. Det var en idyll som kantades av berg, åkermark och skog med betande får. Väldigt vackert som namnet antyder. Det fanns ingen täckning. Vi åkte så långt som vägen tillät och vad dök upp i slutet om inte starten på en annan multi-day hike, 63km Rees-Dart Track. Där och då kände jag och mina ben att det får bli en annan gång. Jag läste senare att där vi åkte igenom Paradise var där som Forest of Lothlorian spelades in i Sagan om Ringen.
Vidare så åkte vi tillbaka till Queenstown och vidare till skidanläggningen Coronet Peak där vi spenderade någon timme och gick runt i en öde skidanläggning på sommaren. Därefter blev det tillbaka till huset och på kvällen beställde vi pizza och umgicks. Ungefär hälften av gruppen hade inte sett Sagan om Ringen och då det varit ett återkommande tema för dagen så bestämdes det att vi skulle se första filmen. Inte mitt förslag men inte mig emot. Jag anser att man inte bara kan spontan-se LOTR men denna dag var ett definitivt undantag, och senaste jag såg filmerna var våren 2017 så det kanske var dags. Men med vandring i benen och eld i braskaminen så förstår jag att de flesta somnade ganska snabbt in i filmen. Jag tycker om både Sagan om Ringen och eldning för mycket så mitt fokus var 110% på annat håll än sömn kan jag säga!
Dagen därpå var det sista dagen och vi hade bokat flyg hem på kvällen. Denna dagen var det bara en sak inplanerat och det var något som jag och några till aldrig hade tidigare gjort - hoppat fallskärm. Det känns inte som att det kommer komma ett bättre och maffigare ställe att göra det första gången på så det var inget snack om att jag skulle göra det. Det var inte alls läskigt som andra målar upp det enligt mig, men det var definitivt intensivt och adrenalin-fyllt! Riktigt fett, rekommenderas! Här är en länk om du vill se hur fallskärmshoppet gick till,
https://www.youtube.com/watch?v=3tq1kBKJyK8&t=5s
Efteråt blev det några timmar på stan, lunch och gå i butiker. Jag besökte sagan om ringen-butiken, eller det som var kvar av den. När jag var i Queenstown 2007 med familjen så var det en ordentlig butik med massor med grejer från sagan om ringen, men den hade numera flyttat och var nästan ingenting tyvärr. Något jag ville göra i Queenstown men som inte hanns med var en runda frisbee-golf på en bana som ligger nära centrum. Det får bli nästa gång!
Hemresan - tillbaka till QT - Auckland
Jag och två till hade bokat hemresan en kväll tidigare än de andra. Det mest minnesvärda från hemresan hände när vi stod i gaten i väntan på flyget. Jag stod och pratade i telefon med pappa just när de i högtalarna ropade ut att alla flyg hade blivit inställt på grund av storm. Då händer det oväntade, en kille börjar skrika och springer fram mot personalen vid gaten och river ner datorerna vid gaten börjar slå en av flygvärdinnorna med full kraft. Vi satt längst fram vid gaten så detta skedde typ två meter framför oss. Personalen och vad jag förstår hans pappa sliter tillbaka honom och hans pappa skriker i bakgrunden något i stil med "He's autistic! He's autistic!". Killen sliter sig och lyckas knuffa omkull värdinnan och slår till en annan samtidigt som han stampar med foten mot hennes huvud. Någonstans här hade min pappa, som var i telefon, snappat upp skriken och tumultet i bakgrunden och jag kom på mig själv att jag kanske borde säga något. Jag hade backat några meter men antagligen vart helt tyst av shocken, och förklarade situationen för pappa. Det kom vakter rusandes och vi lämnade tillsammans med folkmassan rummet samtidigt som den autistiske killen hölls tillbaka och grät högljutt.
Turen i oturen var att resten av gruppen hade fortfarande kvar huset så vi tog en taxi tillbaka och plötsligt satt vi framför braskaminen igen med resten av gruppen. Morgonen därpå tog vi flyget hem och istället för att åka hem och packa upp i lugn och ro blev det en uber direkt till jobbet. Ja de var lite sådär avslutning på resan men det var så det blev.
Avslutning
Sammantaget så var det häftigt att få göra en sån här resa, det är ju inte helt lätt att som svensk bara glida över till Nya Zeeland och göra det utan det krävdes en del utrustning och även att man inte kunde vara kräsen med vilka dagar man vandrade. Båda blir ju lättare när man bor här såklart. Vi får se om det blir en liknande vandring för mig i framtiden.
Hade gött,
Marcus
Marcus
No comments:
Post a Comment