Tjabba Tjena Hallå!
Det har inte varit ett så utflykts-tätt halvår men lite utav det minnesvärda vill jag ta upp här.
Regn-rekord i Auckland (27 Januari)
Detta var en fredag och jag kommer ihåg att det regnade som tusan på morgonen när jag vaknade. Under dagen fortsatte det att ösa ner och det var vid flera tillfällen som det verkligen piskade rutorna och man hörde genom taket hur regnet bara fortsatte, och blickar utbyttes som sa typ "helvete vad det regnar". Men det var ändå svårt att förstå hur mycket regn det faktiskt kom den dagen. När jag skulle hem så försökte jag hitta en lucka när det var lite uppehåll men jag hann inte mer än 20 meter och jag lovar att på 10 sekunder så öppnade sig himlen igen. Jag sprang till bussen och var helt plaskvåt på bara 5 minuter. Väl hemma tog jag på torra kläder och gick för att köpa fredagspizza och pratade med Fia i telefonen. Jag hade på mig både regnjacka och regnbyxor nu och minnena for direkt tillbaka till 7-årsåldern och jag stod emot tanken på att leka i vattnet. Väl hemma med en pizzakartong (som numera hade en vattenpöl försjunken i locket) så blev det pizza och film. Dagen därpå fick jag flera meddelanden om hur det är med huset osv. Jag fattade inte riktigt förens jag såg på nyheterna att i andra delar av Auckland som är lägre beläget där allt vatten ansamlats så hade alltså hus flutit bort och mängder var vattenskadade. Folk hade dött under natten och flera ställen såsom Auckland Zoo och AKL Airport var helt igensvämmade. På 24 timmar hade det kommit cirka 300mm regn. Det var överlägset nytt rekord då det förra rekordet låg på cirka 150mm och mättes på 1980-talet.
Halfling Marathon i Hobbiton (25 Mars)
Det var under förra året när jag och Rohan åkte till Rotorua (se tidigare inlägg) som jag upptäckte att det årligen är en löptävling i självaste Hobbiton. För alla Sagan om Ringen-fantaster där ute så förstår man snabbt att det var något jag bara måste göra. Jag hade en till kollega i mitt team, en kille från Italien, Pietro, som också skulle springa så vi bestämde att åka ner ihop. Det är cirka 1.5h bil söder om Auckland utanför ett litet samhälle Mata Mata, beläget på ett stort areal bestående av åkrar tillhörande en bonde. Jag har förstått det som att Peter Jackson i princip frågade bondefamiljen om de kunde spela in på deras mark och vips, livslång business med återkommande turister.
När vi väl kom dit för på förmiddagen så slås man av det enormt vackra landskapet. Det är kullar klädda i gräs med betande får och kor så långt ögat sträcker sig med skog och natur integrerat. Jag hade hoppats på sagan-om-ringen musik spelades men istället var det något inhyrt band som körde sina egna dängor. Vi checkade in och fick ut t-shirt och nummerlapp. Jag hade haft en ide att springa utklädd till hobbit dvs i krulligt mörkt hår och barfota. Om Frodo kunde ta ringen till Mordor utan skor borde jag kunna springa 11 km utan, men jag hittade ingen peruk innan loppet så då fick det vara. Allt eller inget. Däremot fanns det en del människor där som hade klätt ut sig till alltifrån uruk-hai, ent, alv och hobbit.
Jag hade tränat inför detta loppet ganska länge efter att knät återhämtat sig från hiken i Milford Sound så jag var i ganska bra form men har inte sprungit längre än 5 km åt gången och detta var 11km så jag hade bestämt mig för att ta det lugnt. Nästa sekund fann jag mig själv längst fram i startgruppen och låg i täten första 500 meterna. Det är något när tävlingsinstinkten kickar in. Med bra form menar jag relativt mig själv och knäskadan så brukar jag ligga på cirka 5:45 min/km. Första kilometern ut snittade jag 4:37 min. Nåja, orken tog rätt snabbt slut och folk sprang om. Tidigt i loppet möttes vi av en grupp orcher som jagade deltagarna och skrek något i stil med: "keep on running you maggots!" vilket förgyllde upplevelsen och det var bara att trycka på!
Så man startade vid Shire's Rest vilket ligger utanför Hobbiton. Vi sprang därifrån in mot Hobbiton och vid första stoppet serverades det frukt, godis och dryck. Löpandes på stigar bland hobbit-hus fick man liksom försöka springa, stanna upp och ta bilder och sedan fortsätta springa. Andra tog bilder medans de sprang. Ungefär halvvägs så hade det förberetts ett hopptorn ner i en damm i samband med nästa vilostopp. Det var många som tog chansen att svalka sig (det var väldigt varmt) och jag var sugen helt klart. Jag brukar vara en sån som tar chansen när jag får den. Men det kändes inte som ett smart val att lägga tid mitt i loppet på att bada och bli blöt osv. Hittade en bild som togs när jag passerade. Det var väl inte svårt att få mig på bild för det ser ut som jag knappt tar mig fram lol. Bjuder på den.
 |
| Hopp-tornet i bakgrunden |
Vidare så sprang man ut ur Hobbiton, igenom vetefält och runt pumpaodling, och sedan på väg tillbaka. Vi sprang zig-zag mellan runda dörrar på små vägar med vackra dekorationer längs vägen. Vid detta laget var jag så trött att det var svårt att uppskatta det tyvärr. Jag kom fram till Bilbos hus vid den klassiska grinden "no admittance - except on party business". Där stod en man och spelade fiol och en fotograf. Snabba foton och vidare. Sista stoppet var The Green Dragon (puben i Hobbiton) där man kunde gå in och dricka öl mitt i loppet. Relativt ovanligt må jag tro. Under loppets gång gick energinivåerna upp och ner och här jag ett riktigt bra flow och ville bara komma i mål. Jag sprang över bron, utbytte ett high-five med en snubbe utklädd till Ent och fortsatte att kubba mot mållinjen.
 |
| The Green Dragon Bridge |
Väl i mål så stod det orcher och delade ut medaljer och sedan fick man ett stop och varsin kall öl. Sammantaget var det betydligt jobbigare än jag trodde. Det var otroligt backigt, totalt 300 höjdmeter, och jag tvingades gå väldigt ofta. Jag hade haft som mål att springa runt 55 minuter. Vinnaren sprang på 55 minuter och jag kom in på 1 h 20 min haha. Om jag är kvar till nästa år ska jag springa igen och då ska jag minsann hinna dricka öl på The Green Dragon samt slå min gamla tid!
 |
| Snabbt stopp för foto utanför det ultra-ikoniska "Bag End" |
Tandproblem (13 April)
Jag antar att det inte bara är värt att nämna allt bra som händer utan även jobbigare saker som sticker ut. Under vårkanten så fick jag kraftigare ilningar i min ena tand och blev då, som vi nog alla kan relatera till, plötsligt mer noggrann under en kommande period med tandhygienen. Till skillnad från annars så försvann inte problemen och under säkert en månad eller mer höll jag ut i hopp om förbättring. Tankar gick till frisktandvården i Sverige och att man skulle haft en sån nu. Jag bokade in en tid hos tandläkaren och de goda nyheterna var att jag hade inga hål (har aldrig haft så streaken håller i sig) men han sa att mitt tandkött är inflammerat pga mina visdomständer som ligger lika skevt i min underkäke som Turkiet ligger på tvären gällande Sveriges NATO-medlemskap. Jag har ju vetat om det i säkert 10 år att man mina visdomständer ligger där de ligger men tandläkarna i Sverige har alltid sagt att om de inte skapar problem kan de få vara kvar. Så jag har alltid tänkt att det där från framtids-Mackan tänka på. Jag bokade i alla fall in en tid hos tandhygienisten som rengjorde tandkött, tandsten osv.. Det var inte supergött och tog en hel timme men jävlar vilken skillnad - rekommenderas! Därefter blev det bättre och jag hade åter hoppet, men en månad cirka senare så började ilningarna smyga sig på igen. Kunde det vara så att nutids-Mackan och framtids-Mackan var samma person?
Tiden gick nog ytterligare några veckor innan mitt nyvunna hopp sinade efter att ha läst på om diverse symptom. Jag bokade in en ny tid hos en tandläkare och förklarade min tes om att visdomständerna kanske har rört lite lite grann på sig och nu skapar en inflammation som inte längre går att ignorera. Min tes är nämligen att jag haft en mindre inflammation i många år pga de fickor som visdomständerna skapar. Inflammation gör att tandköttet drar sig tillbaka och kan orsaka ilningar. Det värsta är att tandköttet inte kommer tillbaka. Känns som jag hört det tidigare fast gällande att sluta snusa. Jag tycker tandköttet är så jävla mesig kroppsdel, viker sig för minsta lilla och kan inte reparera sig. Sedan är det för jävla ironiskt att jag aldrig haft tandproblem men nu när jag slutat snusa, ja då får jag tandproblem. Kan det vara så att snuset hållit inflammationen i schack i flera år? Jag menar, i regel är ju snus bra för tänder och sätter en annan salivflora i munnen men inte bra för tandköttet. Men att snuset hållit tillbaka inflammationen? Med det sagt hoppades jag att tandläkaren skulle ordinera två stockar grov lös till mig och be mig att börja snusa järnet. Istället rekommenderade han att ta ut de två helvetena men han ville inte göra det själv för de sitter så dumt till. Med remiss i hand gick jag besviket till en specialist och gjorde en 3D-scan av käken och nu är operation bokad 15 augusti för att ta ut de två lägre rackarna i underkäken. Hujedamig!
Resan till Tonga - (26 April - 1 Maj)
Separat inlägg.
Status Rocket Lab (1 år 4 månader)
Det börjar gå mot ett och ett halvt år här och det känns lite overkligt måste jag säga. Första tiden var tuff och jag funderade på att åka hem. Jag hade som mål när jag åkte att vara här 1-3 år men då trodde visste jag inte ens om det skulle bli ett kvartal. Jag tror som regel att förändring är tufft. Det kommer komma med friktion. Det är alltid så när man lämnar sin comfort zone för att testa något nytt. I mitt fall kände jag att det var var flera motgångar, nästan som att jag hade tagit fel beslut att lämna Sverige. Men jag tog mig igenom och det började bli bättre och bättre. Sakta, men i bättre riktning. Man måste visa lite envishet och tro på sig själv. Tuffa dagar kommer och det är bara att kämpa på. Det blir bättre. En sak är garanterat säker: så mycket förändringar som slängt mig fram och tillbaka emotionellt sedan jag bestämde mig för att tacka ja till detta jobbet har jag inte upplevt sedan jag flyttade till Indien.
Idag är det mer vardagligt, man åker till kneget och kommer hem på kvällen och veckans huvudbry kan vara att laga mat, tvätta och städa. Jag har börjat lära känna Auckland som stad och har sett årets alla väder och säsonger. Vädret här är ungefär som om du tänker dig en årstid förskjutet. Det betyder att vår och höst är ungefär som svensk sommar medans vintern här (dvs juni, juli, augusti) är som svensk september ungefär - gråmulet, ruggigt och regn men då och då kan man fortfarande gå i shorts och t-shirt. Sommaren här är supervarmt och det är blir otroligt varmt inomhus och det är svårt att somna på kvällen. Man kan inte gå ut utan solskyddsfaktor och enligt min åsikt är det på tok för varmt. Jag gissar att klimatet här ungefär som att bo runt medelhavet. Här hade nog många sagt att det låter svingött, men ja jag tycker det är lite för varmt.
 |
| Från RL's Twitter: Rocket Labs first successful HASTE rocket with a dogleg maneuver |
enorm uppgradering av Electrons fairing där jag försökt anpassa design gentemot olika stakeholders i det hela - design, composites, tooling, manufacturing, GNC och executives. Framledes ska min design nu uppdateras och i CAD, produktion och tillverkning och det kommer även att följa en testkampanj. Det kommer bli så fett att följa! Det blir den andra testkampanjen av en fairing i RL's historia, senast 2015, vilket är den fairing som fortfarande flyger idag. Jag vågar inte skriva om några ingående detaljer tyvärr pga sekretess. Får lära mig så mycket så som design och tillverkning av komposit-strukturer, sandwich-paneler, separations-lås samt vikten av att genomföra testning i samspel med analys. Jag har lagt väldigt mycket tid på icke-linjär bucklingsanalys som är erkänt svårt (inte lättare med ortotropa material och skalelement-simulering) och har lärt mig så mycket inom området att jag inom teamet numera är experten för detta område.
Rocket Lab har sex stycken core values och då och då skickas det ut ett mail till alla anställda om vilka som utmärkt sig extra inom de olika kategorierna, "We are the leaders", "We do the impossible", "We build beautiful things", "We are ever-evolving", "We have each other's back" och "We are fiercely efficient". Det var extra kul att mitt arbete nyligen uppmärksammades internt då jag blev nominerad till utmärkelsen "We are ever-evolving". Jag vet att det var Alan som nominerade mig och det gör det inte mindre stort då jag har stor respekt för honom som ingenjör och det glädjer mig att få den utmärkelsen av honom. Lite stolt ändå! Nomineringen löd:
"Predicting how really thin structures fail is a super difficult are. Marcus did an awesome job doing just this for the new and improved Electron fairing design and has made a whole host of improvements to how we model and predict failure of this kind."
Status i mitt "nya" boende (från 1 oktober 2022)
I mitt inlägg från Januari i år berättade jag lite om mitt nya boende i Glen Innes, men inga bilder. Hur tänkte jag!? Hur som helst så bor jag fortfarande kvar här och har snart varit här ett år. Gällande min boendesituation i Nya Zeeland så åkte jag hit utan att veta var jag skulle bo utan det fick liksom bli ett framtida problem. Som den gedigna bloggläsaren vet så började min resa en vecka i MIQ (isolering). Därefter var jag två veckor i Mount Wellington, två veckor i Ponsonby följt av mitt första boende i Mount Eden där jag sedermera var till och med Oktober.
Jag bor ihop med en snubbe från jobbet, Chris Lu. Det är bara vi två så det är väldigt lugnt för det mesta och vi gamear oftast på varsitt rum, ibland ser vi en film ihop. Det är mer ett självständigt boende än ett boende som mitt förra där man umgås med sina flat mates - filmkväll, fester och matlagning. Så den biten saknar jag och även hunden Rue från mitt förra boende. Men detta boende kommer med andra stora fördelar: nära till jobbet (och jag åker med Chris varje morgon), rent och snyggt och det regnar inte in genom taket som det gjorde i förra boendet (plus ändå). Inte minst är att jag får låna Chris dator när han är iväg och kan dra ett DotA-game eller fem med jämna mellanrum. Vilken otur att jag tog med gaming-musen och headsetet ifall en sådan möjlighet skulle uppenbara sig!
 |
| Gaming-hörna, säng och garberob (ur bild). Allt man behöver! #fortfarandeungkarl |
Glen Innes som stadsdel är inte så dåligt som många målar upp det. Jag tror inte folk har så bra koll på området faktiskt. Det är extremt bra beläget gällande busstrafiken till jobb och andra delar av stan samt har tågstation nära där jag bor och två stora matvaruhus som jag går till med podd i öronen på helgerna. Området genomgår en transformation där gamla hus rivs och nya kommer upp så det är kul att följa byggnationer i området och längs min löprunda. Jag har hittat en supertrevlig frisör, en Iransk kvinna som jag går och klipper mig hos för endast 70 kr, helt galet. Observerade minus är väl nonchalanta människor som glömmer låsa grindar och hundar springer löst, något som kan vara nervöst när man är ute på kvällslöpet. Ibland möter man lite shady människor när man går genom till affären och våra grannar, ja de går in under samma kategori. Vi bor i ett nytt hus medans våra grannar bor i ett riktigt sunkhål (klassisk kontrast i Glen Innes) och de lever upp till samma standard. De krökar mitt i veckorna och det är alltid fullt med tomglas på deras veranda. En natt kunde jag inte somna för de började slåss vid midnatt en tisdag. Jag gick inte över och bad de dämpa sig. Nåja.
Sammantaget så trivs jag väldigt bra här i GI och väntar förväntansfullt på att fler fina hus ska byggas, busshållplatser anläggs, upprustningen av järnvägsstationen ska bli klar samt byggnation av ett helt nytt Town Centre som ska dra igång i framtiden.
 |
| Line road - antagligen på väg från pizzerian eller affären |
Tack för att du läser och tar del av min resa här borta. Jag saknar verkligen Sverige men vill fortfarande vara kvar ett tag till. Väljer att avsluta med att citera de sista orden från filmen Gladiator:
"I will see you again. But not yet... Not yet."
Ha det gott,
Marcus
No comments:
Post a Comment